Cupäventyret 2021, mitt i veckan #4
Den 30 maj 2021 är en dag alla vi bajare för alltid kommer minnas, inte bara för att vi just den dagen tog vår andra fotbolls titel och firandet på Södermalm utan också sättet vi tog titeln på.
Sommaren 2020 hade corona pandemin slagit sig fast i hela världen, ingen publik var välkommen på de allsvenska arenorna, man fick inte träffa sina kompisar på en nattklubb utan att vara vaccinerad och klubbarna hade likt fotbollsarenor begränsningar kring hur mycket publik evenemanget fick ta in. “Finalen” till Svenska Cupens gruppspel brukas spelas i slutet av sommaren men tack vare Allsvenskans framflyttning av spelschemat tvingades Hammarby spela sin finalomgång i mitten av November. Motståndet var gotländska FC Gute och det var här mitt första intryck av Akinkumi Amoo skapades. Matchen vann vi med 5-0 och Amoo stod för två av målen. Trots att motståndet inte var i närheten av allsvensk klass kunde man ändå skönja en talang utanför det vanliga i Amoo, han gjorde lite som han ville i den här matchen, även fast man såg att han hade det lite tufft i beslutsfattningen vissa gånger så var det något magiskt över honom när han dribblade i fart.
Vi flyttar oss fram i tiden till försäsongen 2021, snacket börjar gå i Hammarby kretsar om att Stefan Billborn hänger löst, det kommer krävas ett bra cupspel och en bra start på Allsvenskan för att han inte ska få sparken. Hammarby har lottats in i en grupp bestående av AFC Eskilstuna, Oskarhamns AIK och Solna aik. Hammarby och solnalaget delade på favoritskapet och alla supportrar visste mycket väl att det skulle avgöras i den sista omgången där lagen skulle ställas mot varandra.
Nog om den matchen, allt var frid och fröjd, Hammarby var vidare, lottning skulle ske, vi blev seedade efter vinsten mot aik och motståndet i kvartsfinalen blev Trelleborg på hemmaplan, semifinal mot Djurgården. Den allmänna känslan var att vi bara skulle köra över Trelleborg för att sedan komma in i ett derbyt med en bra känsla. Förberedelserna var i full gång när truppen hastigt insjuknande en efter en i Covid-19. Matchen var tvungen att skjutas upp och när den väl spelades var det ett Hammarby som var tydligt påverkade av infektionen, matchen lyckades Bajen tillslut vinna med 3-2 men det krävdes förlängning för att få till avgörandet.
Bara tre dagar senare väntade semifinal på Tele2 Arena mot de andra hyresgästerna, om jag minns rätt så gick ingen hammarbyare in med ett särskilt stort självförtroende, snacket gick mest “om inte dif lyckas slå oss nu så kommer dem aldrig lyckas.” Bajen började dock bra i ungefär 20 minuter. Det var så länge vi orkade hålla spelet uppe och som tur var hade Aziz lyckats ge oss ledningen, i resterande knappa 70 minuter var det i princip spel mot ett mål och att Djurgården inte lyckades göra minst ett mål är faktiskt helt osannolikt. Ett heroiskt kämpande Hammarby lyckades hålla undan för anstormningen och säkra vår första cupfinal på 11 år.
Dagen D kom, det var bussmottagning, det var tro,hopp och nervositet i luften. Europaspel stod på spel, och framför allt skulle Bajen spela om en titel som vi aldrig vunnit. Matchprogrammet tryckte upp ett specialnummer och överallt gick snacket om vem som skulle avgöra finalen och skjuta Hammarby till sin andra titel någonsin.
Jag skulle ljuga om matchen var välspelad men ärligt talat var det ingenting jag krävde heller, bara vi vinner matchen varjag nöjd, jag var trött på hedersamma förluster. Detta var dagen vi skulle gå in i en ny era där titlar och resultat var överordnat allt annat. Och precis så blev det också, matchen var ett sömnpiller, vi lyckades inte få hål på Häcken och vice versa, allt skulle avgöras på straffar. Jag kommer ihåg att jag bara sett Hammarbys matcher avgöras på straffar 2 gånger tidigare, båda gångerna har varit i cupsammanhang och ena gången vann vi och den andra gången förlorade vi. Men det var den gången vi vann som jag kom och tänka på, det lyckades stilla nerverna lite åtminstone.
Vi skulle få se totalt 10 straffar innan vi tillslut lyckades vinna vår andra titel någonsin, glädjen som uppstod var utanför denna värld. Astrit Selmani tillsammans med David Ousted kommer förevigt bli ihågkomna som guldhjältar, men vi får aldrig glömma hur vi tog oss till titeln, det började med en match mot ett dåligt gotländskt lag fortsatte med Coronainfektion där vi lyckades slå ut Djurgårn och allting fick sitt crescendo när Selmani rullade in sista straffen.
Eufori & heroiskt kämpande - så beskrivs Bajens cupspel 2020-2021.
