Då fortsätter vi, men inte där vi slutade
Dags för omstart av Allsvenskan och det är förhoppningsvis ett nytt Gefle som startar efter uppehållet.
Då vänder vi blad och riktar in oss på det vi kallar höstsäsongen som i år börjar den 9 juli. Efter en katastrofal vår kom det ett tränarbyte som ingen har missat. Själv var jag på semester på Cypern när nyheten om förändringen på ledarsidan kom seglandes över medelhavet. Och istället för att grotta ner oss i det som gick fel i våras, typ allt, känns det bättre att bara blicka framåt och istället fokusera på det som komma skall.
Thomas Andersson fick förtroendet att leda laget under resten av denna säsong. Ett väntat val i mina ögon. Dels har Thomas varit med i många år och samlat på sig kompetens i skuggan av Pelle Olsson och Roger Sandberg, dels är det den förändring som jag gissar är billigast för Gefle rent ekonomiskt och slutligen är Thomas hjärta ljusblått efter att ha varit i föreningen under hela sitt ledarliv känns det som. Personligen tycker jag att man bör förändra mer än att bara flytta upp andretränaren till att bli huvudansvarig, men i det läge Gefle nu är i, både på och utanför fotbollsplan, så känns Thomas som ett rätt val.
Vad kan vi förvänta oss?
Att vi kommer att få se ett Gefle med tydligare linjer räknar jag med. Det kändes som att Gefle gick vilse i sig själva under förra hösten och när årets säsong startade hade man inte hittat någon riktig struktur på det man ville göra. Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck. I vår iver att utveckla vårt eget spel kändes det som att vi tappade bort den vetskapen.
Intressant att höra Roger säga att han tycker att det svaga försvarsspelet beror på det dåliga anfallsspelet. Att dom många insläppta målen kan härledas till ett svagt anfallsspel. Thomas börjar i den andra änden av problemet, genom att lägga mycket tid på att organisera försvarsspelet. Jag är av den åsikten att ett försvarsspel ska sitta i ryggmärgen. Jag förespråkar en fotboll där man varierar sitt spel med bollkontroll uppblandad med snabba attacker, vilket gör att jag gillade det Roger införde i Gefle. Men problemet är att vi helt tappade dom snabba attackerna och djupledslöpningarna från mitten. Min stora käpphäst har under hela Rogers tid varit vårt spel på innermittfältet. Det går helt enkelt för långsamt och vi blir jättelätta att försvara sig mot när det går så sakta att motståndarna varje gång hinner positionera sig. Varje gång man bryter bollen bör första instinkten alltid vara att titta framåt, men det blir svårt att göra det när den ena av innermittfältarna alltid tittar ut mot högerbackspostionen och den andra innermittfältaren endast slår passningar bakåt eller i sidled. Vi får helt enkelt inte upp något tempo alls i vårt anfallsspel när vi agerar på det sättet och omställningsspelet blev till slut helt obefintligt.
Nu måste vi få till ett rakare spel. Det betyder inte att jag vill se bollar hivas iväg från backlinjen i tid och otid utan snarare att vi plockar in en innermittfältare, läs Conte, som kan ta emot en boll och vända upp och sätta bollen framåt i plan så vi får en naturlig uppflyttning av spelet när vi har bollen.
Att vi kommer till avslut så få gånger, vad innebär det? Det betyder att motståndarna allt som oftast bryter våra anfall och kan ställa om på oss. Kommer man till avslut oftare, då får motståndarna allt som oftast inte omställningslägen på oss utan vi kan organisera oss efter vårt avslut och kan försvara med ett kompakt lag istället för ett utspritt.
Vi måste helt enkelt döda bollen oftare än vi gjort, då slipper vi hamna på efterkälken i omställningar från motståndarna.
Även spelarna måste granskas
Sedan kan jag inte heller låta bli att blicka bort från ledarsidan nu när vi går in i nästa fas av serien. Vi måste också konstatera att vi till i år har tappat våra kanske tre bästa spelare från fjolåret, eller åtminstone tre av dom allra bästa. David Fällman försvann till Kina och det är sånt man inte kan göra något åt. Men Johan Oremo och Jonas Lantto har i år bara funnits med på laguppställningen. Den vårsäsong som dessa båda nyckelspelare gör är inget annat än bedrövligt. Inget spelsystem i världen har kunnat ändra på den detaljen. Dom såg trötta och sega ut direkt på försäsongen och det blev aldrig någon förbättring under våren. Gefle IF är inte så pass bra att vi har råd att tappa tre sådana krafter utan att det märks.
Jag förstår fortfarande inte att man inte lånar in en högerback? Jesper Florén är åter skadad och vi har ingen annan högerback. Simen Rafn skadade korsbandet i knät. Det tar tid att komma tillbaka efter en sådan skada och när han väl är i träning så är det väl ingen som tror att han kommer att vara i toppform direkt? Det tar säkert några månader för honom att komma igång rejält. Att det här inte har fixats lägger jag direkt i knäet på Hasse Berggren. Vi har anfallare så det räcker och blir över men en extra högerback det klarade vi inte av att låna in. Mycket märkligt agerande måste jag säga.
Har vi något hopp?
Har vi något hopp om att klättra i tabellen? I dagsläget är det något man inte ens ska ägna en tanke åt tycker jag. Det handlar om att få ett lag att fungera som ett lag igen, att få spelarna att känna att dom faktiskt kan spela fotboll. Allt annat är oväsentligt för stunden. Ge mig ett lag som vet vad dom ska göra i 90 minuter, ett lag som har en plan på hur dom ska spela, en plan som dom klarar av att utföra. Det är allt vi kan begära just nu.
Bort med demonerna
Det finns ingenting att vara rädd för. Vi har vandrat i dom mörkaste av korridorer och vi har redan passerat den gräns där det egentligen bara kan bli ljusare igen.
Nu måste vi ta oss an detta med kraft och beslutsamhet. Inte fundera så mycket utan ta det enkla och gör det man är bekväm med. Förhoppningsvis är segern i träningsmatchen mot IFK Norrköping den mentala nyckeln som behövs för att tron på sig själv ska återvända. Mycket bättre lag än Gefle har hamnat i svåra lägen tidigare och det är svårt även för dom bästa av lag att bryta negativa trender. Gå ut och släpp loss!
