Dagen efter den avbrutna matchen: Ska vi sluta gå på fotboll?
Efter gårdagens katastrofala händelser är det många som undrar om de någonsin mer ska se Malmö FF spela fotboll igen. Glädjen har försvunnit och ersatts av trötthet och skam. Hur ska vi göra nu? Himmelrikets Magnus Johansson hoppas att publiken ändå återvänder.
Det har gått ett drygt halvt dygn sedan händelserna i går kväll på Stadion. I stort sett alla är upprörda, ledsna, arga, hämndlystna. Några är mordiska och vill ta lagen i egna händer. Även de skadeglada dyker tyvärr upp – hela spektrat av känslor vi människor har förmåga att uppleva finns där.
Det är svårt, nästan förbjudet, att använda ordet katastrof i samband med sport. Det är ju bara en lek, heter det. Jaha, verkligen? Kul lek vi i så fall vi fick uppleva i går kväll. Det som hände tisdagen den 24 maj är utan tvekan en katastrof för Malmö FF:s färger. Ska vi då sluta gå på fotboll?
Första tanken när jag såg den här unga mannen springa in mot Pär Hansson efter att ett knallskott fällt HIF-målvakten var: "Inte här också. Det räcker väl nu?" Tankarna späddes på under kvällen när det så sakteliga gick upp vad som verkligen hade hänt. Kommentarer till artiklar och på forum visade att många, många kände likadant. Glädjen försvann på några minuter.
En pappa i Norrköping berättade att han rev sönder sina biljetter till matchen mot AIK 12 juni. En annan förklarade att han aldrig mer skall sätta sin fot på Stadion, trots ett årskort och en livslång passion. En supporter i Värmland skickade mig ett mejl där han tackade för texten jag skrev strax efter händelsen; inte heller han vill åka till Råsunda som planerat.
Många tycker att det räcker. Och vem kan säga att de har fel? Ingen.
Jag har full respekt för dem som inte vill ta med sig sina barn eller gamla farfar eller kusinen från landet till en fotbollsmatch på grund av rädsla för vad som ska hända. Det räcker inte att förklara att inne på Stadion är det troligtvis tryggare än vad det är på vägen hem i bilen efter matchen. Det räcker inte när det nu visas bilder och skrivs uppbragda texter till höger och vänster. Några personer i går kväll förstörde bilden av Stadion som en trygg borg, som en festarena, som ett ställe där alla är välkomna. Det räckte med några minuters dårskap för att förstöra vad tusen och åter tusen människor har skapat gemensamt under så många år.
Men om vi inte går tillbaka utan håller oss hemma, vinner vi eller vinner de? En del menar att de onda krafterna vinner i så fall. Jag tror faktiskt att ingen vinner. Det finns inga vinnare i detta på kort sikt.
Däremot finns det förlorare och större förlorare. Killen som sprang in mot Pär Hansson är en förlorare, men det var han troligtvis redan innan han fick idén att putta omkull Helsingborgs målvakt. Han lär vara en paria även bland de element som tillåter en sådan person att hållas. Jag personligen hade nog lämnat Malmö med omnejd fortare än fortast om jag hade hetat hans namn.
Men om det är många som slutar besöka Malmös matcher, om alla som inte tillhör de tuffa killarna eller de yngre eller vi som till slut står där ändå om några veckor, om alla andra, inklusive marginalåskådarna, som bidrar men som inte får samma cred som de unga bakom tifoskapande och högsjungande, om alla de män, kvinnor och barn slutar komma; då väntar ett ekonomiskt svart hål för Malmö FF. Då förlorar MFF mer än gårdagens tre poäng, det troliga bötesbeloppet och den dåliga publiciteten. Då är alla vi himmelsblå större förlorare än kastaren av knallskottet och 18-åringen som lufsade in på planen.
Hur den här händelsen påverkar laget sportsligt vet vi inte ännu. I dag känns det heller inte särskilt relevant, även om vi vet att tiden läker de flesta sår och vi människor har en tendens att glömma och förtränga. Men om några veckor hoppas jag att de flesta av oss åter kommer att visa vår förening sin kärlek, sin support, och hjälpa laget fram till segrar. På plats när MFF spelar.
Jag vet inte än om jag och du, ni alla, kommer att göra så, men jag hoppas. Jag hoppas innerligt. Malmö FF behöver just nu alla goda krafter som finns runt omkring sig. För om publiken flyr är det vackraste vi har inte längre lika vackert. För Malmö FF är mer än ett fotbollslag – det är också du och jag. En sak är dock säker, det kommer nog aldrig mer bli som det en gång har varit. Det kommer alltid sitta en tagg kvar, en oro för att det kan hända igen. Det är nog det värsta av allt.
