- -
Dags att tuffa till sig, Jalle!
Sirius åkte till Kalmar med vind i seglen. Motståndet hade förlorat sex raka matcher och med tanke på blåsvarts insats mot Norrköping var det upplagt för tre nya poäng för Uppsalalaget. Sirius skulle dominera och Sirius borde ha dominerat. Men med slarv och svagt huvudspel vinner man inga matcher.
Med tanke på Sirius säsongsinledning finns det inte jättemycket utrymme för klagomål. Men efter att bara fått 1–1 mot Kalmar tänker jag ta min chans och dela ut lite kritik. För det finns orosmoln även över Studenternas. Sirius dåliga duellspel är ett problem.
Daniel Jarl är nästan två meter lång och väger över nittio kilo. Han borde vara ett orubbligt berg i duellspelet. Men det är han inte. Visst, han är ju inte dålig på att nicka och visst, han kan stå och stångas i straffområdet när det behövs. Men han är inte så bra som han borde vara på det.
Det är som allra mest uppenbart när det kommer långa bollar mot honom och han går upp i en duell. Där ska han inte regelbundet förlora. Än mindre låta en motståndare backa in i honom, hålla undan honom och sen ta ned bollen, något som hänt mer än en gång den här säsongen. Jag har inte sett en Siriusanfallare lyckas med det en enda gång i år. Blåsvart har inte sina längsta spelare i topptrion så att de inte vinner så många sådana dueller är kanske inte jättekonstigt. Men jag har svårt att tro att det finns särskilt många tvåmetersanfallare i allsvenskan. Daniel Jarl ska helt enkelt inte förlora så många dueller som han gör.
Det hjälper ju inte att Tim Björkström bredvid honom inte är den längsta. Jag kan ha större förståelse för att han inte vinner alla nickdueller. Men ändå. Det finns ett problem hos i stort sätt alla Sirius spelare, och som är lite extra uppenbart hos våra mittbackar: de är alldeles för snälla.
Tim och ”Jalle” är som två teddybjörnar i duellspelet. Alldeles för sällan är de stora, hårda och lite grisiga, sådär som mittbackar behöver vara ibland. Alldeles för ofta ”ber de om ursäkt” i försvarsspelet istället för att visa att det är jobbigt att spela fotboll mot Sirius.
Sirius skulle behöva en sådan där mittback som inte tar någon skit, delar ut en hel del själv och motståndarna bara hatar att möta. Kebba är lite så. Han kan vara lite nasty, för att låna ett engelskt uttryck. Han kan sänka en anfallare i minut två och sätta tonen för resten av matchen. Men han får ju inte spela.
Sirius har inte den längsta medellängden. Sannolikt en av de kortare i allsvenskan. Men med lite mer tuffhet, lite mer ”jävlar anamma” och lite mer klassisk grisighet skulle de kompensera upp för centimetrarna de saknar. Sirius skulle behöva en Sergio Ramos, en Diego Costa.
Det är lite samma med Lukas Jonsson. Han har reaktioner som en proffsboxare på avslut från nära håll, men han har lite att jobba på i luftspelet. Ta Kalmars kvittering. Det är ju helt rätt att komma ut på den, och kanske ska han boxa. Men jag vill ju helst av allt se att han bara kör över allt och alla som är i vägen och plockar ned bollen. Inga krusiduller liksom. Men nu gör han inte det, tappar bollen och det blir mål.
Sirius är inte den typen av lag. De är inget gäng fullt av hypercyniska veteraner som tar till alla knep i boken för att få fördelar. Men jag tror att de skulle må rätt bra av att ha en sådan spelare. Inte minst på söndag mot Malmö. För där finns Ola Toivonen och Jo Inge Berget. Och det – det är två hypercyniska veteraner.
