Dags för hjärtat och känslorna att inta den röda mattan.
Vårt Åtvidabergs FF står redo för att inta den stora allsvenska scenen för artonde gången i klubbens historia. En stor dag som kommer att beröra de allra flesta i det lilla samhället och många andra runt om i Sverige. Åtvidabergs FF bär på en lång historia. Med såväl framgångar som motgångar...
April månad 1991.
Ännu en vecka på bageriet var över när jag stämplade ut strax efter klockan 05 på fredagsmorgonen.
En vecka som hade börjat vid 20.30 på söndagskvällen då jag med en återställd och godkänd frekvens i promillehalten och med en ofrivillig status som singel intakt, stämplade in som ensam ansvarig för att nattens kaffebröd och alla oändliga sorters småbullar skulle få den storlek, färg, smak och konsistens som kunderna önskade, vilket krävde ett noggrant handarbete och svettigt kavlande samtidigt som ugnen hela tiden skulle stå full med nya bakverk som skulle passas för att få rätt färg och typ av högklassiga smakupplevelse.
När fredagsmorgonen anlände och kvoten av arbetstimmar passerat långt över fyrtio och alla många tusentals wienerbröd, kaffebröd och småbullar verkställts för veckan, så kröp jag tidigt på morgonkvisten till sängs tillfreds med att veckans arbete var fulländat och i sömnen klädde jag hela helgen som väntade i en massa drömmar av möjligheter.
Jag var 21 år, trivdes som bara den som bagare, kronan flöt obehindrat ,jag köpte en splitterny svart metallic Golf med aluminiumfälgar, breda däck, sollucka och vinge av min farbror på Engströms i Västervik för 96000, livet var som en fest tjugofyrasju, jag var ung och kåt, möjligheterna kändes oändliga, kraven minimala, lönen lika fet som en slipsklädd bonus, krogarna och pubarna en mötesplats för fest, skratt och en jakt efter hjärter dam, det fanns aldrig någon dagen efter, varje dag var som ännu en ny bäst före dag, mitt 21-åriga hjärta fladdrade lika fritt och obehindrat som vingarna på de lyckliga flyttfåglarna som nyss återvänt hem och landat i den nyanlända vårvärmen.
Ett av de mest trogna av alla vårtecken var att fotbollen drog igång igen. På lördagen skulle mitt hjärtas stora lag Åtvidabergs FF till Karlskrona och spela seriepremiär på Västra Mark och jag lyckades övertala några polare att hänga med på resan nio mil österut mot Blekinges residentstad.
Mitt Åtvidabergs FF var inte vad det en gång varit, men gammal kärlek rostar aldrig och därför kittlade det igenkännande samtidigt som den där välkända nervositeten som bara mitt ÅFF lyckades väcka, drog igång på högvarv inför premiären av Division två östra Götaland...
Året var 1991 och våren hade nyss anlänt.
Fyra och en halv timme bortifrån mitt Sölvesborg så befann sig min mormor och morfar i begynnelsen av sin efterlängtade och så välkomna pension efter långa yrkeskarriärer. De njöt av varenda ledig dag med sockenvägen i Edberga i Åtvid som hjärta och nav i frihetens paradis.
Isen över Bysjön sprack upp och smälte den här våren också, blåsippor och liljekonvalj smyckade de vackra omgivningarna kring templet, Adelsnäs herrgård och golfbanan i Åtvidaberg. Näktergalen firade de långa ljusa dagarna och blommornas och grönskans återkomst med sånger om tro, hopp och kärlek på sitt alldeles egna speciella språk, det lilla samhället Åtvidaberg vaknade sakta till liv efter den långa vintersömnen.
Men det fanns någonting som inte var riktigt sig likt längre i den gamla Östgötska bruksorten när våren svepte in och det lilla samhället välkomnade dess ankomst. Mitt i all förväntansfull glädje så anades tonerna från en sorgfylld ödessymfoni nerifrån området som satt hela Åtvidaberg på kartan i Sverige och delar av fotbolls Europa. Under närmast tre decennier hade det på Kopparvallens gräsmatta bjudits på elitfotboll i år efter år, ända tills inför nittiotalets födelse då den klassiska och anrika klubben tvingades lämna elitfotbollen och börja om på nytt långt bortom de stora scenerna.
Inuti klubbhuset på Kopparvallen täcktes nu de ädla pokalerna, medaljerna, vimplarna, utmärkelserna och de inramade fotografierna av ett trött lager med tunt damm, här vilade en hopplös uppgivenhet lika grå och vissen som boksluten, telefonen låg stilla och tyst från sponsorer som gett upp, kronofogden lurade bakom högen av obetalda räkningar, målarfärgen över de ålderstigna träläktarna höll på att vittra bort, rosten flagnade och fick vändkorsen att gnissla av förtvivlan, ekona från dåtidens alla stordåd hade blivit till svaga viskningar och överröstades nu av den nya bittra verkligheten som bryskt tagit över befälet.
Den genomsnälla, ödmjuka och alltid trogne läktarvärden Ivan stod på sin sedvanliga plats i hörnan av Kopparvallens anrika träläktare och kände uppgivet hur tidens gång sprungit ifatt sitt ÅFF. Men en antydan till sorg i blicken tvingades han under den här vårsäsongen bevittna hur glest det var mellan åskådarna som nu endast bestod av de allra mest trogna som orkade med att se sitt lag förnedras på fotbollens bakgård i division två, samma skara trogna supportrar som allihop någonstans inom sig samtidigt visste att ekonomin blödde ymnigt och förstod att föreningen stod vid en mörk och trång återvändsgränd.
Dagarna var räknade.
Den gode, elegant välklädda och alltid rakvattendoftande Ivan såg sitt älskade Åtvidabergs FF blekna bort på samma sätt som han nerifrån torget där han sålde grönsaker, med egna ögon bevittnat sedan flera år hur den lilla kärnan av affärsidkare nere i samhället blivit allt färre genom åren och allt fler som i förtvivlan och sorg tvingades slå igen sina livsverk som varit deras levebröd och stora dröm. Ivan hade länge känt hur vindarna ändrat kurs och nu svepte borti från ett Åtvidaberg som sakta avfolkades, tappade kraft och blev allt mer bortglömt...
Musiken från kassettbandspelaren dånade i bilen hela vägen från Sölvesborg till Karlskrona. Ölen skummade och blandades med skratt och våra unga blickar som bara såg framåt. Jag hade lyckats övertala några kompisar att hänga med för att titta på fotboll, på vägen dit kunde de dra några bärs och vi skulle stanna till på Mc Donalds och fylla på förråden inför kvällen som väntade längre fram. Varje gång jag försökte mig på att berätta kärlekshistorien om mitt Åtvidabergs FF överröstades jag av musiken eller prat om väsentligare saker som brudar eller kring livet som lekte som en ljummen stormvind.
Vi kom fram till Karlskrona och Västra Mark och tog plats på en arena typisk för fotbollens bakgård. Vi drev med dialekten som härjade här, matchen drog igång och ganska snart insåg jag att lika främmande som mertalet av namnen i ÅFF: s laguppställning var, lika främmande var de tafatta försöken att få igång ett spel som rimmade med grunderna för hur fotboll skulle spelas från ÅFF. Ganska snart anade jag vartåt den här föreställningen skulle sluta, många av kompisarna jag hade med mig den här eftermiddagen, hade jublat den där oförglömligt svarta dagen bara några år tidigare då Mjällby på Strandvallen krossat mitt hjärta och mitt ÅFF med osannolika 8-2. Idag var det ingen av dom som jublade det minsta när Karlskrona öste in mål, men det gjorde lika förbannat ont ändå när målen ramlade in lika troget som matchklockan tickade iväg.
Den här tragiska eftermiddagen i Karlskrona då premiären av Division två östra Götaland gick av stapeln så var det hemmalaget som gick segrande med siffrorna 7-2.
Tusentals tankar fladdrade osammanhängande runt inuti mitt huvud på hemvägen mot mitt barndoms hem på vävaregatan i Sölvesborg denna sena eftermiddagen. Smärtan över det jag tvingats bevittna gick inte bara att sudda ut sådär, sanningen som jag tvingats utstå, den gjorde ont inuti mig. När jag senare den kvällen bytte om, korkade upp och förberedde mig för ännu en av ungdomens alla fester och ändlösa jakt efter att få kyssa en flicka som log, så insåg jag tragiskt nog att mina dagar då Åtvidabergs FF var en del av varje andetag, nu höll på att förändras.
Någonstans så vinkade en del av mitt jag farväl till ett fotbollslag som jag älskat ända sedan i slutet av sjuttiotalet.
För jag anade slutet på den fantastiska sagan...
31mars 2013. I väntan på våren.
Allt det där jag beskrivit i texten ovanför tillhör historien. Men det är en historia som är sann och som med ord beskriver vilken fantastisk resa som jag gjort och fått uppleva med det här enastående och fantastiska fotbollslaget Åtvidabergs FF.
Jag var med då när mörkret höll på att kväva mitt ÅFF.
Jag är med idag då mitt ÅFF sprudlar av liv.
Numera lever jag ett stillsamt liv med fru, barn och två hundar i en villa mitt i Mjällby och med ännu en Volkswagen parkerad på uppfarten.
Och med kärleken intakt inför ett fotbollslag som står inför ännu ett mirakel man skapat på egen hand och på sitt eget speciella vis utan högar av stålar, köande sponsorer och förutsättningar doppade i skyhöga bonusar.
Den trogne gamla läktarvärden med det stora ÅFF hjärtat Ivan Jansson finns inte längre kvar i livet. Han var med den där tragiska hösten 1991 då ÅFF ramlade ner i division tre och då klubbhuset brann ner, men hans trogna och oförglömliga ÅFF hjärta finns inte längre med idag när Åtvidabergs FF för artonde gången tar sats för ännu en allsvensk säsong.
Men han lever vidare i mitt och många andras varma minne.
Jag önskar att han fått vara med en historisk dag som den här, det hade han varit väl värd den gode Ivan.
Min morfar och Ivan var bästa vänner. Min morfar finns inte heller kvar i livet, han fick aldrig uppleva det osannolikt overkliga ögonblicket då Åtvidabergs FF 2009 tog steget upp i allsvenskan igen.
Huset på sockenvägen, där jag med sprudlande ben sprang bort mot Kopparvallen och mötte det fotbollslag jag kom att älska mer än något annat lag någonsin, står ännu kvar men nu med nya röster, nya ägare och en ny generation som tagit över och fyller det gula huset med fortsatt liv.
Kvar finns alla de oändligt varma minnena som aldrig kommer att överge mig så länge som jag lever.
Livet är en resa som ständigt skiftar karaktär.
I morgon är det en stor och speciell dag som kommer att vakna till liv. Solen kommer att stiga upp helt enligt sin egenhändigt utfärdade tidtabell som alltid håller vad den lovar, klockan kommer att enkelriktat och enträget ticka vidare längs den resa som är evighetslång och saknar slut.
Men morgondagen är så mycket större än så.
Almanackan kommer att skvallra om att vi nått ända fram till den 1:a april. När klockan når 15.00 den här eftermiddagen så påbörjar Åtvidabergs FF sin artonde säsong i fotbollsallsvenskan. På bortaplan på en arena med namnet Strömvallen mot hemmalaget Gefle IF.
Det är i samband med det klockslaget som mitt hjärta och mina känslor ska ta plats på den exklusivaste och elegantaste av alla röda mattor som överhuvudtaget finns att rulla ut för ett ÅFF hjärta.
Åtvidabergs FF gjorde 2012 en makalös kanonsäsong och bjöd stundtals på den allra vackraste anfallsfotbollen av alla de 16 lagen. Nu väntar en ny fulladdad säsong på att dra igång, experterna har sagt och skrivit ner alla sina teorier på hur det här kommer att sluta.
Själv är jag full av förväntan, full av adrenalin, full av nervositet, full av längtan efter avspark och fullständigt spik nykter när jag börjar med att ha som målsättning att ÅFF först och främst fixar ett nytt kontrakt.
Åtvidabergs FF i allsvenskan är rena hälsokuren. Året runt så värmer och piggar det upp kropp och själ. Rena medicinen.
Jag får be om ursäkt om jag en gång tvivlade på det här Åtvidabergs FF.
Låt vara att det skedde i en svunnen och bortflugen ungdom.
I en ungdom som aldrig någonsin kommer tillbaka.
Låt heller aldrig mina tvivel kring Åtvidabergs FF någonsin komma tillbaka igen...
/// Allas Broder
