Krönika: Låt oss komma tillbaka
Det har surrats och skrivits om våra publiksiffror alltför länge nu. I poddar, i tidningen och över kaffet hörs det: Att vi inte är värdiga allsvenskan, att vi är för små, att vi är för få.
De har aldrig snackat om det faktum att stora delar av fansen har bojkottat matcherna hittills.
Så släpp bojkotten, låt oss komma tillbaka, låt oss alla samlas igen.
Låt alla få höra vilka vi är.
Tillbakablick: Vi var alla något sekel yngre än vad vi är idag. Vi hade alla fått höra att vi inte hade något land, och därför hade vi inget landslag. Vi hade ingen klubb...
Sedan fick vi en klubb, med våra färger, med vår flagga,
men vi hade inget klubbhus, inga stora sponsorer och inga miljoner.
Men vi hade Ramazan Kizil och hans familj, som år efter år öppnade sitt egna hem för våra spelare, där de åt mat, där de sov och där de uppfostrades till att respektera klubben och dess supportrar tills dess att de kände sig tvungna att vinna division efter division.
Vi hade Elvan Cicen som lade ner år på att forma om gamla fotbollstalanger till vad de en gång var.
Och så hade vi oss supportrar,
som skämdes bort år efter år med att se vår klubb vinna match efter match, divison efter division tack vare vår lednings hårda arbete.
Nu kommer den första stora smällen sedan grundandet av vår klubb.
Är det värdigt att bojkotta?
En sak är säker. Kawas pengar kunde köpa mycket. Träningsanläggning, stora spelare och stora tränarnamn.
Men Kawas pengar kunde aldrig köpa mitt hjärta, och inte ditt heller.
Så låt oss återigen kraftsamla bakom vårat lag. Låt fanan flyga högt. Tillsammans och bara tillsammans klarar vi det.
Biji Dalkurd
