Damfotbollen vid ett vägskäl - gästkrönika av Marie Demker
I Alltid Blåvitts serie om damfotbollens framtid går ordet till Marie Demker, statsvetare vid Göteborgs universitet och blåvit supporter. Mer personlig än polemisk, som hon själv karakteriserar den.
Trots att jag aldrig spelat själv är jag ett barn av damfotbollen. Klädbutiken Ji-Tex kom att bli nationellt känd tack vare sin sponsring till det damlag som uppstod för precis femtio år sedan hemma på min gata i Krokslätt. Själv hade jag legat på golvet i butiken i min kamp för att få upp gylfen på mina önskebyxor, fina mossgröna manchesterjeans, men snabbt kom Ji-Tex att stå för något helt annat hemma – fotboll för tjejer.
Fotbollsintresset i mitt hem var måttligt, inskränkte sig till att pappa sa ”Heja Elfsborg” varje gång allsvensk fotboll kom på tal. Men när jag i högstadiet nämnde något att börja spela fotboll, nu när det fanns för tjejer, så var entusiasmen även bland kompisarna inte bara frånvarande utan attityden snarast negativ. Tjejer som spelade fotboll var lesbiska, och det räckte som skällsord 1973. Om inte det räckte så var tjejer med fotbollsintresse okvinnliga, manhaftiga och försökte göra sig märkvärdiga. Enligt omgivningen. Jag tänker ofta på vilken kämpe Pia Sundhage måste har varit vid den här tiden. Med mina rötter i södra Sjuhäradsbygden hade jag också känslomässigt nära till Öxabäck, klubben som var den första att vinna SM i damfotboll.
Fortfarande klappar mitt hjärta för Jitex, den klubb där jag hade tränat som flicka om världen varit annorlunda då. Tyvärr är det länge sedan jag såg dem på riktigt, senast var valborgsmässoafton 2014 på Åbyvallen då Jitex mötte Tyresö FF med Martha, en tuff uppgift.
Damfotbollen började som all annan föreningsidrott med initiativ underifrån och engagemang på gräsrotsnivån. Men någonting har hänt sedan dess. Damfotboll på högre nivåer har svårt att hävda sig som föreningsidrott i städer och på platser där herrfotbollen historiskt sett varit framgångsrik på hög nivå. Är det en slump att det är i Piteå, Linköping och Umeå som damfotbollen tidigt fått utrymme? När Landvetter/Kopparberg/Göteborg plötsligt i julas skulle läggas ner efter att ha vunnit damallsvenskan visar det sig att besluten fattats av en liten grupp män som både finansierat och styrt klubben. Föreningsarbetet lyser med sin frånvaro liksom medlems- och supporterkultur.
Damfotbollen vacklar idag mellan att å ena sidan vara en populär och bred sportslig spjutspets mot patriarkala strukturer och å andra sidan en framgångsrik lagsport med starka finansiärer och en professionell spelarprofil. Det förstnämnda är lättare när föreningarna är självständiga och inte kopplas samman med traditionstyngda fotbollsföreningar och fotbollsbolag, det sistnämnda är hart när omöjligt utan just det stödet.
När jag åker förbi det gamla Ji-Tex-huset undrar jag fortfarande om jag blivit den kvicka mittfältaren som levererade lyckliga inlägg till rätt yta eller den omutliga backen som inte tvekade att slänga ut en fot om det krävdes.
Alltid Blåvitt kommer bjuda in olika röster att bidra med sina ståndpunkter, perspektiv och vinklar om damfotbollens särskilda förutsättningar och hur Blåvitt borde förhålla sig till det, med målet om att få ett bra samtal där alla kan förstå varandra lite bättre. Har du åsikter, tankar eller synpunkter? Du är välkommen att höra av dig med din gästkrönika till alltidblavitt@svenskafans.com.
Du hittar tidigare delar här:
"Man måste tänka på tjejerna också" - intervju med damfotbollsexperten Johan Rydén
Debatt om damfotbollskulturen: Gjorde vi rätt?
