Nathalie Björn: ”Det blir en extra motivation”

Vi pratar med Nathalie Björn om OS-besvikelsen och längtan efter ett EM-guld.

Det är en något stressad Nathalie Björn som svarar på mitt FaceTime-samtal hemma i barndomshemmet i Uppsala. Mittbacken har under förmiddagen åkt till Stockholm för att träna med Hammarby, med vilka hon och ett gäng till landslagsspelare hållit igång inför den landslagssamling som varit. Om ett tag ska hon också iväg för att äta middag med delar av släkten i Uppsala. Trots att Björn beskriver det som att redan ha varit en lång dag är hon på gott humör; skrattar och ler intervjun igenom.

På grund av den lilla tidspressen som hänger över oss slänger jag tidigt ur mig ett datum till Björn och frågar om det känns bekant. Detta blir i stort sett också den enda gången något tycks påverka det goda humöret.

– Det är OS-finalen, va? Gud, jag får direkt en klump i magen när jag tänker på den om jag ska vara ärlig.

Visst minns Björn rätt. Den sjätte augusti 2021 stod hon på mittlinjen i Yokohama, Japan, och såg på när Julia Grosso slog in den avgörande straffen för Kanada. Där och då tog Sveriges imponerande OS-resa slut. Trots ett spelmässigt övertag matchen igenom, med våg efter våg av anfall mot Stephanie Labbé i Kanadamålet, fick Sverige efter en osannolik straffläggning återigen nöja sig med ett silver.

– Jag har inte tänkt på det så mycket sedan dess. Livet har liksom gått i ett. Men nu när jag gör det så är det fortfarande väldigt svårt att minnas den med någon glädje, finalen, säger Björn samtidigt som hon motvilligt tänker tillbaka.

Inför att mästerskapet skulle dra igång hade det svenska laget förväntningar på sig att gå långt i turneringen. De hade tagit ett VM-brons i Frankrike två år tidigare och förhoppningen var att det resultatet skulle förbättras ytterligare i Japan. Samtidigt är det svårt att veta vad man ska förvänta sig innan allt satt igång. Inte minst när världsmästarna USA stod för premiärmotståndet.

– Jag minns att, innan vi skulle gå in på planen mot USA, så stod jag med Filippa och lade mina händer på hennes axlar, eller om det var tvärtom, och sa att “Nu kör vi!”, säger Björn och syftar på landslagskamraten tillika barndomsvännen Filippa Angeldahl. Sen när matchen väl satte igång kände vi också väldigt tidigt att vi var riktigt bra. Vi hade en enorm tro på varandra i laget under OS och kände att vi var ett av de bästa lagen där, så det blev en väldigt häftig match att inleda med.

Vad gäller OS-inledningar hade man heller knappt kunnat önska sig något mer än vad Sverige levererade. Regerande världsmästarna USA, då med en förlustfri svit på 44 matcher, städades undan med 3-0. Därpå följde vinster mot Australien och Nya Zeeland, och efter att ha slutat som etta i gruppen ställdes Sverige mot Japan i en kvartsfinal. Värdlandet besegrades med 3-1 och i semifinalen var det återigen dags att slå Australien, den här gången med 1-0. Björn menar att en stor del av de sportsliga framgångarna berodde på den goda stämningen i laget.

– Vi hade en väldigt bra sammanhållning i gruppen och hade en bra grund att stå på. Jag tror att mycket av framgången berodde på just sammanhållningen vi hade, och fortfarande har. Folk frågar ofta “Är det verkligen så, det låter för bra för att vara sant?” när vi pratar om stämningen i landslaget, men det är så!

– Vi har en kultur där vi är väldigt öppna och accepterande mot varandra och mot den roll man har. Det känns verkligen som att vara med ens andra familj när man är med landslaget, och den känslan hade jag aldrig haft tidigare i något annat lag.

Väl framme i finalen, där överraskningslaget Kanada väntade, kunde sammanhållningen dock inte hjälpa Sverige längre. Svenskorna tog ledningen genom Stina Blackstenius efter dryga halvtimmen spelad och var det bättre laget matchen igenom. Jessie Flemings kvittering på straff i den 67e minuten räckte dock för att ta matchen till straffar.

– Det var såklart jobbigt där och då, när vi missade chans på chans och kände att “Där borde vi ha haft med oss ett mål”, men när det väl gick till straffar kändes det ändå rätt lugnt i och med att vi varit så bra matchen igenom. Jag litade fullt ut på mina lagkamrater och tränare, så det kändes ändå lugnt inför straffläggningen.

Men det började dåligt för Sverige. Kosovare Asllani missade den första straffen och Jessie Fleming återigen var säker från elva meter. Det var i det här läget det var dags för Nathalie Björn att lämna sina lagkamrater på mittlinjen och gå fram till straffpunkten.

– Jag kände mig lugn när jag klev fram, berättar hon. Jag brukar vara nervös när jag står och tittar på när de andra slår, men när jag själv går fram brukar det kännas bra. Det är bara att ta ett djupt andetag och hålla nerverna i styr - man vet ju var man ska sätta den.

Satte den gjorde hon också, dock inte lika säkert som hon trodde när hon stod vid straffpunkten.

– Det är kul faktiskt, att nu när jag sett min straff i efterhand så har jag insett att målvakten ju slängde sig åt rätt håll. När jag stod där var jag helt säker på att hon gick åt andra hållet - man är uppenbarligen helt borta i huvudet när man står där, skrattar Björn.

Efter Björn gjorde Olivia Schough mål på sitt försök, och Hedvig Lindahl i målet stod för flera räddningar - vilket gav kapten Caroline Seger möjligheten att skjuta hem guldet till Sverige.

36 år gammal, med 16 års landslagsfotboll bakom sig skulle Seger till slut ta ett mästerskapsguld och äntligen få lyfta en stor pokal med landslaget.

Istället var det bollen som lyfte, för högt. Segers straff gick över ribban och efter att även Jonna Andersson misslyckats med att göra mål från straffpunkten tog Kanadas Grosso chansen att avgöra.

Att vara en av endast två straffskyttar som gör mål på sin straff är inte bara ovanligt, utan skulle kunna tänkas ge upphov till irritationskänslor: “Vad håller ni andra på med?” ungefär. Det är dock inget Björn känner igen sig i.

– Nej, absolut inte, mitt hjärta gick sönder varje gång vi missade. Speciellt med Segers straff såklart, då gick det i tusen bitar.

– Det är så brutalt att det skulle ta slut på det sättet, men jag kände absolut ingen ilska. Det är väldigt modigt att över huvud taget gå fram och ta en straff, tycker jag. Att veta att man har allt i egna händer med ett helt land som sitter och tittar på en… Jag känner absolut ingen ilska.

Efter OS var det dags för Björn att påbörja ännu ett nytt äventyr. I juli, innan spelen satte igång, hade hon skrivit på för engelska Everton - liksom landslagskollegorna Anna Anvegård och Hanna Bennison - och nu var det dags att ansluta till det nya laget och för första gången flytta till en klubb utomlands.

– Jag valde att gå till Everton till stor del för att få mycket speltid, det var väldigt viktigt för mig när det kom till att välja klubb, berättar Björn. Det kändes bra med tränaren och det var viktigt för mig att få förtroende och möjlighet att komma in i serien eftersom det är tufft att komma till en ny klubb och ett nytt land.

Den Liverpoolbaserade klubben tycktes göra en storsatsning för att utmana bjässar som Arsenal, Chelsea och Manchester City i toppen av engelska Women’s Super League. Säsongen blev dock inte alls vad någon förväntat sig, varken för laget eller för Nathalie Björn själv. Evertons storsatsning för att utmana i toppen blev fruktlös och den tränare som tagit henne till klubben fick lämna efter fem spelade omgångar. För Björn präglades dessutom säsongen av återkommande skador för första gången i hennes karriär.

– Det var tufft, verkligen riktigt tufft. Speciellt eftersom det var samma skada som återkom gång efter gång. Jag fick en bristning i höger vad, sen i vänster vad, sen höger igen… Man blir ju väldigt trött. Nu har jag i alla fall till slut fått ordning på det, peppar peppar, säger hon och knackar både på bordsskivan framför sig och sitt eget huvud.

Istället för att uppfylla de topp tre-ambitioner Everton hade inför säsongen, befann sig laget efter de 22 spelade omgångarna i bottens dito - på tionde plats av tolv. Björn menar att det är svårt att veta vad man kan förvänta sig från Everton till nästa säsong, men konstaterar att:

– Det kan ju åtminstone inte gå sämre.

Efter besvikelsen till klubblagssäsong ser Nathalie Björn, som sedan OS 2021 etablerat sig som en av lagets mest bärande spelare, fram emot att mötas upp med landslaget. Hon menar att stämningen i laget är lika bra nu som den var under OS och att hon längtar till varje gång de ska ses på landslagssamlingarna.

Sist vi pratades vid hade landslaget precis kvalificerat sig till det EM som stundar. Hon var då tydlig med att, även om hon uppskattade den speltid hon fick, det var som mittback snarare än innermittfältare hon såg sig själv. Något hon också hade gjort klart för Peter Gerhardsson.

Drygt nio månader efter den intervjun hade hon spelat hem ett OS-silver som mittback - och varit en av lagets bästa spelare turneringen igenom.

– Det kändes absolut som mitt stora genombrott i landslaget. Det var första gången jag på riktigt fick chansen att spela mittback i ett mästerskap och jag känner att jag verkligen tog den.

Angående sommarens EM och att det ska spelas i vad vissa ser som fotbollens hemland England menar Björn att “det är skithäftigt, det är ju typ det största som går!”. Hon ser fram emot en riktig fotbollssommar och jag frågar henne om målet hon satte upp senast vi pratade - att ta medalj - har förändrats?

– Nej, absolut inte. Vi vill gå så långt som möjligt såklart och ta en medalj. Jag vill inte låta nonchalant men det är ju ett realistiskt mål. Vi har tagit medalj i de två senaste mästerskapen så det är inte som att jag kan sitta och säga att “Vi vill ta oss ur gruppen”.

Jag frågar henne om den fina insatsen i OS inte fått henne att spänna bågen ännu mer, skulle hon vara nöjd med ett silver eller är det bara guld som gäller?

– Det är klart att man vill vinna, säger hon. Man vill alltid vinna. EM är tufft oavsett vilka man möter och alla växlar upp under ett mästerskap, men det är klart vi siktar på att vinna. Vi har ju tagit ett brons och ett silver ihop nu, så det är dags för ett guld också.

Utifrån FIFA:s världsranking, vars relevans i och för sig ofta kan diskuteras, är Sverige (rankade som tvåa i världen) och Nederländerna (5) stora favoriter att ta sig vidare ur gruppen framför Schweiz (19) och Portugal (29). De sistnämnda har Sverige redan besegrat en gång i år, med 4-0 i Algarve Cup i februari, medan det gick sämre senaste gången Sverige ställdes mot Nederländerna.

– Jag tror inte någon i den här truppen har glömt när vi åkte ut mot dem i VM senast, i semifinalen, så det blir absolut en extra motivation, att få revansch, i den matchen.

Just VM 2019 kan på många sätt ses som ett av startskotten för den revolution damfotbollen nu befinner sig i, med slagna publikrekord, ökad mediebevakning och växande allmänintresse. Nathalie Björn har såklart också märkt av utvecklingen, och hon uppskattar den.

– Ja, känslan är att det verkligen tagit fart senaste… Ja, senaste året nästan. Det är väldigt roligt att media börjar satsa nu och att det finns ett stort intresse. Att det är så många som bryr sig och att våra matcher till exempel sänds på stora uteserveringar, det är skithäftigt. Det känns väldigt bra att vi yngre spelare nu kan ta vid och fortsätta skriva på den historia som de som banat väg före oss påbörjat.

I sommar har alltså Björn och resten av landslaget också chansen att fortsätta skriva ny, förhoppningsvis framgångsrik historia. Efter den smärtsamma förlusten i OS-finalen känner Björn, och hela Sverige, att det är dags för ett guld. Något ett svenskt fotbollslandslag inte lyckats bärga sedan 1984, då damlandslaget med Pia Sundhage i spetsen vann EM som även då spelades i England.

För Björn är finalförlusten senast dock fortfarande ett öppet sår. Hon har svårt att svara på när eller om det kommer kännas bättre, även om hon samtidigt tror att gruppen kan hämta kraft ur motgången.

– Kanske kommer jag kunna, när jag avslutat karriären och ser tillbaka på det, tänka på det positivt, som “Jag kommer ihåg sommaren då vi tog ett silver”, men just nu känns det bara som att ha förlorat ett guld. Självklart är jag ändå väldigt stolt över vår insats, men utfallet är svårt att smälta. Vi kan dock också hitta styrka från förlusten: alla vet hur det kändes när vi förlorat, och ingen vill uppleva det igen.

– En dag hoppas jag åtminstone att det kommer kännas lugnt, säger hon sedan lättsamt, annars får man väl sitta där med ångest resten av livet.

Det finns dock en sak Björn kan tänka sig som skulle kunna underlätta sorgeprocessen.

– Ett EM-guld! Ett EM-guld hade ju varit bra plåster på såren.