Dan före dopparedan
Påsken i all ära och en annan julvurmare får ursäkta - Detta är helgen som varit rödmarkerad i flera månader för oss som tycker att svensk fotboll är det bästa som finns.
Det är alltid lite svårt att datummarkera när ens intresse för fotboll verkligen startade. Givetvis hade jag varit uppe på nätterna och sett på VM 1994, men det var ju främst farsan som drog upp mig för att "det är ju allmänbildning". Och visst var det medryckande, men även om åldern var relativt rätt (jag skulle fylla åtta den hösten) så var det egentligen mest en parantes. För mig lyste EM 1996 starkare. Konstigt kanske eftersom Sverige inte var med, men hela "football is coming home"-grejen gjorde sist. Mest var det nog alla souvenier som hägrade. Jag minns att Snickers, som var huvudsponsor (vill jag minnas), hade en kampanj. Om en köpte fem olika Snickers-produkter och skickade in alla streckkoder mottog alla insändare en officiell EM-penna (med en stor fotboll på toppen). Den ville jag ha. Utöver det minns jag mest Tjeckiens framfart, de Nederländska fansen och gastkramningen mellan England och Tyskland, men trots detta hade jag inte riktigt fastnat för svensk fotboll än.
Annat skulle det bli våren 1997.
Jag var tio år och familjen åkte hem från någon form av utflykt. Det var den 9 april och på radion spelades radiosporten. Ljungskile SK hade, mot alla odds, tagit sig upp i finrummet och spelade sin allra första allsvenska match mot IFK Norrköping. Kommentatorn var helt lyrisk över att Ljungskile överraskade i matchen. Jag blev oerhört intresserad av dennes intresse och när vi kom hem sprang jag till pojkrummets stereoanläggning för att höra avslutningen. Ljungskile höll undan och vann med 2-1 i sin första allsvenska match. En skräll, förstås, men framförallt var det starten på det svensk fotbollsintresse jag bär med mig än idag.
För det är just svensk fotboll som jag tycker är så fantastisk. Med åren har det gått från det allmänna till det specifika. På 90-talet var det Serie A och senare Premier League och i viss mån Champions League, men i takt med att pengarna blivit en allt större faktor känns de turneringarna mindre och mindre intressanta. I hög utsträckning känns det som att det är aktier som turas om att ha högst värde och att det inte är mer än en halv portfölj som har chansen att ha högst värde under ett år. Det blir sällan överraskningar, känns slätstrucket och i många stycken otroligt opersonlig.
Så känns inte svensk fotboll i allmänhet och inte allsvenskan i synnerhet.
Det går att kritisera vår fotboll för mycket. Som att kvalitén på vår högsta liga inte ens är bland de tjugo bästa i Europa. Som att vi har våldsivrare och provokatörer på läktarna som tycker att just klacken är en fristad där en får göra vad en önskar. Som att vi har matchbiljettpriser som på sina håll hade räckt till att gå och se på betydligt mer kvalitativ bundesligafotboll. Men detta är saker jag tänker bortse från nu. För precis som med all kärlek så blir vi förblindade och ser bortom alla skavanker. Det är inte det att jag inte inser att svensk fotboll har utmaningar, det är bara det att jag vägrar att kalla dem för problem. Jag älskar svensk fotboll, trots alla skönhetsfläckar.
Det går, som sagt, att gnälla på att kvalitén är låg, men det finns värden i den här delen av fotbollsvärlden värda att bevara. Som att vi har en fantastisk medlemsdemokrati (och att den dessutom har växt i kraft och frekvens). Vi är inte företag, vi är föreningar och klubbar som tillsammans bryr oss om en liten bygd, stad eller ort. Vi har en närhet till de professionella som är få idrottsländer förunnat. Här kan Per Frick, Anders Christiansen eller Magnus Eriksson gå på stan utan att det blir palaver. De är som vi - Människor av kött och blod, känslor och tankar, som går mitt bland oss. Hjältar och syndabockar, men likväl också människor.
Vi har en fantastisk läktarkultur. Ja, det finns många saker att ha åsikter om, men intresset är det inget fel på. Det är nästan pinsamt (för spelarna alltså) vilken kvalité som återfinns på läktarna, den står inte i paritet till de som sker på planen. Det är maffiga tifon, roliga hånramsor (med glimten i ögat) och även snacket vid kaffeautomaten. En märker att allsvenskan och svensk fotboll betyder mer än bara några resultat. Det är ett sätt att umgås, ett sätt att samlas på, något att bry sig om. Något som förenar oss.
Och till skillnad från alla andra idrotter och alla andra länder kan fortfarande allting hända. Självklart finns det de solklara favoriterna, men Ljungskile är ett av många bevis på att allsvenskan är humlornas serie. De som inte ska flyga, men som gör det (ja, jag vet att den teorin inte stämmer, men förstör inte en bra story nu). För hur kul hade det varit om "the usual suspects" alltid vann? Då hade de där gulden inte betytt så mycket. Det är också därför jag blir så ledsen när folk pratar om allsvenskan som om den bara var en sekundär titel. En språngbräda för att ta sig ut i Europa där fotbollen "är på allvar".
Men jag vet inte.
Varje gång jag ser "fotbollen från kontinenten" känner jag mig lite smutsig. Som att gå in på ett köpcentrum i Spanien bara för att ta en fika på Starbucks. Det känns bekant, inrutat och extremt tråkigt. Och opersonligt.
Men allsvenskan är något annat och jag tycker vi ska akta den högt. Allsvenskan är inte en kvalturnering till Europa. Den har ett egenvärde, betyder något och skulle så gjort även om inte kunde spela i Europa. De visar ju om något alla de där åren då vi var svältfödda på europeiska cupframgångar. Att den här djävla skitserien faktiskt betyder något på riktigt.
För det är en riktigt dålig liga. Men det är VÅR dåliga liga som är värd att bevara, högakta och känna stolthet inför.
Det är därför vi väntat i alla dessa månader för att få fira in premiärhelgen, den högtid på året som är större för mig än alla julaftnar tillsammans. Jag kommer givetvis att fnysa åt de alldeles för dyra kaffepriserna, gnälla på domaren som missade en uppenbar offside, huttra i en alldeles för tunn vårjacka. Men ni ska veta att jag gör det med glädje och framförallt - Med ett leende.
Svensk fotboll, som jag saknat dig!
