Friday I'm in love – De fattiga och de rika – eller: hur MFF klarar sig efter matcher i Europa
I övermorgon söndag kliver Malmös trupp på bussen för den korta resan till Varberg. En match som vi måste vinna för guldkampens skull, en match som vi bör vinna om vi ser till tabellplacering, truppvärde eller på annat sätt mäter styrkeförhållandena mellan lagen. Det finns en sak som kanske skulle tala för Varberg – den där fucking Champions.
För två dagar sedan blev Malmö FF överkörda av ett av världens bästa lag. Om två dagar kommer en ny match, där det är vi som ska vara det lag som dominerar. Det finns dem som påstår att MFF är särskilt benägna att tappa allsvenska poäng just efter Europamatcher. Ska vi vara oroliga? Spelet i de europeiska trupperna sliter både fysiskt och mentalt. Även supportrar kan få det litet svårare att tända till i den allsvenska lunken när den hamnar i kontrast mot de största arenorna.
Samtidigt kan vi också se fördelar med Europaspel. Våra spelare utvecklas och vänjer sig vid ett högre tempo. Malmös bredare trupp kommer till användning och erbjuder tränarstaben flexibilitet i att använda rätt spelare mot rätt motstånd på rätt underlag.
Hur ser det ut i verkligheten? Bättre eller sämre efter Europamatcher? Jag gick igenom de 90 Europamatcher MFF spelat sedan det litet godtyckligt valda startåret 2010 – ja, alltså åren 2011, 2013-15 och 2017-21. Därefter letade jag fram de allsvenska matcher som Malmö spelat inom fem dagar efter någon av Europamatcherna. Det blev 66 stycken, alltså ett tillräckligt stort underlag för att kanske kunna dra några försiktiga slutsatser. En del av matcherna har handlat om kval, medan andra är gruppspelsmatcher. För att få något jämförbart att räkna utifrån, har jag gett 3 poäng för seger och en för oavgjord även i utslagsmatcherna.
Över hela perioden har det blivit 37 vinster, 20 oavgjorda, 9 förluster, motsvarande 131 poäng, eller 1,98 per match. Bra eller dåligt? Vi behöver något att jämföra med.
Vi ställer det mot alla matcher Malmö spelat i Allsvenskan under åren 2010 fram till vinsten borta mot Östersund i söndags: Snittet på dessa 353 matcher är 2,03, alltså en aning lägre än efter Europamatcher.
Skillnaden är två och en halv procent - hur ska vi tolka den? Inte frapperande stor. Men kanske inte betydelselös? Snittet för säsongernas alla matcher är 60,9 poäng, medan det efter Europaspel landar på 59,4 poäng. Och 1,5 poäng kan vara helt avgörande för en säsong. År 2019 skulle det inneburit guld, till exempel.
Kanske säger det ännu mer om vi ställer post-Europamatcherna enbart mot de matcher som inte föregåtts av Europaspel? Det kan man absolut argumentera för. Då växer förstås differensen: snittet för matcher utan föregående Europaspel är 2,04 poäng, som alltså kan kontrasteras mot post-europamatchernas 1,98.
Även om vi funnit en tendens här måste vi fundera på om den orsakas av andra faktorer. En sak som påverkar chansen att ta poäng är förstås hemmafördel. Det visar sig att Malmö spelat två matcher fler på bortaplan efter Europaspel. Men bara två matcher kan omöjligt förklara skillnaden. I post-Europamatcher har Malmö förresten snittat 2,22 poäng på hemmaplan och 1,76 poäng på bortaplan, jämfört med 2,29 respektive 1,78 räknat på alla matcher från 2010. Tappet är alltså något större på hemmaplan.
En sak som rimligtvis borde kunna påverka hur lätt det är att spela allsvenskt direkt efter Europamatch är om man är van vid detta, eller har en bredare trupp. Malmös förutsättningar har i det avseendet förändrats avsevärt de sista tio åren – skulle det kunna vara så att problemet var större förr? Det pratas ju mycket om värdet av att MFF etablerat en kultur av Europavana. Dessutom tillåter en större spelarbudget att man har råd med fler rotationsspelare av klass, som då teoretiskt sätt skulle kunna täcka upp bättre när några av startspelarnas ben är stumma efter en kämpainsats mot ett Chelsea eller Salzburg.
Vi testar den lilla hypotesen ”Det erfarna/rika MFF presterar bättre i Allsvenska matcher som spelas direkt efter Europaspel än det ovana/fattiga MFF”.
Jag väljer att se alla år före 2016 som ’ovana/fattiga’ och de som kommer därefter som ’erfarna/rika’. Det kan diskuteras till vilken sida 2015 tillhör. Vi hade då precis släpat hem den första jättesäcken med CL-guld. Samtidigt var situationen 2015 helt ny för klubben. Ekonomin var fortfarande inte bättre än att man var tvungen att släppa många bärande spelare så att man tappade kontinuitet i truppen. Jag lägger därför det året i högen ’ovana/fattiga’. (*En teknikalitet: För den senare perioden lyfter jag bort Magnus Pehrssons 2017, eftersom det blir missvisande att ställa snittet på bara två Europamatcher mot ett snitt för hela säsongen.)
Resultatet av den här kalkylen blir att det ovana/fattiga Malmö skrapade ihop 2,07 poäng i snitt efter Europaspel, medan det erfarna/rika Malmö endast förmått 1,91 poäng.
Vi sätter det i perspektivet av snittet för de aktuella säsongerna som helhet: Under 2011 och 2013-15 snittade Malmö 1,94 poäng. Åren 2018-21 landar på ett litet högre snitt: 2,00.
Det ovana/fattiga MFF lyckades alltså klart BÄTTRE i sina post-Europamatcher än normalt! Man tog 0,15 poäng mer per match! I skamvrån står det erfarna/rika MFF, som alltså plockar 0,09 poäng MINDRE per match efter Europaspel.
Trots vad som teoretiskt verkar vara sämre förutsättningar klarade laget alltså av post-Europamatcherna bättre förr! Det är inte alldeles lätt att förstå. Kan skillnaden ligga hos tränaren? Är det så att de som lyckats bra i Europa har gjort det till priset av att man inte orkat följa upp i Allsvenskan?
Här behövs en tabell med dem som lett laget i mer än några enstaka Europamatcher:
Tränare Post-E Alla Diff
RiN 2,25 1,95 +0,30
UR 2,05 2,25 -0,20
ÅH 1,94 1,93 +0,01
JDT 1,69 1,96 -0,27
Den första kolumnen med siffror visar tränarens snittpoäng i matcher efter Europaspel, medan den andra visar snittpoäng för alla matcher tränaren varit ansvarig för i Allsvenskan. Den sista kolumnen är den viktiga: den om tränaren varit bättre i post-Europamatcher än i allsvenska matcher i allmänhet.
Här sticker Rickard Norling ut genom att ha fått laget att prestera klart bättre efter Europamatcher. Varken Uwe Rösler eller Jon Dahl Tomasson har klarat att motivera styrkorna på liknande sätt, där har prestationen i stället dippat betänkligt efter Europaspel. Under Åge Hareide tycks inte Europaspelet ha haft någon omedelbar påverkan.
Jag vet ärligt inte hur detta ska förstås. Kanske i termer av Europaframgång: Norling kan ses som den som gjort sämst resultat i Europa: till skillnad från Tomasson och Hareide tog han aldrig laget till CL, och till skillnad från Rösler kunde hans lag aldrig avancera förbi en EL-grupp. Kan det vara så att segrar i en Europamatch leder till ökad risk för tappade poäng i efterföljande allsvensk match? Kanske återkommer jag med något om detta ifall jag skulle få möjlighet att förkovra mig i Visual Basic.
För tillfället får det stanna vid några funderingar. Först att vi ska vara försiktiga med att dra för stora växlar på skillnader mellan tränarna, då var och en bara står för ett 15-tal matcher. Dessutom blir det en överförenkling att tala om den ena som framgångsrik i Europa och den andra inte. För att avancera i kvalets utslagsmatcher krävs en del tur – att lottas mot rätt lag och att ett enskilt avslut går in eller ut efter att ha träffat stolpen.
Rationellt vet jag bättre än att måla ut framtidsbilder baserat på hur det gått några matcher bakåt. Men min mage känns obehagligt hoppig när jag tittar i botten på mitt Excel-ark och noterar att Malmös senaste sex post-Europeiska matcher endast renderat en seger. Snittet 0,83 poäng räcker till en kvalplats i tabellen.
Snälla, berätta inte för Jocke Persson.
