De första trevande stegen in i en ny kostym av verklighet....

De första trevande stegen in i en ny kostym av verklighet....

" Vi börjar i motvind". Så sa ÅFF oraklet Torbjörn Nilsson inför mötet med Varberg i premiären. Egentligen var denna motvind som en elak fortsättning på de bittra vindar som svept emot Åtvidabergs FF sedan avslutningssegern mot MFF på Kopparvallen 2014. Och som jumbo efter tre spelade omgångar i Superettan, så har väl inte denna motvind mojnat ännu...

" Vi börjar i motvind".

Orden kom ifrån Åtvidabergs FF egna orakel Torbjörn Nilsson i samband med att domaren väntade på att blåsa igång Superettan premiären mellan Varberg- Åtvidaberg.

Himlen bar på ett hoppfullt skimmer av ljus medan de iskallt bittra vindarna påminde om att vi var alldeles i början av den hopplöst rastlösa månaden april.

 Påskbergsvallen med naturgräs och löparbanor. Inga spår av bengaliska eldar och istället för taktfasta adrenalinkickar i form av högstämmiga sånger från mäktiga supportergäng innan avspark, så är några hesa måsars skrik tillsammans med enstaka spridda " Kom igen nu", det ända som hörs spridas med den livliga vinden. 

Livs levande framför mig går ridån upp för en nygammal version av Superettan.

Efter några års drömresande i en kupé av första klass genom den exklusiva allsvenska sfären med oförglömligt högklackade minnen, så stod man plötsligt motvilligt i lågskor och med med bägge fötterna på jorden igen och försökte pussla ihop alla nya främmande ansikten med namn och tröjnummer i det nya och unga ÅFF.

Klockan 12.30 denna första april lördag gick gonggongen och vårt Åtvidabergs FF fick inleda återkomsten i Superettan i en stark och intensiv motvind ute på det vackert inbjudande gräsmattan.

Som en fortsättning på den taggtrådsklädda motvind som närmast hånskattat Åtvidabergs FF på prick   ända sedan slutsignalen på Kopparvallen ekade ut efter att vi slagit de redan korade mästarna Malmö FF med 2-1 i slutomgången av år 2014, med bland annat glödheta Ricardo Santos och Tom Pettersson och en ännu mer historisk Kristian Bergström på planen. Och med Daniel Sjölund på bänken bredvid Peter Swärdh.            

Sedan dess har spelarflykten varit massiv. De ekonomiska lågtrycken konstanta. Och i Åtvidabergs FF klubbhus ekar tomheten tungt efter all den personal som fått lämna sina uppdrag.

Och när jag på väg hem igen efter mina livs första nittio minuter på Påskbergsvallen i Varberg, så kunde jag inte i min vittneskonfrontation med verkligheten inte springa bort från en kännbart obehaglig sanning som dolde sig bakom den färska 1-2 förlusten.

Motvinden visade inga tecken på att mojna.

Tvärtom så ökade den närmast i styrka.


####

Idag så har tre omgångar av Superettan 2016 avverkats. En titt på tabellen får samma effekt som att dra en bira barbröstad i solnedgången denna april månad.

Man fryser.

Fjolårets långtidsparkering som jumbo i ett långsamt och plågsamt farväl av allsvenskan har fått en oönskad fortsättning på en tillvaro som fortsatt jumbo i den mörka och syrefattiga underjorden.

De samstämmiga ekona från upptaktsträffen där välkammade och uppklädda röster öppnade upp det som troligt att Åtvidabergs FF förmodligen skulle gå samma tragiska öde till mötes som gjort att lag som Öster, Mjällby och Brommapojkarna idag sprattlar omkring långt bortifrån den verklighet som nyss omfamnade dem i det allsvenska rampljuset.

Säkert har dessa samstämmiga ekon idag ynglat av sig ytterligare i omfattning.

Men trots att motvinden som blåste upp den här senhösten 2014 närmast har vägrat att mojna kring vårt Åtvidabergs FF, så finner jag idag ändå livstecken som gör att jag ändå i vår nuvarande situation nånstans anar en ljusare och mer vindstilla tillvaro.

Egentligen så såg jag redan i årets brutala 0-3 förlust hemma mot Sirius ljusglimtar i spelet och den individuella kvalitén som jag inte ens med hög hatt och trollstav kunde finna i premiärförlusten mot Varberg.

Det fanns i alla fall intentioner som vittnade om att det någonstans fanns en bakomliggande strategi och tanke på hur man tänkt sig att lira anfallsfotboll i det nästan helt nya Åtvidabergs FF.

Något som totalt lyste med sin frånvaro i Varbergs premiären.

Att det sedan bakom en 0-3 förlust hemma på Kopparvallen fanns brister som man inte bara knaprar bort med Valium, var ju ett faktum som gjorde sig påmint inte bara i tabellen efter två omgångar, utan också i det vardagliga livet som haltade av ångest och tvivel.

Men något som absolut fanns med både i Varberg och i mötet med Sirius var kämparglöd och en jävlar anamma vilja som i en tid och ett år som 2016, absolut måste finnas med när man bär Åtvidabergs FF klubbmärke och  för vår tradition vidare in i en framtid som står och vaggar vid ett vägskäl där två helt skilda världar korsas.
####

  Så i tredje omgången Ljungskile på Skarsjövallen. På förhand en utmaning som man per automatik inte joddlar glatt åt eller som får några drömmar om trepoängare att närma sig ens medvetna.

När sedan Ljungskile tar ledningen i en match som tett sig som årets bästa med ÅFF- ögon, så växte såklart den permanenta motvinden sig ännu starkare, innan vi i inledningen av andra halvlek lyckades kvittera.

Och det man ser tydligt på ett Skarsjövallen med 898 åskådare, är att modellen av det nya unga ÅFF bit för bit håller på att växa till sig och forma en identitet som borde innebära att man lagom till midsommar nog kan njuta av sillen och jordgubbarna och låta snapsen hylla en tillvaro med hyfsad tillförsikt inför fortsättningen av Superettan 2016.

Kanske är jag bara blåögd och desperat som tänker så redan nu.

Men efter alla motgångar så längtar man ju desperat efter något annat...


Motvinden tog ny fart när Ljungskile återtar ledningen efter ett bitvis oroväckande spelövertag, men viljan och energin i ÅFF lyckades tillsammans med flertalet goda anfalls intentioner, få utdelning och kamma hem årets första poäng i seriespelet efter Sebastian Ramhorns efterlängtade kvittering.

Det man hoppas på är att poängen, den sena kvitteringen och det stundtals pigga spelet ger det unga och oerfarna laget råg i ryggen och en nödvändig boost av självförtroende inför den fortsatt stentuffa fortsättningen .

Som närmast väntar på söndag hemma på Kopparvallen mot Assyriska.

####     

Ett Assyriska som nog inte är helt tillfreds med årets inledning. Inte minst senaste förlusten hemma i Södertälje mot Örgryte måste ha svidit svårt och har säkert väckt många oroliga frågetecken hos supporter och anhöriga till detta svårbedömda Assyriska.

Hur detta påverkar laget inför söndagens fight på Kopparvallen, har vi ett färdigt svar på framåt söndag kväll.

Hur jag vill och hoppas att Åtvidabergs FF agerar i denna drabbning har jag redan klart för mig.

Inget onödigt kladdande eller några riskabla risktaganden. En fortsatt positiv utveckling av det kollektiva och individuella spelet och då främst i den sista tredjedelen både framåt och bakåt.

Ser fram emot en ruskigt spännande och viktig drabbning. Mycket står på spel för båda lagen.  

Under inledningen av en serie är det alltid stor variation mellan himmel och pannkaka.

Och snart är denna något toleranta uppvärmning över. 


####

Någonstans närmar sig midsommar. Om det vädermässigt blir högtryck eller lågtryck vet vi ingenting om ännu.

Men vad jag hoppas och drömmer om är att jag känslomässigt till midsommar styrs av ett välkomnande högtryck och att den svåra motvinden som idag blåser Åtvidabergs FF åt helt fel håll i utvecklingen, då har mojnat och lagt sig.

Jag hoppas att tiden talar för ÅFF.

Hittills har dock våra första steg i det Superettan vi 2011 lämnade som seriesegrare i en  underbart positiv medvind, varit högst trevande och dominerats av en fortsatt elak motvind som gör oss till den jumbo vi är.

Men det finns små indikationer om att vi är på rätt väg.

Indikationer som behöver infrias och översättas till en sann verklighet av segrar, framgångar och ett kliv upp ovanför de nedflyttningsstreck som hållit oss fängslade alldeles för länge nu....

 /// Allas Broder
 

 
 

Joakim Eriksson2016-04-21 12:07:37
Author

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget