Degerfors - Örebro
1 - 2

Degerfors IF - Örebro SK 1-2: Stjärnorna är tända

En kall oktoberkväll var Degerfors ute efter revansch mot länsrivalen ÖSK och man hade även chansen att säkra sitt allsvenska avancemang men ÖSK ville annat och tog återigen hem derbysegern.

Vart ska man börja? Det finns så väldigt, väldigt mycket att diskutera efter en match som denna. De evighetslånga köerna som ringlade sig runt stora valla. Den rackiga fotbollen i första halvlek. Hopplösheten som infann sig efter 1-0 till Degerfors. Den motsatta och nästan overkliga känslan som infann sig efter 1-1 och 2-1. Firandet efter slutsignalen. Eller varför inte bränderna under bortastå i början av andra halvlek? Ja, det finns mycket att skriva om så det är väl lika bra att försöka ta det i någon sorts kronologisk ordning.

Det derbygaste derbyt
Inför matchen fanns redan en liten hopplöshet och kanske beror det på uppväxten i en nästan lika grå ort som Degerfors (Hällefors, i detta fall) eller kanske är det för att man är svartvit, förmodligen är det en kombination av båda två. Till mitt försvar vill jag dock tro att denna hopplöshet inför matchen var rationell sett till lagens formkurvor, spelarmaterial med mera. Därför blir ni kanske inte särskilt förvånade om mitt mest optimistiska förhandstips var ett kryss, det är iallafall vad jag sa till Degerforssupportrarna jag gick med till matchen. Det fanns dock en detalj, en väldigt stor sådan, som jag hade glömt. Nämligen inbördes möten. Formkurvor hit och dit, sju raka mot andra dassgäng i superettan inför matchen betyder noll när det är vi som redan har en derbyseger från i år med oss in i matchen och kanske var det detta som gjorde att de båda lagen kom ut och såg ut att ha bytt plats.

ÖSK kom ut med fart och Yasin sprang på det mesta som han gjort så bra sen han kom och Degerfors hade svårt att komma igång till en början. Nerver. Nerverna hade infunnit sig hos Degerfors tidigt, den där skakiga känslan som gör att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Hade fotboll varit en racketsport hade Degerforsarna tappat dessa var och varannan minut men som tur är för dem så har ÖSK inte varit de bästa på att göra mål i öppet spel de senaste matcherna. Yasin sprang, så sant som är sagt men fick inte riktigt till de bästa inspelen och Kalle kom inte riktigt till något läge i början av matchen. Hade ÖSK varit lite skickligare hade vi kunnat straffa Degerfors tidigt men de rödvita slapp undan och efter att nerverna hade lagt sig kunde de jobba in sig i matchen och fick också matchens första läge i 22:a minuten när storskytten Vukojevic kom in i straffområdet och avslutade med vänstern tätt utanför Maltes vänstra stolpe. Fler chanser än så kan man inte riktigt gräva fram ur den första halvleken, det var ett derbygt derby, kanske det derbygaste derbyt som spelats och med det menar jag halva halvchanser, hårda närkamper och ostskivor som delades ut som om det rådde svält på planen. Ut gick Erik Lindell innan kvarten var spelad, gula kort fick Kalle och Gravius, Sebastian Ohlsson fick ett bra läge på en hörna men fick inte iväg ett skott utan såg mest bollen landa på hans ben och studsa iväg.
Trots alla farhågor inför matchen om en Degerforsanstormning så blev det ändå såsom många derbyn tenderar att bli: ett ställningskrig.

När stjärnor tänds
I andra halvleks början....såg jag inte ett skit så jag vet inte vad som hände. Ni som kollade på matchen via teven kan berätta mer men vi som stod längst ned på bortastå fick kisa igenom tifot för att se något, sen började det brinna (lite grann bara) under bortaläktaren och då drogs uppmärksamheten dit sen rätt vad det var kom Lindgren fri och rullade in 1-0. Så mycket hände på en gång att hjärnan fick någon sorts kortslutning och man stod mest där och stirrade medan systemet försökte starta om sig självt. I efterhand kunde man se via höjdpunkterna att Holmén i en 50/50 situation inte fick någon frispark emot sig och kunde lyfta bollen mot Lindgren som (smög upp ur offsideläge) och sprang förbi två bollstirrande (men blivande matchhjältar) i form av McCue och Modig. Ett listigt mål och lite typiskt Degerfors ändå att lira sig fram till läget tack vare en finfin assist av Holmén. 1-0 i den 56:e minuten. Lite tufft höll han upp örat mot oss på bortastå som för att säga "vad var det för snack om att jag missar öppet mål, va?" och Degerfors klack tog fram en rätt vitsig banderoll där det stod "se och lär - när ni är här" och varje mallig rödvit supporter kände sig nog mycket tillfreds med det hela. Och med all rätt, för roligare än så blev det ju inte och både målfirande och banderoll fick de rödvita äta upp efteråt.

Efter målet tryckte Degerfors på för mer. Ettan hade ju redan kommit och tvåan brukar ju enligt tradition komma för att sedan följas av trean, så småningom. Vukojevic kände nog att han inte ville vara sämre än sin anfallskamrat Lindgren och försökte sätta dit tvåan på egen hand men båda gångerna stod Påhlsson i vägen, även om det var avblåst första gången när Påhlsson fick sträcka på sig framför bortastå för att hålla bollen ute ur nätet. Andra gången fick Vukojevic inte någon vettig riktning på skottet som gick rakt på Malte. Sen hände något. Degerfors, som blev tvungna att byta ut storspelande Morgado som hade blivit mörbultad under matchens gång, började hamna mer och mer på hälarna och ÖSK kunde ta över. De svartvita å sin sida böt in Hamse Shagaxle, Victor Backman och började trycka på. Derby och nerver, går ihop som gin och tonic eller i Degerfors fall t-röd och skogaholmslimpa. ÖSK tryckte på som sagt men skapade inte några heta lägen utan man kände mest hur frustrationen byggdes upp efter felpassningarna och nästansituationerna som tätt böt av varandra. Sen fick ÖSK en frispark, Hamse blev dragen i tröjan och det är inte okej för tröjorna är dyra och limited edition. Fram steg Shlimon, irakisk landslagsman, och det var ett halvdant läge att slå in den men ÖSK och fasta situationer går ju inte ihop. Målet mot Varberg var en anomali, rent hittepå som den där Karlsson på taket, det finns ju inte på riktigt att ÖSK ska göra mål på fasta situationer och två matcher i rad dessutom. Men då skedde en till anomali när Erik McCue, tidigare bollstirrare, fick gå upp helt ensam och nicka in 1-1 (se bild ovanför) och bortastå exploderade, metaforiskt alltså. Jublet hade inga gränser och undertecknad fick en flagga i ansiktet och fläskläpp som följd men det var det värt. ÖSK hade kvitterat till 1-1 i den 83:e minuten.

Båda lagen tryckte efter detta mål på för ett ledningsmål för det fanns inget att förlora för någon. ÖSK försökte hitta Holmberg men lyckades inte och Degerfors försökte lirka sig fram via Netabay men han var offside och istället hände det igen. Anomali 2: anomalins återkomst. Hamse gick upp i en luftduell, Alexander Lindskog likaså, Hamse försökte nå bollen med huvudet, vilket är okej men han missade, och Lindskog försökte nå den med handen och lyckades, vilket inte är okej. Frispark för ÖSK i ett identiskt läge som det första och nu måtte väl McCue ha lite markering på sig va? Nja, en smart löpning av amerisvensken, svenskikanen, gav honom ett finfint nickläge men Forsell räddade bollen men släppte en retur som låg och väntade på att skickas in i det öppna målet såsom en dålig ordvits väntar på att avfyras när läge ges, om man inte har någon skam. Och någon skam behövde inte Jesper Modig, tidigare bollstirrare, känna när han med ren jäkla viljekraft slängde sig fram och skickade in 2-1. Gick det att toppa firandet efter det första målet? Kanske? Jag vet inte, det svartnade för ögonen och inte för att jag fick en till flagga i ansiktet utan detta var något annat som inte kan kopplas till PVC-rör.

Sedan var det bara att hålla ut och likt Niklas Wikegård under slutet av OS-finalen i hockey 2006 när vi mötte Finland skrek varje svartvit supporter "den (inte pucken, utan fotbollen) ska uuuuuuuuuut! Den ska uuuuuuuuuuuuut!" så fort bollen kom in i det egna straffområdet. Och ÖSK övergav allt vad finlir heter och böt spelare, tog sin goda tid, fick kramp ett antal gånger och väntade med att plocka upp bollen tills en Degerforsare kom tillräckligt nära. Sen, efter en evighetslång tilläggstid, blåste Tess Olofsson av matchen och ÖSK hade segrat i årets andra och det kanske sista länsderbyt på ett bra tag. Degerfors får fira uppflyttningen i Varberg istället och alla vi som varit på bortaresa vet att det finns något speciellt i att fira en seger på bortaplan och sedan välkomna spelarna hem efteråt. Se bara vårt firande efter matchen när avstängda Bergmark, propert klädd som denna matchens dignitet kräver, drog zigge zagge med bortastå, uj uj uj!

Matchens bästa spelare:
1. Malte Påhlsson
Kunde inte göra mycket på målet men var en stor trygghet i målet.
2. Lucas Shlimon
Spelade upp sig i andra och gjorde två finfina framspelningar.
3. Erik McCue
Var utmärkt bakåt och målfarlig på fasta framåt, vad mer kan man begära?

Bäst i Degerfors: Kevin Holmén.
Om Werner frågar Ellos snällt så kanske han kan få behålla Holmén i allsvenskan nästa år.
Klasspelare som bara kommer bli bättre.

Matchfakta:
Degerfors IF - Örebro SK 1-2 (0-0)
1-0 Gustav Lindgren (ass. Kevin Holmén)
1-1 Erik McCue (ass. Lucas Shlimon)
1-2 Jesper Modig (ass. Erik McCue)
Skott på mål: 2-2
Varningar DIF: Carlos Gracia, Christos Gravius, Kevin Holmén,
Varningar ÖSK: Fler än vad som går att rada upp här...
Expected goals, för skojs skull: 0,53 - 1,98

I början av rapporten skrev jag om de farhågor man såg inför matchen och det är väl också något som hör till ett derby. Vidskepligheter som gränsar till det psykiskt ohälsosamma och tro mig, jag såg mörka omen överallt. Mörka moln i väster, där värmland ligger, det kan ju bara betyda en sak! Tänkte jag. Alla kombinationer av rött och vitt man såg innan man rullade in i Degerfors, omen! Men om man ser omen kan man även se tecken på det motsatta, om man vill. Innan avspark flög tre vita fåglar över den svarta kvällshimlen. Vitt på svart, tre fåglar.Tre poäng till svartvitt? Jag valde att tro på det och det verkar som att laget gjorde det också. För det kändes aldrig som att laget blev sådär panikslagna och sönderstressade som de kan bli eller för den delen rädda och totalt energilösa. ÖSK malde på även om det inte gick så smidigt till men som Axén sa efter matchen har vi blivit mer kompakta och det kanske vittnar om en liten riktningsförändring såhär på slutet av säsongen. Vi skiter i att försöka spela snyggt, vi försöker hålla tätt och ta till vara på de chanser vi får och tro på fan att vi gjorde just det. Jag menar, och nu upprepar jag mig, vi gjorde två mål på två fasta situationer! I samma match! Förstår ni inte hur sjukt bara det är?! Vi har inte gjort mål på två fasta situationer sen Carl Bildt var statsminister, det är känslan iallafall efter flera år av ökenvandring i de fasta situationernas land.

Att det blev just McCue och Modig som avgjorde är ju också poetiskt på något sätt, de blev bollstirrande vid 1-0 men tro på fan att de skulle revanschera sig. Modig sa det innan derbyt att vi skulle vinna, oavsett vad som krävdes, och fram slängde han sig och dunkade in bollen och valde sedan att fira framför (men inte mot) Degerfors hemmasupportrar. Festen flyttades från övriga tre fjärdedelar av arenan till bortastå men det är blott temporärt. Vi som har sett tabellen och hur topplagen har spelat vet att Degen kommer gå upp för de spelar fortfarande (för det mesta) som ett topplag samtidigt som Landskrona tillagar skånsk systemkalops och Öster schabblar bort det som de flesta småländska fotbollslag verkar göra just nu, se Kalmar och Värnamo i allsvenskan. Samtidigt ser det ut som att Helsingborg försöker knipa andraplatsen och gode gud vilken slagpåse de kommer bli om de går upp. Jag tror det var Elena Lövholm som sa det i hemmaborgen men man såg på lag som Västerås, GAIS och Halmstad året innan att dessa lag var redo för allsvenskan. Landskrona kanske var redo också men de har tappat sin beredskap likt Sverige under andra världskriget (oavsett vad Per Albin Hansson säger) i och med att de sålde sina bästa spelare och jag vet inte om Sandviken är redo heller, om de skulle lyckas klättra uppåt. Nej, det är Degerfors som ser mest redo ut för allsvenskan men jag vet inte hur lång deras sejour där kan komma att bli i och med att de tappar Lindgren och möjligen Vukojevic också. Men Werner har ju trollat fram mirakel förut och än har han väl sin magiska fingertoppskänsla kvar? Kanske kan West Ham hjälpa till?

Vi å andra sidan kan andas ute men bara lite grann. Tyvärr har ju även de andra lagen i botten av tabellen bytt form med topplagen och börjat vinna. Varberg vänder mot Öster. Landskrona fortsätter förlora och gav liket Östersund tre poäng. Vi kan inte andas ut än utan måste fortsätta gneta på och nu väntar två tuffa uppgifter på hemmaplan i form av Öster och Helsingborg innan vi möter ett möjligen avsågat Skövde på bortaplan i sista omgången. Det kommer bli tufft men det var det även mot Sandviken, Landskrona och Degerfors men ur dessa matcher kom vi ut med tio poäng av tolv möjliga. Med disciplin, tufft spel och effektivitet kan vi betvinga de neurotiska smålänningarna och borttappade skåningarna på Behrnabeu och sen väntar (förhoppningsvis) en meningslös bortamatch mot Skövde och gud vad skönt det skulle vara om den inte gällde något. Men vi ska som sagt inte förhasta oss utan vi måste ladda om inför söndagen men samtidigt njuta av gårdagen.

På vägen hem från matchen igår lyste stjärnorna på kvällshimmelen så fint.
De tändes av ÖSK och de lyste så väldigt fint.
Per Aspera, ad astra.