Den perfekta finalen
Under decennier var West Ham United själva sinnebilden för underhållande fotboll. Men aldrig någonsin har de varit närmare perfektion än i cupvinnarcupfinalen 1965.
Ron Greenwood anlände som manager till West Ham 1961, då han ersatte en viss Ted Fenton vars arv i form av etablerandet av Englands kanske allra främsta akademi för att utveckla ungdomar, mycket väl kunde känts betungande. Greenwood tog istället vid Fentons livsverk och utvecklade Englands kanske mest välspelande fotbollslag. Kanske inte alltid det bästa och mest framgångsrika, men de kunde lira underhållande fotboll. Inspirationen kom från Ungern, där världens kanske bästa fotboll spelades.
Allt byggde på one touch, snabba förflyttningar och en fotboll som ibland exploderade i underhållningsvärde. Inget lag i världen kunde känna sig säkra om West Ham var på rätt humör. Den andra sidan av denna inställning var dock när The Hammers inte var på humör. Under 1960- och 70-talen fick de ett rykte om sig att vara ”soft”, det vill säga vem som helst kunde besegra dem. Ingen klubb hade exempelvis fler pinsamma nederlag mot klubbar från de lägre divisionerna.
FA-cupen spelades hem 1964, då med en viss Bobby Moore som kapten. Han skulle inom bara ett par år lyfta VM-pokalen och bli en av de främsta halvbackarna världen skådat.
Perfektion
Men aldrig har de varit så nära perfektion som i cupvinnarcupfinalen 1965. Detta i en tid då en mer kontrollerande - och av många ansedd som tråkig - fotboll dominerade Europa, med dess store apostel Helenio Herrera. Greenwood avskydde denna typ av fotboll. En syn han delade med motståndarnas coach Max Merkel. 1860 München hade tagit sig till finalen via seger mot Torino i semifinalen och precis avslutat Bundesliga med att hamna på tredje plats, inte alls långt bort från titeln. West Ham slutade nia i ligan, vilket var ganska så symptomatiskt för dem.
Matchen spelades i London på Wembley och försnacket från båda tränarna var tydligt. Det handlade om att gå ut och underhålla. Inget annat. Det blev också en fantastisk fotbollsmatch som gav eko ute i Europa under en period då finalerna kanske inte alltid sprudlade.
West Ham vann med 2–0, men 1860 bjöd upp till dans och segersiffrorna såg nog klarare ut än vad de egentligen var. The Hammers Bobby Moore ledde laget med bravur och visade än en gång vilken fantastisk spelare han var i de stora avgörande matcherna.
Ron Greenwood sa själv om finalen:
”If anybody wants to know what my thinking on football was all about I would like to be judged on this match. It was close to perfection and presented the game in the best possible light. We had worked for this for four years and for us it was like reaching the summit of Everest.”
Greenwood lämnade över managerskapet till sin assisterande John Lyall, som fortsatte i samma anda fram till 1989. Lyall skulle leda West Ham till ytterligare två FA-cuptitlar (1975 och 1980) samt ännu en cupvinnarcupfinal 1976. Den senare förlorades dock mot på den tiden mäktiga Anderlecht med 2–4. Det var dock inget fel på underhållningen, så när West Ham spelar final i Europa blir det åka av.
Finaluppställningar
1965, West Ham – 1860 München 2–0
Jim Standen – Joe Kirkup, Jack Burkett – Martin Peters, Ken Brown, Bobby Moore – Alan Sealey, Ronnie Boyce, Geoff Hurst, Brian Dear, John Sissons
Målskytt: Sealey 2 mål
1976, West Ham – Anderlecht 2–4
Mervyn Day – Keith Coleman, Billy Bonds, Tommy Taylor, Frank Lampard – Graham Paddon, John McDowell, Trevor Brooking – Pat Holland, Billy Jennings, Keith Robson. Avb: Alan Taylor
Målskyttar: Holland och Robson.
