StartfotbollAllsvenskanIFK NorrköpingDen slingriga vägen till Talangfabriken Guldköping – Del 1

Den slingriga vägen till Talangfabriken Guldköping – Del 1

Talangfabriken Norrköping är ett epitet som fått fäste inte allra minst under succésäsongen 2015. Året då mittenlags-tippade Peking åter blev Guldköping med ett framgångsrecept hopkokat av egna unga produkter mixat med något äldre rutinerade rävar. Vägen har dock varit snårig och slingrig för Snoka. För 15 år sedan fanns det en tid då de egna talangerna aldrig kom fram.

Från dalande till lysande stjärna
Som mest hade Peking sju stycken startspelare i sin förstaelva under säsongen 2015 (David Mitov Nilsson, Linus Wahlqvist, Filip Dagerstål, Christopher Nilsson Telo, Gentrit Citaku, Alexander Fransson och Christoffer Nyman). Detta skedde hemma mot Elfsborg 13 april. Sett över hela säsongen är det framförallt fem av dem som prenumererat på sina positioner i startelvan.
Något liknande har vi inte sett förut i modern tid hos kamraterna på Nya Parken och det ser tämligen ut som den inslagna vägen att vandra framöver. Var det någon som valde IFK när de bettade på vinnaren av Allsvenskan? Oddsen på IFK hos Svenska Spel var inför säsongen 40 gånger pengarna. Även om det blomstrar kring klubben så har vägen till framgång varit en tuff väg att vandra; ett ihärdigt harvande i Superettan med dyra floppvärvningar och en skral återväxt i ungdomsleden. Stjärnan har inte alltid lyst högst över allt, i synnerhet inte över IFK Norrköpings ungdomssatning. Blickar man bara tillbaka till början av 2000-talet såg verkligheten desto dystrare ut.
Jag bestämde mig därför för att prata med människor som genom åren varit och vissa som fortfarande är involverade i klubben. Jag ville ta reda på deras syn kring ungdomsutvecklingen som skett över tid. Vad är det egentligen som ligger bakom framgången och hur blev IFK Norrköping hela Sveriges talangfabrik? För reda ut det måste vi först ta en titt i backspegeln.

Början av 2000-talet

Micke Blomberg fightas med Rit-Ola 1999.

I slutet av 90-talet och början av 2000-talet såg IFK Norrköping en tydlig nedåtgående trend. Fastän säsongen 1999 räddades tack vare en magisk höstavslutning som resulterade i en femte plats i Allsvenskan, så präglades resterande säsonger av ett ständigt nedflyttningshot. Orosmolnet realiserades i och med degraderingen till Superettan efter förlusten mot Sundsvall borta i slutet av 2002 och den ekonomiska situationen var då allt annat än stabil.
Trots den skrala återväxten fanns det runt millenieskiftet stora förhoppningar i klubben på de kommande årskullarna i IFK Norrköping. En av dem, pojkar födda 1985 hade blivit bäst i Sverige efter att ha segrat i inomhus-SM och flera av de framstående karaktärerna spåddes en lysande framtid till mötes. De enda egna produkterna som återfanns i IFK:s A-lag under den här tiden var Patrik Jönsson och Mikael ”Strömma” Ström. Ett par ynglingar var uppe och nosade på A-lagsspel i samma veva såsom Johan Söderberg, Robert Hillstedt och Peter Karlsson för att nämna några. Alla var inte fostrade i klubben, men många blev ditlockade tack vare samarbetet med fotbollsgymnasiet, som i många år varit en essentiell del i Pekings ungdomssatsning.
En av dem som växte upp i klubben och kombinerade fotbollsgymnasiet med elitsatsning var målvakten Peter Karlsson.

Peter Karlsson i Landskrona Bois-tröjan.

Peter gick redan vid 5-års ålder med i IFK:s boll- och lekskola. Vid 15 års ålder blev han för första gången uppkallad till en A-lagsträning, då under Olle Nordins ledning. Efter några pojklandskamper och kontinuerlig A-lagsträning, satt han som 18-åring på bänken bakom Dime Jankulovski i Superettan. Trots en lovande start på karriären gjorde Peter aldrig en enda tävlingsmatch med IFK:s A-lag. Det blev ett par träningsmatcher och enstaka träningsläger på La Manga. Han fick ändå testa på spel på elitnivå i några säsonger hos både IF Sylvia och Landskrona Bois.
Peter var dock inte ensam, ingen i 85-kullen lyckades riktigt slå sig in i laget. Vad var egentligen orsaken som gjorde att ingen av dessa ungdomsspelare klarade av att etablera sig som elitspelare på den nivån?

Tillbakablick i dåtidens ungdomsverksamhet
Jag valde att höra efter med Peter Karlsson för att se om det om det gick att peka på några tydliga faktorer. Vi tog avstamp i hur det var att fostras i en anrik klubb som IFK Norrköping.

Jag trivdes bra att fostras i IFK. Jag tyckte det var skönt att få en kravställning under ganska tidig ålder vad som förväntades av en.

Även om Peter trivdes med pressen så blev det med tiden ännu tuffare, när han i början av 2000-talet kallades in till a-lagsträningar redan runt 15-års ålder.

Det var givetvis tufft att komma upp och träna med en allsvensk förening som 15-åring. Man (IFK) hade inte direkt överseende med att man var så ung vilket jag kan tycka både är bra och dåligt. De förväntade sig att man skulle göra bra ifrån sig annars hade man inte blivit uppkallad. Men även att man kan vara lite skör och osäker i den åldern och det kanske hade varit vettigt att vara lite mer pedagogisk i början för det var ett jäkla hopp mellan junior- och seniorfotboll.

Det är tydligt att klivet från junior- till seniorfotboll blev påtagbar och Peter kände själv att det inte fanns någon speciell förberedelse när diskussionen fortskrider.

Det fanns inte direkt någon förberedelse, sen så var jag i IFK under en tid då man gillade att sparka tränare. Under min korta tid i A-laget hann jag uppleva fyra stycken huvudtränare.

Spekulerar man lite så kan den ständiga ruljangsen av tränare ha varit en bidragande orsak till bristen på stöd i den tuffa övergången mellan junior- och seniorspel. Peter själv ratades av IFK och fick flytta ner till Bollspelaren för spel i IF Sylvia.
Och sedan ratades du? Vad berodde det på tror du?

Ratades är helt rätt ord. Dom ansåg mig troligtvis vara överflödig och att dom hade bättre alternativ. IFK var inte speciellt bra på att se ner i sina egna led samt att ungdomsverksamheten är betydligt bättre idag. Ungdomsåren i IFK är bara en förberedelse till vad som komma skall i A-laget.

Peter verkar ändå ödmjuk när han tittar tillbaks på tiden i IFK och anser att klubben har utvecklats och lärt sig av tidigare misstag.

IFK har förstått värdet i att utveckla egna talanger och att det får ta tid. Sen är dom egna produkter som kommer fram idag bättre än vad spelarna var under min tid. Under mina år i IFK letade man hela tiden efter en quick fix, det fanns inte riktigt någon röd tråd i ungdomsarbetet. Sen tror jag att det ställs betydligt högre krav idag på tränarna i IFK:s verksamhet.

Kortsiktiga och bristfälliga lösningar
En ”quick fix” ger en bra bild av det förgångna Norrköping. Uppfällda skygglappar med kortsiktiga lösningar utan en tanke på eventuella konsekvenser runt hörnet. Under slutet av 90-talet och in i 2000-talet blev klubbledningen värre och värre och Norrköping förvisades så småningom ner till Superettan där återtåget långsamt tuffade på i fem utdragna år. När återkomsten äntligen förverkligades visade det sig vara en total katastrof. Dyra spelare som signats för att hålla laget kvar i högsta ligan, underpresterade.

Kevin Amuneke, en av många floppvärvningar.

IFK ramlade ner igen, denna gång desto mer skuldbelastade på randen till konkurs och höll till och med på att trilla ner till Division 1. Ungdomsverksamheten led på samma sätt som alla andra avdelningar i klubben och återväxten såg länge dyster ut. Pengarna fanns inte och då är det logiskt att svårigheter uppstår i att locka de tränare som behövdes till ungdomssidan. Som Peter Karlsson är inne på, så ställs nog betydligt högre krav på ledarsidan i verksamheten idag än vad som var sanningen för 10-15 år sedan.
Efter att ha fått höra en av gårdagens talangers upplevelse av IFK Norrköping kunde det vara spännande att plocka in ytterligare röster. En röst som varit delaktig i resan och sett de ungdomar som lyckats, men också de som fallit bort är den välkända profilen i IFK Norrköping, Tony Martinsson. Tony som varit i klubben och sett talanger komma och gå borde kunna svara på varför det tidigare år inte kommit fram några långvariga egna produkter. Jag frågade Tony vad som hände med 85-årskullen och varför ingen etablerade sig.

Dels tog de inte det sista steget de som var uppe och tränade med A-laget samt att kvalitén på ledare har höjts sedan dess. På den tiden spelade vi heller inte i de bästa serierna med tuffa matcher för d äldre lagen, vilket vi gjort med start på 88-kullen.

Både Tony och Peter Karlsson är inne på samma linje där ansvaret låg på både ledarsidan och hos talangerna själva. Därför kan det konkluderas att problemet bottnade i den strukturella uppbyggnaden av verksamheten.

Förändringar i ungdomssatningen
Då förhoppningarna på de unga och lokala talangerna uteblev behövde någonting hända. 2004 samlade därför dåvarande sportchef Michael Andersson och styrelseledamoten Janne Svensson till möte och frågade Ulf Rann, ungdomsansvarig för tillfället, hur IFK Norrköping skulle producera fram bättre och färdiga elitspelare. I ljuset av denna händelse presenterades och förverkligades 2005 Akademin där Ulf Rann var med och byggde upp filosofin. Tanken var att starta en elitsatsning i tidig ålder och såhär lät det då.

Det är ju där den riktiga elitsatsningen börjar. Vi vill ha regionens bästa 14-åringar och förhoppningsvis kommer dom att söka sig till oss, sade IFK:s klubbdirektör Michael Andersson till NT.

Satsningen möttes av blandade reaktioner. En av kritikerna var Tomas Westerberg, ett bekant IFK-ansikte. Han menade att det till och med kunde vara farligt att bedöma ungdomar i sådan tidig ålder då utvecklingskurvan varierar för olika spelare.

Det är omöjligt att förutse hur bra en spelare kan bli vid 14-års ålder.

Och det låg något i Westerbergs resonemang för även om Akademin förblev IFK:s filosofi i sex år, skrotades den tillslut för den nya idén Mot Nya mål. Med Mot Nya Mål bibehölls elitsatsningen men den bredare verksamheten fördes tillbaka in i bilden som tidigare föll bort i samband med Akademin. Arbetet som påbörjades i Akademin lade grunden för en ungdomsverksamhet som idag klassas som en av Sveriges bästa. Ungdomssatsningen var dock nödvändig då ekonomin, som då för tillfället säkrats upp, fortfarande inte tillät några större utsvävningar och klubben var tvungna att se sig om efter andra lösningar. Svaret fanns i de egna leden.
Arbetet påbörjades och fröna såddes till det som idag burit frukt på fabriksgolvet i Guldköping.
.
Del 2 (av 2) i artikelserien med tankar från bland andra Mitov Nilsson, Wahlqvist och Telo publiceras inom kort.

*****

Gästkrönikör John Karlsson är copywriter och skribent, för närvarande bosatt i Paris. Han skriver även för kelbet.se.