Den vackra smärtan: Tankar dagen efter OS-finalen
Tomhet. Besvikelse. Tårarna nästan bränner bakom ögonlocken där jag sitter på golvet en meter från tv:n. Dit jag har flyttat mig successivt närmare och närmare sen den där ödesdigra straffen. Där jag bokstavligen inte har kunnat sitta still den senaste timmen. Där mitt ben har hoppat upp och ned i nervösa spasmer.
När sista straffen går in och Kanada vinner sitter jag stilla för första gången på vad som känns som flera timmar. Stirrar tomt in i tv:n. Och känner hur ont det gör att förlora.
”Det är ju poetiskt om hon avgör nu” utropar jag sekunderna innan Seger slår sin straff. För det är så det känns. Poetisk rättvisa. Om lagkapten Caroline Seger, 36 år gammal, hon som lett laget framåt i så många år, som gör sitt allra sista OS-slutspel, får skjuta hem det historiska guldet till Sverige. I en match som har känts helt som Sveriges, en match som vi verkligen förtjänar att vinna. En match som vi hade tills dess att Jessie Fleming klev fram till straffpunkten.
Istället känns det som poetiskt orättvisa när kapten Seger missar den avgörande straffen i sin sista OS-final och Sverige förlorar.
Poesi kan vara både smärtsamt och vackert på samma gång. Och det är så jag tänker på sporten just nu. Just idag. På fotbollen. På att förlora en mästerskapsfinal man har greppet om. På att vara så fasligt fasligt nära att ta det historiska första OS-guldet men snubbla på mållinjen.
Det är så förbannat smärtsamt att förlora. Men det är också vackert. Sport gör otroligt ont ibland. Både som utövare och som supporter. Men kanske är det så det måste vara. För utan den där enorma tomheten och besvikelsen, hur kan vi känna den där vilda glädjen som kommer med vinsten nästa gång?
