Derbydags: Höjdpunkter och lågvattenmärken
Skånederby. Pampiga tifos och ett fullsatt stadion. En hejdundrande fotbollsfest. Ja, kanske det. Historiskt sett kan vi blicka tillbaks på en rad segrar. Men icke desto mindre har derbyna också fungerat som en plattform för hårresande domarmisstag, förlamande otur och djup moralisk orättvisa. Vi sammanfattar sjutton års derbyångest.
Kalla det vad du vill. Ärkerivalitet. En kollision mellan ideologier. Eller kalla det storebrorskomplex; den där känslan av att vi har allt att förlora men inget att vinna. En känsla som kanske härstammar från nittiotalets besök på Olympia, då arenans speakers försökte få igång hemmapubliken med utrop såsom ”Hela Olympia!” och ”... å så Stattenaläktaren!”. För att anknyta till Thomas text här bredvid vilade det på den tiden en buskisatmosfär över bortamötena. Insikten om att vi trots denna provinsiella inramning kunde förlora på Olympia – det vill säga, att det alls inte vilade något odelat festligt och positivt kring detta med ytterligare ett skånederby - innebar ett bryskt uppvaknande.
Atmosfären är annorlunda på Olympia idag. Jag vet. Ni behöver inte påpeka det. Men kanske är det det faktum att HIF liksom inte snällt fogar sig i lillebrorsrollen som stör min världsbild, som jag egentligen vet är föråldrad men ändå inte kan ändra på ... så, alltså:
Det finns måhända andra matcher som är mer klassiska, mer anrika, mer traditionstyngda. Kanske är det så. Men icke desto mindre: för mig är ingen förlust tyngre att bära än en som tillfogas oss av HIF.
En vandring längs minnenas allé från de senaste gemensamma 17 säsongerna (HIF återvände som bekant inte förrän 1993, efter att ha åkt ur 1968. Från sextiotalet och tidigare saknar jag förmåga att minnas nåt. Och år 2000 blev det ju dessvärre inget allsvenskt möte) ger oss följande hög- och lågvattenmärken:
HIF-MFF 1993-2010: DE FEM VÄRSTA OFÖRRÄTTERNA
Du som tycker att glas är halvfulla snarare än halvtomma och som brukar skriva artikelkommentarer om att det ska sluta neggas: sluta läsa nu och hoppa ner till nästa avdelning. Det här är inget för dig. Här befinner vi oss nämligen i bitterhetens och långsinthetens vindpinade ödemarker. Varför då dra upp såna här tråkigheter? Jo, för att genom att blicka tillbaka på historiens orättvisor kan vi uppleva den seger vi alla förtjänar på tisdag inte bara med glädje, utan också med en känsla av upprättelse. Och så är det ju såklart nåt visst med att vältra sig i fullt berättigad självömkan.
Oförrätt nr 5: Malmö Stadion 2008 - Henrik Larssons kvittering
I slutet på september 2008 var det krisstämpel över Malmö FF. Vi var inne i en grav formsvacka och hade inför hemmaderbyt bara tagit fyra poäng på de senaste sju omgångarna. Spelet hade varit mycket mediokert. Extra pinsam var förlusten mot jumbon Norrköping veckan innan. Dags att knyta näven. Vi startade i ett furiöst tempo, slet som galärslavar för varenda boll och tog logiskt ledningen i den 30:e minuten. Och så mitt i all denna sköna upprättelse, en förlupen långboll. Henrik Larsson klappade till på halvvolley och bollen for förbi Dusan in i nättaket. Man kan såklart invända att det var ett jättesnyggt mål från en verklig klasspelare. Men vad vinner man med det? Sanning är att det vid tidpunkten var så orättvist att Fröjdfeldt borde underkänt målet för brott mot spelets idé.
I andra halvlek orkade vi inte riktigt. Rasmus Jönsson sköt segermålet.
Oförrätt nr 4: Malmö Stadion 2002 - Skoogs straffmiss
Vi ledde allsvenskan med tre poäng med åtta omgångar kvar. Ändock hamnade vi i underläge en bit in på andra halvlek. Med några minuter kvar fick vi straff. Skulle fru Justitia trots allt förbarma sig över oss? Nej, icke då. Niklas Skoog slog den inte bättre än att Fredrik Larsson, en målvakt som jag förstått aldrig rönte odelad uppskattning ens i HIF-kretsar, kunde rädda. Misären fullbordades på övertid när Gustaf Andersson, som just anlänt från IFK Göteborg och som varit så genomruttet usel matchen genom att man tyckte uppriktigt synd om karlen trots att han tillhörde motståndarlägret, turligt sköt 2-0.
Oförrätt nr 3: Malmö Stadion 1993 - Den uteblivna straffen
Första derbyt efter HIF:s återkomst till allsvenskan blev en match som redan är besjungen i allehanda legender. Nästan 29 000 på läktaren, Henrik Larssons första mål i allsvenskan och 3-3 efter att HIF haft ledningen med 3-0. Vad som dock alltför ofta glöms bort är att Jonas Axeldahl några minuter efter Anders Anderssons kvittering sprintade genom ytterligare en gång. Han kom i fart, och Sven Andersson i HIF:s mål vräkte omkull honom så grovt att, för att parafrasera Smiths, Caligula hade rodnat. Domaren valde oförklarligen att blunda och vi fick nöja oss med ett kryss.
Det grasserar också en del andra missuppfattningar kring denna match. Det sägs ibland att Henrik Larsson blev tvåmålsskytt. Falskt: Henke gjorde ett mål. HIF:s båda andra målskyttar var Jörgen Ohlsson (självmål alltså) och Patrik Sundström efter hands. Självaste Helsingborgs Dagblad har även fått det till att Henrik Larsson inledde målskyttet. Stämmer givetvis inte heller; han gjorde 0-3.
Oförrätt nr 2: Olympia 1997 - Alla tiders mest feldömda straff
Det stod 1-1 och första halvlek började lida mot sitt slut. Fedel plockade i all stillsamhet upp en långsamt rullande boll. En evighet – eller i alla fall någon sekund - senare kom någon som kan ha varit Magnus Powell och sprang in i vår målvakt. Straff. Förlåt? Kan det vara möjligt och på grundval av vilken regel? Johodå. Extra osmakligt blir minnet när man betänker att det var var vår nuvarande tränare som stegade fram och fullbordade justitiemordet. Rolle höll masken och låtsades oberörd av det omoraliska i situationen. Han bankade in matchens avgörande mål utan vidare prut.
Oförrätt nr 1: Olympia och Malmö Stadion och överallt 1999 - Det bittraste året nånsin
När jag växte upp var blotta tanken på ett år som hette nåt så spännande som 1999 fantasieggande. Jag tänkte mig att rymden då skulle vara koloniserad, att alla skulle ha sin egen lilla luftfarkost istället för bil och att vi precis som i Månbas Alpha skulle öppna dörrar med små ljusstråleapparater istället för handtag. Men även om jag i min barndom kallt räknade med att få leva Blixt Gordon-liv som vuxen, fanns nån förändring på Malmö FF-planet inte på kartan – jag såg det som en självklarhet att vår framgångssaga skulle fortsätta i all evighet.
Så blev det inte. 1999 slutade i det som inte kunde hända. Degradering. Med lite perspektiv kanske det var nyttigt – när man nu sitter och surar över ett kryss mot Häcken kan man trösta sig med att det i alla fall inte är lika illa som under förra decenniets sista år.
HIF-matcherna var diametralt olika, men båda machiavelliskt otäcka. Hemma blev vi totalt avklädda och förlorade med 0-4. Borta höll Marcus Vaapil, Tomas Razanauskas, Olafur Örn Bjarnason och de andra stånd till den 90:e minuten. Då släppte Milan Simuenovic i Malmös mål en retur, och den rakade Arild Stavrum in. God natt, jord.
--------------
HIF-MFF 1993-2010: DE FEM MEST MORALISKA RÄTTVISORNA
Trots allt har vi plusstatistik på HIF sedan 1993 – om än knappt. Vi har vunnit 13 derbyn, HIF 12 (nio har slutat oavgjort). Så låt oss då prata om nåt lite roligare.
Moralisk rättvisa nr 5: Malmö Stadion 1993 - Upphämtningen
Med all rätt kan vi sura över den uteblivna straffen enligt #3 ovan. Men det är svårt att bara se det negativa här. Med drygt tjugo minuter kvar låg vi under med 3-0. Men då satte det igång. I minuterna 70, 76 och 79 målade vi, Stadion kokade och motståndarna såg ut att lösas upp i atomer av nervositet. I samma HD-artikel som jag länkar till ovan ser jag att Henrik Larsson säger att HIF-spelarna var besvikna efteråt. Svårt att förstå. De borde varit helnöjda med en pinne.
Moralisk rättvisa nr 4: Olympia 2002 - Ijehs nick i 83:e
Peter Ijehs segermål från 2002 var jag med och skrev om redan 2003*, så jag ska inte bli alltför detaljerad. Men att avgöra sent på bortaplan är det förstås någonting alldeles speciellt med. 2001 var första året efter återkomsten och allt var lite tveksamt och ängsligt. Det började knackigt även 2002, men derbysegern i den 6:e omgången var på något sätt ett vägskäl. Vi bevisade att vi var att räkna med, vi var bättre än dem och hela världen doftade sommardagg och morgonluft.
* Den detaljerade beskrivning av målet finns faktiskt fortfarande att läsa. Om du nu till äventyrs skulle glömt den, vill säga. Klicka här bara! Från Himmelriket försvinner uppenbarligen ingenting – allt finns kvar i all evinnerlighet.
Moralisk rättvisa nr 3: Olympia 2007- Lite väl knapp seger
Vi vann förvisso matchen, men när vi satt där och suckade i kaoset på Olympias parkering var vi väl många som tyckte det kändes lite futtigt att segern stannat vid ynka 1-0.
Ha ha. Skojade bara. Ola Toivonen sköt segermålet halvvägs in i första halvlek. Hela andra halvlek var sedan en enda lång Golgatavandring av HIF-chanser. Men vi överlevde. Matchen går till historien som Jonas Sandqvists stora stund på jorden. Särskilt minns vi hur han mirakulöst lyckades få bollen över ribban när Henrik Larsson fick öppet mål från ett par meters håll. Kanske den typ av seger man borde be om ursäkt för, men det tänker jag visst inte göra. Har vi nu haft otur i alla de andra 33 derbyna var det inte mer än rätt att vi hade en liten gnutta tur i det här.
Moralisk rättvisa nr 2: Malmö Stadion 2003 - Ett lagom resultat
0-4 från 1999 var förstås fortfarande i färskt minne. Därför var det så skönt att replikera – när Niklas Skoog skruvade in en frispark på övertid var det den perfekta avslutningen på en härlig junikväll. Inte nog med att vi upprepade HIF:s segersiffror från fyra år tidigare, vi överträffade dem med ett mål. Effektiviteten kan man inte klaga på: Sex avslut på mål, och fem gick in. 5-0. Kassaskåpssäkert.
Dramatik – who needs it?
Moralisk rättvisa nr 1: Swedbank Stadion 2010 - Wiltons avgörande
Vi minns Mattias Lindströms otäcka chans. Vi kommer ihåg hur vi suckade av lättnad när deras brasse Porcellis bara fick halvträff i hyfsat läge, och Dahlin kunde skopa upp bollen utan besvär. Särskilt många feta chanser utöver det skapade de inte. Men fruktansvärt nervöst var det. Domar-Eriksson beslöt sig för att lägga till en miljard minuter och mina naglar var nertuggade till knogarna. Då slog Wilton till. Ett av de mest befriande målen i mannaminne. Guldet stod i incheckningsdisken för vidare färd hem.
-------------------
Jaha! Vi får väl se hur det går på tisdag. Ska bli skönt när det är över i alla fall.
