Derbydags: Nils Poppe och den vedervärdiga resan
När jag var liten pojk var det ett evenemang varje år som fyllde mig med fasa, ångest och allmän förtvivlad olust. Det var den årliga resan till Helsingborg.
Far och mor skulle ta med hela familjen på den fantastiskt roliga utflykten till Fredriksdalsteatern i Helsingborg.
På den tiden levde Nils Poppe. För er som inte vet vem det är kan jag säga: Ni har inte gått miste om något. Nils Poppe var en skådespelare som i äldre dar ägnade sig åt det närmaste terrorism vi i Sverige kan komma jämte Staffan Westerberg och Bin Laden…nämligen Buskis.
Att kalla buskis för underhållning för en normalbegåvad människa är helt sanslöst.
Alltså kan man säga att jag redan som liten pilt kände olust inför resan till Helsingborg.
Olusten mildrades givetvis i uppväxten och ersattes av andra minnesbilder av den nordligare kuststaden. Som att man var tvungen att åka dit om man skulle till Helsingör. Eller att man passerade staden på väg mot Oslo och första stadiga flickvännen. Eller med familjen på väg mot Liseberg.
Även de gånger då min gamla mor skulle handla Höganäskrukor var man tvungen att genomresa.
Man kan säga att jag alltid sett Helsingborg som en sak man passerar, ett övergående stadie eller till och med en hastigt förbigående fas. Helsingborg är inget permanent. Helsingborg är bara något man måste genomlida för att uppleva andra roligare och mer belönande ting. Dock ibland kanske man måste ta något eller några år som i min ungdom med Nils Poppe och hans vidriga buskis. Men det passerar….det går över…man får frihet och kontroll över sig själv och utvecklar ett fritt sinne.
Just nu lever Nils Poppe.
Helsingborg, inte levandegjort genom Fredriksdalsteaterns plumpa underlivsskämt eller den fesljumna buljongen man serverades i pausen efter två timmar, frodas just nu av Helsingborgs IF som gör ett kortare framträdande i fotbollens finrum tillsammans med de stora lagen vilket även då inbegriper mitt eget lag Malmö FF. Likt en avdankad skådis som hittat den sista livsgnistan försöker HIF underhålla och kanske till och med skaffa sig en sista ”air” av respektabilitet innan döden griper tag i den gamla kroppen.
Visst kan de charma några, rent av dupera några att tro att den gamle skådisen fortfarande kan vinna en Oscar. ”Men tänk….tänk om Nils verkligen är en stjärna?”
Min far och mor tillhörde nog den kategorin som hyste det hoppet.
Det var därför de oförtrutet varje år utsatte mig och mina bröder för den olidliga tortyren att besöka spektaklet.
Jag är den som nu måste säga åt er som lever i mina föräldrars dröm så här:
Nils (HIF) är bara ett övergående fenomen. Om något år är det Stefan och Krister (HBK) som kommer att ta över stafettpinnen. Sen kanske det blir fågeldansen (KFF) nåt år och så vidare.
At the end of the day its still Buskis.
En form av plump underhållning utan värde.
Den 24/5 kommer buskisen till Malmö. Möjligen kommer den att vara framgångsrik, möjligen inte.
Det vi alla kan vara säkra på dock är att den om några år kommer att vara glömd och på sin höjd ett pinsamt minne man kommer ihåg från förr. Som den ljumna buljongen. Fadd och besk.
Mitt lag Malmö FF har legendariska bataljer med andra storheter som IFK Fisk…Göteborg med flera.
De av er som dristar sig att kalla mötet den 24e för ett hett möte mellan storheter måste besinna sig.
Det är inget hett möte….det är inget legendariskt derby…det är inget nytt Waterloo….
Det är bara den där jävla resan till den sura teatern med den där fesljumna buljongen.
Så var lugna mina kamrater…om nåt år kan ni minnas det som det fenomen det är….en fas, något som måste passeras…men i slutändan ändå i realismens ljus….en sista dödsrossling från en gammal artist som tror att han blivit Al Pacino på gamla dar.
Låt oss ta emot buskisgänget och låt oss behandla de som vänner.
För om vi ska räkna framgångar inom fotbollen som vi räknar ”Oscars” är och förblir HIF Nils Poppe och Malmö FF är alltjämt Laurence Olivier. Och Pacino.
Med retliga hälsningar
