Derbyspöket som inte ville låta sig utdrivas
Pelle Olssons exorcism misslyckades, en brasse fick ha show, och Bajen tog med 3-1 mot Djurgården återigen plats som Stockholms bästa derbylag.
Det pratas alltid mycket om derbyspöken inför besläktade lag som ska mötas, med den typen av sammanhängande resultat som Bajen ackumulerat under de senaste 8 mötena med sina Stockholmsgrannar. Det är exorcismer, proverbiala - och mentala, spöken. Det handlar mindre om att vinna den taktiska biten, och mer om att vinna den mentala, psykiska biten. Mer om kampen på planen, den fysiska kampen, den där derbykampen - än att vinna boll på mitten, jaga motståndare och stressa felpassar, vinna dueller och spela tight i försvaret. Den enda gemensamma nämnaren som Derbyt har med Den Vanliga Matchen - är målen.
Och idag handlade det såklart om målen. Men också om att Bajen kunde dedikera sista 25 åt att bara sitta ned i båten, pressa kreativiteten ur DIF och rulla litet boll sinsemellan när motståndaren väl gav bort bollen. Det var ett ovanligt derby, mindre kamp och mer spel. Ett spel som Bajen stundtals inte alls dominerade, eller fann sig speciellt överlägsna i. Djurgården toppar tabellen av en anledning. Det har klickat för Pelle Olssons elva mannar under de inledande matcherna, och trots att Bajen favoriserades av experter och egna supportrar tillika, så hade Djurgården dessförinnan uppvisat bättre, jämnare spel som sett väloljat ut i samtliga matcher.
Men så kom derbyspöket och knackade på, med grönvitt konfetti, eld, och sång. Med brasseshow, målglade (derbyglade) Erik Israelsson, och en förvånansvärt stadig, metodisk defensiv.
Det blev aldrig någon riktigt frenetisk match. Ingen hård kamp, ingen riktig hets, så som det mest är. Domare Andreas Ekberg stod för den förmodligen bästa domarinsatsen hittils under säsongen. Definitivt det bäst hanterade derbyt jag sett på väldigt länge. Men, som sagt, så fanns det inte heller speciellt mycket för någon domare att göra, såvida man inte favoriserar att blåsa för minsta lilla. Philip fick med sig ett gult, Elliot Käck åkte på ett efter en bra knuff i bröstet på Johan, och det var nog det.
För att vara ett lag som inte riktigt kunnat kapitulera på turliga inslag så var det skönt, att se att man fick med sig flytet i avsluten. Alex andra måste ha setts som otroligt snöpligt av Höie att släppa, men det var fint att se att Alex slog till utan vidare tanke, litet ensamlämnad i mitten av boxen, medan Höie vägde över på fel fot. Flyt mer än tur, för det är ju så man vill se det. Flytet i att Smárasons inlägg ringer i stolpen, och att Erik kan brösta ned den, få ett par sekunder på sig att placera sig rätt, tryggt, bakom Höie.
Att Djurgårdens enda mål är Sam Johnson, omarkerad i boxen, stenhårt till vänster om Ömmi, kommer ju inte som en överraskning, direkt, konstaterar jag någorlunda bistert. Men att man sedan tar tillbaka sin taktpinne, placerar in 2-1, och vänder favören igen gör att det ändå känns som att det finns mer positiviteter att ta med sig än det finns negativa. Det är ju litet samma gamla man tjatar om nu. Positionering, fasta situationer, att bli avriven boll på mitten. Men idag satt allt. Sam Johnson är livsfarlig, det har vi - och resten av Sverige, konstaterat sedan ett tag tillbaka, och Kevin Walker saknades, det kändes, det med. Men det var ändå ett Bajenmittfält som fick lov att diktera tempo, och en Torsten som gjorde sig ypperlig på kanten, fina inlägg och följsam i sin defensiv, trots att han absolut inte är ett förstahandsval som back. Alex och Erik var Nanne nöjda med, och jag håller med där. Det är ett naturligt samarbete när Erik rusar fram i boxen, behöver knappt se sig om för att intuitivt veta vart Alex ska sticka fram någonstans. Det är ett partnerskap som med rätt förutsättningar kan bli helt fantastiskt.
Att få med sig både 5-1 mot Heif, och att få hålla vårt derbyspöke vid liv, är en så otroligt skön konstrast jämte med de två horribla inledningsmatcherna, och det snöpliga uttåget ur cupen. Erik fick frågan efter matchen om det här är den identiteten laget vill utveckla, om det här är Hammarby? "Jag hoppas det," sade han, "vi tror på oss själva,", och gick sedan för att sluta upp med resten av killarna i firandet.
Jag hoppas det jag med. Att det här spöket är avstampet som behövs för att bli det laget. Det laget Nanne och Mats pratat om att bygga. Det laget som ångar fram, som förblir Stockholms bästa derbylag.
Näst blickar vi fram emot lördagens möte med en gammal bekant i J-Södra, och hoppas på att det här, det är det Hammarby vi kommer att få se i fortsättningen.