Det är svårt att göra praktik av teori
AIK visste om det. Alla lag vet om det när det gäller Elfsborg. Det gäller att se upp för omställningar. Inte minst på det snabba konstgräset på Borås Arena. Återigen fick vi bevis på att det är en sak att vara påläst i teorin, en helt annan att omsätta sina teoretiska studier i praktik. Som om det inte räckte fick vi även se hur stark traditionens makt är. AIK vinner nämligen aldrig – ok, nästan aldrig – borta mot Elfsborg.
Det blev nämligen precis som vi befarat. Jämnt med ett visst övertag för AIK beträffande bollinnehav (i alla fall före paus) och vindsnabba kontringar när Boråsarna fick möjlighet att ställa om. AIK's bollinnehav ledde även till en del halvbra målchanser men när det hettade till var skärpan – som så många gånger förut – inte tillräckligt bra.
Efter att AIK stått upp på ett mer än godkänt sätt första kvarten kom då den där väntade omställningen och vips, så hade Michael Baidoo skjutit 1-0 bakom Nordfeldt. Ett inte otagbart skott som Kristoffer i ärlighetens namn borde ha klarat.
Det lite mindre panikartade tabelläget som AIK's tre segrar på de fyra senaste matcherna fört med sig gjorde att AIK-spelarna ändå kunde fortsätta spela med axlarna något sånär sänkta efter Elfsborgs ledningsmål. Det dyker upp ett par halvchanser och kändes därför extra surt när Johan Larsson – pinsamt omarkerad – fick nicka in 2-0 på andra-inlägget efter en hörna.
I paus menar herrar Axén och Hansson att AIK inte gjort läxan i och med att man tillät Elfsborg vinna boll för högt upp i banan, trots att man visste att Elfsborgs snabba kontringsspel var vad man i första hand skulle se upp med. Det må vara hänt men statistiken visar att det är lätt att snacka. Sanningen är ändå att Boråsarna gör mer än 30% av sin mål på det viset och med det konstaterat skulle man kunna säga att nästan inga lag lyckas ”göra läxan” när de kommer till Borås.
Andra halvlek kändes sedan mest som en akt av akademisk betydelse. Det faktum att Elfsborg ledde med två bollar i paus tycktes ha skapat en typ av statisk situation som inte gick att ändra på. Boråsarna var naturligtvis helt ointresserade av allt som skulle kunna likna förändring och AIK kändes ganska oförmögna. Ljusglimten i AIK var Taha Ayari som ser ut att vilja något med varje aktion. När han spelat ifrån sig bollen tar han position och gör sig spelbar. Tyvärr ledde det inte till något mål ikväll.
Det noterbara som hände efter paus var inget vi placerar på det positiva kontot. Med knappa halvtimmen kvar blev Anton Saletros liggande efter en duell. Antons knä lindades hårt och han hjälptes av planen. Nu måste BP vinna två av sina tre återstående matcher ifall AIK skulle kamma noll på slutet och det tror jag inte BP gör. Skulle Saletros vara borta resten av säsongen känns risken för att AIK blir utan poäng långt ifrån försumbar.
Övriga händelser i andra halvlek handlar om straffar. AIK blev bestulna på en när Omar Faraj gjordes ner med tjugo minuter kvar att spela, Elfsborg fick, givetvis efter en snabb spelvändning, en – förvisso solklar – som nedgjorde Baidoo själv satte säkert till 3-0.
Nå, kvällens match var inte matchen som skulle vinnas. Tre omgångar återstår. Två ska spelas i Solna mot Halmstad och Värnamo. Det är i de matcherna kontraktet ska säkras. Däremellan spelas prestigemötet IFK Göteborg-AIK på Gamla Ullevi. Göteborg förlorade även de ikväll, inget lag streckstriderna vann vilket gör att både AIK och Blåvitt har åtminstone hyggliga chanser tack vare att Brommapojkarna helt enkelt är för dåliga.
Traditionen höll således i sig. AIK vann inte i Borås i år heller. Kontraktet är ännu inte säkrat och min tidigare profetia att det här kan komma att leva ända in i kaklet mycket väl kan slå in. Jag tänker i alla fall inte ta ut något i förskott och det, det får inte spelare och ledare göra heller.