Södertälje - AIK5 - 3
”Det är vår tid nu, 1977”…not!
Till alla er (inklusive mig själv) som intalat er att Superettan är rätt OK ändå, alternativt trott att allt bara är en ond dröm: det är dags att vakna nu! Det här är inte the f-cking Superettan, this is the REALLY f-cking Superettan!
”Det är vår tid nu, 1977” sjöng Magnus Uggla när jag var en tvärhand hög och sköt med ärt-rör på raggarbilar vid Urbaths kiosk hemma i Varberg. Halmstads BK hade året innan tagit sitt första SM-guld och var regerande svenska mästare i fotboll. Men det är inte 1977 längre och det är definitivt inte vår tid nu. Det är snarare bråttom nu, tillbaka till Allsvenskan. Ge järnet nu. Det är ”Skarsjövallen/Starke Arvid/Markbygg/You name it arena” år 2012 och verkligheten slår emot en som en spark rakt upp i ansiktet. Pissregn, björkar, åkrar, taskig plan och några hundra pers på läktaren när Halmstads BK gästar Ljungskile. Inte Råsunda och norra stå direkt (Kenny Pavey håller säkert med). Det är kamp, kamp, kamp och två halvchanser för HBK under 90 minuter. Ljungskile hade… ingenting.
Försvarsmässigt gjorde HBK en väldigt stabil insats med Jonny Lundberg återigen som härförare i backlinjen och med Ryan Miller (i ”Kennet Andersson-gula” skor) som dagens positiva överraskning. På mittfältet var (mot Degerfors lovordade) Johan Blomberg blek. Peter Nyström började bra men var sedan tillbaka i porslinsformat och fick utgå med en sträckning strax före paus (ersatt av Kristoffer Thydell). Den i veckan omdebatterade Antonio Rojas fick inte så mycket uträttat offensivt men gör en helt OK arbetsinsats. ”Kiddi” (som TV 4 döpt om till Steinthòrsson) hade matchens bästa chans med ett högt skott från nära håll. Framåt jobbade Mikael Boman bra medan Baldvinsson var i stort sett osynlig. Spelmässigt fanns där intentioner - HBK hade ett stort bollinnehav men var för trubbiga framåt för att kunna hota på allvar.
Totalt sett kändes ändå HBK som det klart bättre laget vilket gör att vi bollklubbare borde kunna se vår Superettan-framtid an med tillförsikt.
