Det beständigt föränderliga: Krönika till Aleksandar Kitic
Aleksandar Kitic spelar sin sista match någonsin för LSK mot Torns IF, i Division 1 Södras avslutande omgång 2019. Det som varit beständigt i laget under 14 och ett halvt år får sitt slut strax innan klockan 16, lördagen den 2 november. LSK FANS krönikör Henrik Jonsson minns 2005, 2019 och det ansikte som för evigt etsat sig fast i alla LSK-supportrars hjärtan.
Ett av livets stora förunderligheter att det på en gång är beständigt och föränderligt. Hur ska vi förklara en sådan sak? Herakleitos hade som bekant bara till hälften rätt när han förkunnade att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Visst, det är ideligen nya flöden som böjer av runt stenarna vid flodkanten, nytt gungfly som möter solstrålarna vid vattenytan. Men likförbannat ligger floden kvar där den ligger. Du ser Nilen framför dig, du kan själv stiga ner i den både två och tre gånger, smaka på den om du vill, peka ut den på en karta efteråt. Ingen vet varför vi kategoriserar världen på det här sättet, men klart står att omgivningen hade varit helt överväldigande utan denna förmåga. I den argentinske författaren Jorge Luis Borges novell ”Funes med det goda minnet”, finner t.ex. huvudpersonen det befängt att använda ett och samma ord för en hund, sedd från sidan klockan 15.14 och för samma hund, sedd en minut senare, men framifrån.
Vad är då ett fotbollslag? 1926 står det att läsa på LSK:s klubbsköld. Nära nog är jag villig att ta gift på att ingen av dem som var med och grundade klubben detta år 0 i grönvit tideräkning ännu finns kvar i livet. Kommer någon ännu ihåg detta högtidliga tillfälle är det möjligen i formen av ett flyktigt barndomsminne. Tusentals spelare, räknat på såväl senior- som på ungdomsnivå har, passerat under dryga 93 år. Ändå skulle ingen tveka på att LSK är samma klubb (jag talar nu om identitet, inte om prestation) idag som den var då. Vi känner inget behov av att bryta av historiska linjer, utan känner oss stolta över det klubben har åstadkommit genom åren, trots att alla i och runt klubben ständigt byts ut. Vi håller på Ljungskile SK, kort och gott. Laget är ett annat men fortfarande detsamma. Det kommer att fortsätta vara både sig självt och ett annat under överskådlig framtid. Som sådant speglar det livet som helhet.
Det finns emellertid ytterligare en kategori. Det rör sig om det som tycks vara beständigt men trots allt upphör, oavsett om vi vill veta av det eller ej. Det mest näraliggande exemplet är förstås livet självt (eller arbetsdagen, vid extrem uttråkning), men i så allvarliga terränger rör vi oss inte nu. Vi pratar om en spelarkarriär i ett fotbollslag. Vi har nu smakat på vårt tema. Låt oss återkomma till det om en stund. Först ska vi till sommaren 2005.
”-Var han bra?”
”- Han var helt ok. Lite kantig, en mittfältare, central. Vann en del dueller. Svårt att säga om det blir något.”
Konversationen ovan utspelade sig (om än säkert inte ordagrant) mellan mig och min far. Det var sommaruppehåll i Superettan, LSK:s återkomstsäsong, och träningsmatch med nya provspelare på banan. Inför säsongen talades det om LSK som den då femåriga Superettans sämsta nykomling genom tiderna. Slutsatsen var inte speciellt initierad, men med den minsta budgeten genom tiderna var den inte heller speciellt ologisk. Läget visade sig vara helt annorlunda, där LSK chockade de flesta under året och slutade fyra. Det TV-sända mötet med AIK på Råsunda lär ha varit säsongens höjdpunkt. Det var matchen då hemmalaget (och hemmapubliken) fick upp ögonen för Kenny Pavey, och en match där LSK:s mittback David Leinar gjorde båda målen. Ett i varje kasse.
Jag har ingen aning om vilka vi mötte i den där träningsmatchen. Det spelar verkligen ingen roll heller. Jag har utöver detta inget minne av varför jag själv inte var på plats, för vi spelade hemma, det är jag nog så säker på. Vem pratade vi om då? Mitic. Min far var inte helt säker på namnet, men något i den stilen hette han. En i mängden av alla som fått pröva lyckan under sommarstrapatserna, det var intrycket, såhär på avstånd. Till saken hör att LSK under den här perioden hade för vana att värva friskt från forna Jugoslavien. De kunde vara av frälsarkaraktär om det ville sig väl. Goran Nikolaev klev i sitt pannband rakt in mot Leeds sommaren 2000 och dunkade in en balja. Vi fick den målskytt vi längtat efter, men det räckte inte för nytt Superettankontrakt den gången. Året efter landade Darko Matijevic, mittbacken, som tog för sig som lagets bäste spelare och seriens bäste försvarare när LSK tog hem serien men missade uppflyttning. Ett par år senare kom Cedomir Zarkovic, den bollskicklige ytterbacken som hängde med hela vägen upp i Allsvenskan (och ner igen). Däremellan rymdes en par floppar. Zoran Radulovic hann avgöra med en snedspark i krysset borta mot Floda 2003 innan han fick lämna klubben efter vårsäsongen. Den tekniske men något sege Srdan Savicevic fick bara hösten 2001 och yttern Mario Onhaus lär ha varit den ende i klubbens historia som somnat på planen (åtminstone såg det ut så från läktaren). Den stora snackisen sommaren 2005 var även han av tänkt frälsarkaraktär (så blev det INTE): den välmeriterade offensive pjäsen Nenad Vukcevic. Denne Mitic var alltså något annat. Inte målfarlig, inte speciellt bra med boll, inte dominant i defensivt straffområde. Men visst fick han också krita på ett kontrakt för grönvitt till slut.
Jag hade kunnat kalla resten för historia, men med sådana ord skrivs inga sagor. Jag hade kunnat göra det här till en kanoniseringskrönika över det nummer 24 som han burit i nästan 15 säsonger, men det är alldeles för banalt. 375 matcher för LSK kräver något mer.
Låt oss ändå börja med numret. Låt oss återgå till denna livets grundval, att det på en gång förändras och är sig självt. Ett nummer är antagligen det mest beständiga som finns i universum. En sjua är alltid en sjua, och skulle det vara en annan sjua än den sjua det var från början så är det ändå omöjligt att bevisa. Numret må bukta sig, bölja efter ryggens former och rörelser, ändra form och plats mellan säsonger. Är det kvar tillräckligt länge växer det fast där. Gretzky ÄR nummer 99. Foppa ÄR nummer 21. Ronaldo ÄR nummer 7. Varför då? Ingen vet, men det fungerar utmärkt när något obeständigt ska göras evigt. Ishockeyarenor lämpar sig perfekt för detta. När vi inte längre kan ha Gretzky på isen kan vi åtminstone hissa upp honom i taket.
Det har i många år viskats om att aldrig någonsin återanvända nummer 24 i LSK, att siffrorna nu är så fastetsade i Aleksandar Kitics hud att de inte längre går att karva loss. Jag kan verkligen inte slita mig från numrets betydelse. Be mig tänka på nummer 24 och det är inte längre julrött, det är vitt på grön fond. Något i mina nervbanor har för alltid förändrats. Men jag lägger den debatten åt sidan. Jag har talat nog om siffror nu. Spelaren med numret på tröjan, ryggen mot publiken, mot domaren, det ser för monotont ut för att lyftas upp som hans främsta kännetecken.
Mitt främsta minne av Kitics tid i LSK är istället just det beständigt föränderliga. Ansiktet. De flesta spelare som passerar hinner bara ha ett enda ansikte. De stannar en eller två säsonger, fäster sig på minnet i denna skepnad och försvinner sedan. Men för den som spelar för klubben i dryga 14 år är det annorlunda. Det är samma ansikte, men samtidigt också en lång serie av olika ansikten, som passerar för mitt inre när jag tänker på Aleksandar Kitic. Mellan den till synes vänlige yngling som jag tyckte påminde om en viss tandläkare i byn och den skäggbeklädde anföraren med kaptensbindeln runt armen ryms ett oändligt antal ansikten. Betänk att var och en av alla dessa åldrar också kombineras med vart och ett fotbollsspelarens alla uttryckssätt. Segraren, inte längre med ryggen mot publiken utan leende närmande sig den. Anföraren, som ihop med den knutna näven tecknar åt sina kompanjoner att det är läge att öka. Den sporadiske målskytten, bland annat LSK:s förste i Allsvenskan 2008. Hjälten, euforiskt vrålande, med ett släptåg av gröna spelare i ryggen. Men också det besvikna ansiktet, vänt nedåt mot gräset. Den fundersamme taktikern före och efter match. Bilden av den regnpinade kämpen som genomkorsar ett och ett halvt decennium.
Han har varit en och samma, men tyst genomgått den förändring som alla fotbollsspelare till sist måste göra. Kroppen säger till slut sitt om en lång karriär. Det som tycks vara evigt är inte det. Det sker långsamt men ändå plötsligt. Men viktigast av allt är kanske att det sker på bästa tänkbara sätt. När nummer 24 gör sin sista match för Ljungskile SK, lördagen den 2 november 2019 mot Torns IF, är det sedan två veckor klart att laget lämnar serien uppåt. Men faktum kvarstår. Antalet matcher stannar på 376. Flest av alla för klubben i modern tid, och i särklass flest på elitnivå. Ingen av de elva spelare som äntrar Skarsjövallen i april 2020 är en 37-årig trebarnsfar från Bosnien och från Bohuslän. Nog kommer det att ta ett tag att smälta.
LSK förblir detsamma även utan Aleksandar Kitic, men LSK blir aldrig detsamma utan Aleksandar Kitic. Förklara det, den som kan.
