Det finns bara en
Om att ta farväl av spelare man tycker om.
En match återstår. En enda match på säsongen 2012. Det är Öster på lördag nere i Växjö. Jag åker inte med. Ju närmare vi kommer desto sämre inser jag att mitt beslut är. Klart jag borde åka, men orken finns inte riktigt där. Jag känner mig rätt tom och vemodig samt med ett skriande behov av att göra annat en lördag. Träffa vänner och familj. Sådana som inte är så här bisarrt sjuka att de följer ett lags minsta steg. Tog resan till Halmstad förra helgen och tänker att jag får leva på den meriten. Att jag kanske kan få giltigt förfall på den här frånvaron trots att det är en lördagsmatch.
Det är höstlov. Jag har haft en ledig tordag. En ledig torsdag som innebar att jag äntligen kunde besöka Årsta IP igen. För sista gången det här året skulle jag tro. För sista gången med naturgräs?
Det var roligt att se träningen. Visserligen var mitt egna skoval kasst så frusna fötter kom som på beställning bara efter tjugo minuter. Men jag fick se en bra genomfört träning med högt tempo, bra fokusering och också en hel del snack. Både pushande, peppande snack men också en hel del uppslupen glädje.
Jag vet ju att det förmodligen är sista gången jag träffar på flera av spelarna där nere. De som ska sluta. De är ju ett par stycken. Flera av dem har jag följt i flera år med tanke på att de tog steget upp i A-laget via HTFF. Jag hade inte mage att säga hej då. Det gick inte. Jag låtsades att allt var som vanligt.
Självklart borde jag ha tagit i hand, tackat och sagt hej då. Jag är en blödig jävel jag, kanske med ett alldeles för stort hjärta, för jag grejar inte det. Jag stod på avstånd. Växlade istället några ord med spelare som jag vet är kvar nästa år.
Nu har det gått ett par timmar och jag inser att jag gjorde ett felval. Igen.
Därför väljer jag istället att tacka er i skrift. Alla ni som spelat i den vackraste av tröjor. Från botten av mitt hjärta önskar jag er stort lycka till och tack för det ni gjort för klubben.
Fredrik Forsberg, Fadi Malke, Max Forsberg och George Moussan
Det är svårt att undvika att tacka två spelare lite mer. José Monteiro har spelat i klubben så länge jag har bevakat den på nära håll. Han fanns där i HTFF när jag såg mina första matcher med dem. Vad blev det, 12-13 år.. Det är lång tid det. Många tävlingsmatcher med Hammarby. Jag önskar José all lycka och välgång. Han sa själv i sponsorsrummet efter sista matchen att han avser att fortsätta spela fotboll. Jag hoppas verkligen att han hittar en klubb att trivas i.
Sist men inte minst så har vi Sebastian Bojassen.
En personlig favorit. Jag har hängt med hans mamma och pappa på läktarplats där när Sebbe spelade HTFF. Hans pappa såg alla matcher. Fel, ser alla matcher. Synnerligen sympatiska. Jag förstår varifrån Sebastian har fått sin egen personlighet. Sebastians inställning imponerar på mig. Ger alltid allt. Dessutom ärketrevlig mot oss som hänger bredvid planen. Ställer alltid upp på intervju med ett leende. Det finns nog ingen spelare jag unnar ett mål som det han fick göra nere på Ängelholms IP förra hösten. Målet som räddade oss kvar i Superettan. Visst, vi hade fått en kvalmatch som ytterliggare räddningsplanka men min känsla är ändå att det mål han gör där på övertid betyder oändligt mycket. Jag kommer aldrig att glömma det där hotellrummet där jag satt. Där jag fick beskedet på telefon. När tårarna kom. Glädjen över ett mål på distans.
Så jävla vackert.
Jag kommer att sakna er allihop. Det kommer att vara tomt på Årsta IP. Det här med avsked tillhör spelet. Jag vet det. Men det spelar ingen roll. Jag gillar inte alls att säga hej då.
Säger TACK istället.