"Det förekommer mobbning, men det är ovanligt".
Alltid Blåvitt fick ett samtal med Magnus Erlingmark, generalsekreterare för Spelarföreningen Fotboll i Sverige (SFS), som är de professionella fotbollsspelarnas fackförening (i samarbete med Unionen). Magnus har arbetat fackligt sedan 2005 och var dessförinnan en viktig spelare i IFK Göteborg mellan 1993 och 2004. Han har också spelat i Örebroklubbarna BK Forward och ÖSK. Sonen August spelar som bekant i IFK Göteborgs A-lag. Vi pratade om viktiga saker: hur mår allsvenska fotbollsspelare?
Hur vanligt är det att fotbollsspelare vantrivs på sina arbeten?
- Man kan väl säga att en problematik kring mental ohälsa är ganska vanligt bland elitidrottare. Det kanske är konstigt, eftersom man får hålla på med det man älskar och så vidare, men det i alla fall vad undersökningarna visar. Sen tror inte jag att det beror på att man är illa behandlad på något sätt, utan kanske på pressen och stressen kring elitidrottande. Sedan finns det också en problematik med spelare som anser sig illa behandlade. Åtminstone i Sverige är det inte lika vanligt. Man behandlar spelarna på ett bra sätt, generellt. Man vill att de ska kunna prestera. Då är det viktigt att spelarna mår bra. Det hänger ihop, man måste ta hand om sina spelare.
Förekommer mobbning i fotbollslag?
- Det gör det. Precis som på andra ställen förekommer mobbning i fotbollslag, absolut. Den vanligaste formen som vi ser är spelare som behandlas på ett sämre sätt när man inte är önskad längre, om man säger så. När man inte presterar lika mycket längre, och man är för långt från A-laget för att man ska prioriteras på något sätt.
Vilka uttryck kan det ta sig?
- Man kanske inte får träna så samma sätt som övriga, man kanske inte får möjlighet att spela på samma villkor som alla andra. Att man på ett eller annat sätt inte får samma möjligheter.
Hur brukar ni hantera det?
- Generellt säger vi, att har vi ett kontrakt, ett avtal, ska du få träna på samma villkor som alla andra. Du ska inte behöva stå vid sidan och titta på. Om man är 26 spelare kan ju inte alla vara på planen samtidigt, men om det alltid är samma spelare som får stå vid sidan. De tydligare exemplen är när någon spelare fryses ut på det sättet. Men som sagt, det är inte vanligt. Det är ganska ovanligt att man jobbar så. Mer och mer respekterar man avtalen. Det kan vara tillfällen när man inte signar ett nytt avtal, och man sätter press på spelaren genom att inte låta spelaren träna på samma sätt som övriga.
Förekommer rasism och diskriminering i svenska klubbar?
- Det har varit en dialog när spelare gått ut och känt sig på ett eller annat sätt förfördelade på grund av hudfärg eller bakgrund och så vidare. Det är klart att det förekommer. Sedan tror jag ändå att idrotten är ett ställe för integration och likabehandling. Det ska ju vara så att de elva bästa, typ, ska spela. Sedan spelar det ingen roll hur man ser ut och vad man har för religiös trosuppfattning, sexuell läggning och så vidare. Det ska inte få förekomma diskriminering. Det finns i Svenska fotbollsförbundets regelverk. Vi jobbar sedan ganska länge kring de frågorna i vårt projekt ”Ge rasismen rött kort” som vi hållit på med sedan 2006.
Det finns ett kontinuerligt arbete med detta?
- Sedan åtminstone tio års tid fanns ett arbete med aktiviteter på arenorna, i samband med en allsvensk omgång varje år, där spelarna visade att de tog avstånd från alla former av trakasserier och så vidare. Sedan kom Svenska fotbollsförbundet och de svenska klubbarna in och startade projektet ”Alla olika – olika är bra”, och menade att det inte längre fanns plats för vårt projekt på arenorna längre.
Förekommer det att spelare kallas för nedsättande saker av de egna lagkamraterna, eller av ledarna?
- Man kan aldrig säga att det inte förekommer. Jag tror att det är högst ovanligt att spelare blir diskriminerade på det sättet. Jag tror att vi är så medvetna och insatta så… Du får helt enkelt inte. Det strider mot alla regelverk och allting, och mänskliga rättigheter, att göra de, så jag tror att det är ganska självklart för alla.
Förekommer det ändå?
- Jag kan inte påminna mig när vi hade ett sådant ärende. Då handlar det oftast om andra saker, att man inte får samma möjligheter att spela och träna som alla andra. Då är det oberoende, då har det inte att göra med hur man ser ut, det är inte diskriminering på det sättet. Men det är diskriminering på det sättet att man inte följer avtal, lever upp till avtal.
Finns det drag av machoattityd – man ska träna på, visa på planen och så vidare – som kan leda till underrapportering av sådana saker?
- Det tror jag. Det är hårt att vara i elitidrotten. Det är hårda krav som ställs, och att visa sig svag på något sätt har åtminstone varit – det gör man inte. Men saker håller på och ändrar sig åt rätt håll. Det är inget svaghetstecken att visa sig svag. Alla mår dåligt förr eller senare, och kan man hjälpa varandra att våga prata om det så kan man bli av med det dåliga måendet tidigare.
Finns en skillnad här mellan herrar och damer?
- Det gör det, och framför allt gällande öppenheten gällande sexuell läggning. På damsidan är det inga problem, eller problem, med att vara homosexuell och att vara öppen med det. Men däremot är det fortfarande något som på herrsidan lyser med sin frånvaro. Rent statistiskt ska det ju finnas manliga fotbollsspelare som också är det, men som sagt, det är sällan man ser det.
Hur mycket skulle du sägas har förändrats när det gäller de här sakerna, de senaste 15-20 åren?
- Liksom i övriga samhället har förståelsen ökat för olikheter. Som fotbollsförbundet säger, ”Alla är olika – olika är bra”; vi behöver alla lära oss det. Det är som övriga samhället, det går framåt, även om det går fram och tillbaks ibland.
Du har ju själv en lång och framgångsrik spelarkarriär bakom dig. Har du sett, under din tid, exempel på mobbning och andra saker som inte ska förekomma?
- Ja, det har jag gjort. Det har hänt, om man säger så. Det mår ju ingen bra av.
