Det här med tränarbyte...
De tränare som plockats in utifrån i modern tid för att rädda AIK från nedflyttning – Bartosz Grzelak och Alex Miller – har lyckats. De assisterande som lyfts upp för att göra samma sak – Bo Petersson och Patrick Englund – har misslyckats. Hur det ska bli med Henning Berg diskuteras nu friskt i allsköns sociala mediekanaler. Ingen har svaret givet men det är kul att spekulera.
Den diskussion som gav upphov till den här krönikan inleddes med att en supporter i ett Facebook-inlägg konstaterade att Henning Berg kliver in som allsvenskans mest meriterade tränare. Han lyfte också det faktum att Berg har en spelarkarriär utöver det vanliga med bl a Premier leaguetitlar med två olika klubbar.
Ett inägg som räckte till att väcka en underbar diskussion. Passionen bland AIK-fans är så stor att det lätt hettar till i diskussionstrådarna. Det framhålls att Bergs spelarkarriär är helt ointressant då den säger nada om hans tränarskicklighet. Genast lyfter någon åsikten att det är mycket bra snudd på viktigt att ha haft en framgångsrik spelarkarriär för att lyckas som tränare då det gör det betydligt lättare att både sätta sig in i spelarnas situation och att läsa spelet fotboll. Dessutom vinner man en hel del respekt som tränare ifall man varit en merittyngd spelare.
Det går att hålla med och inte hålla med alla. Det finns gott om goda exempel på stora spelare som rönt stor framgång även som tränare – inte minst om man tittar internationellt. Ska man bara lite random namedroppa några dyker namn som Roberto Mancini, Franz Beckenbauer, Pep Guardiola, Johan Cruijff och Ronald Koeman upp. Killar vars meriter både som spelare och tränare är svåra att ifrågasätta.
Å andra sidan går det ganska bra att hitta tränare som lyckats bra med ringa eller näst intill obefintliga spelarkarriärer. Titta bara på Sven-Göran Eriksson och Lasse Lagerbäck. Vill vi se utanför Sveriges gränser hittar vi t ex Felipe Scolari och Jürgen Klopp. Sedan går det också att hitta fotbollsspelare med stjärnstatus som inte fått till det på tränarbänken. Henrik Larsson är en sådan, Diego Maradona en annan.
Vad säger det oss då om Henning Berg – inte mycket va? Som spelare är hans C/V riktigt fint, som norsk spelare är det alldeles fantastiskt. Att han blir – som Facebooktrådens startare påstod – allsvenskans mest meriterade tränare känns som ett rimligt påstående. De internationella erfarenheterna i den allsvenska tränarkåren är få.
Sedan kan man ju se på meriter på olika sätt. I de flesta av sina klubbar har Berg lyckats ganska dåligt. Han har verkat i hemlandet. I Lyn hade han en okej första säsong, för att sedan dala i tabellen två år i rad. I Lilleström blev facit den sämsta reultatrad klubben haft i något sånär modern tid vilket avslutades med sparken. Inte heller i Stabaek blev det någon direkt succé.
Framgångarna har han såhär lång nått utanför Skandinavien. I Polen gjorde han Legia Warsawa till mästare – en bedrift svår att värdera då klubben vinner ligan i stort sett varje år. Berg har även en mästartitel på Cypern – kanske inte den mest renommerade av ligor – och ett fiasko i Ungerska Videoton i bagaget.
Meriterad – ja men framgångsrik? Det kan nog diskuteras. Vad han kommer att uppnå som AIK-tränare är omöjligt att förutspå. Låt oss bara konstatera att han tillträder med förutsättningar som kunde ha varit bättre. På senare år har vi haft ett par tränare som kommit in i prekära lägen. Tänker i första hand på Bartosz och Alex Miller. Båda gjorde vad de primärt skulle – räddade ett skepp på väg mot förlisning. Ingen av dem hade dock ett så utsatt ingångsläge som Berg får.
Ifall vi återvänder till det här med huruvida det är viktigt, bra eller helt oväsentligt att ha haft en respektingivande karriär som spelare när man sedan ska verka som tränare så är det väl vettigt att sätta saken i ett AIK-perspektiv. Med vilken typ av tränare har vi nåttt framgångar och vilka har lyckats mindre bra.
Vi kan börja med att konstatera att det där med att ha haft en internationell spelarkarriär nästan verkar vara en nackdel om man ska träna AIK. Den så sett mest meriterade chefstränare vi har haft (om vi nöjer oss med att titta efter 1990) är Peter Larsson som överlevde sju omgångar. De med störst meriter som internationell tränare var Dusan Uhrin och Alex Miller och deras sejourer i AIK väcker inga direkta lyckominnen.
Någon med en karriär som i alla fall är att betrakta som internationell är Patrick Englund med spel i tre Schweiziska klubbar. Med god hjälp av nämnde Richard Money lyckades Englund ta AIK hela vägen ner i superettan. Någon större framgång har vi inte nått med tränare som tidigare gjort sig stora namn som vare sig tränare eller spelare.
Tommy Söderbergs spelarkarriär finns väl inte, som tränare hade han hållit sig i små förortsklubbar som BP, Spånga och Djurgården. Näste guldtränare Baxter – som även tog oss till Champions league – hade som spelare en handfull allsvenska matcher för Landskrona (laget åkte ur då) men skaffat sig meriter som tränare i bl a Norge, Japan och Portugal innan han tog över AIK.
När det sedan blev guld igen hette tränaren Micke Stahre, som när han kom till AIK var helt oprövad som tränare på toppnivå och än mindre någon gammal storspelare. Rikard Norling som vann vår nästa – och även senaste – guldmedalj hade varit i AIK ett antal år tidigare och hade ett SM-guld med MFF och en misslyckad sejour i norska Brann på meritlistan. Som spelare gjorde Rikard fyra matcher i Brommapojkarna.
Andreas Alm vann inget guld som AIK-tränare men tog medalj alla sina fem år på posten. Dessutom tog han laget till gruppspel i Europa League så vi måste se honom som en AIK-tränare som rönt framgångar. Han kom till AIK som assisterande tränare 2009 och var då ett helt oprövat namn på toppnivå och när han två år senare tog klivet upp och blev chef var det hans första jobb som huvudtränare på elitnivå. Som spelare hade Alm en helt ok karriär men den stannade innanför Nordens gränser och några titlar vann han aldrig.
Slutsatsen måste bli att det inte är någon tydlig framgångsfaktor som tränare för AIK att man har varit en fotbollspelare på hög nivå. Jag skulle ändå inte vilja dra det så långt som till att det skulle vara en nackdel. Henning Berg kommer dessutom att bli smått unik med det C/V han har. Ingen AIK-tränare har haft en så framgångsrik karriär som spelare sedan Gunnar Nordahl som tränade AIK 1977-1978. Nordahls facit? En elfteplats, en sjundeplats och en hjärtattack. Att träna AIK är ingen lek.
