Det mest oväntade guldet
I år blir MFF tippat som topplag och det har laget ofta varit när det slutat lyckligt. Fjolårets guld var ett av de få otippade menar vår gästkrönikör Harald Perby som har rotat i sitt rymliga MFF-minne och summerar lagets 16 guld, sin vana trogen med ett synnerligen himmelsblått perspektiv.
I mars förra året när den långa och räliga vintern tillsammans med förbundet såg till att allsvenskan började på ett underlag som möjligen passar Novemberkåsan, men inte fotboll, tippade experterna vem som skulle vinna serien. Alla fick fel, att 2010 skulle bli en allskånska trodde nog ingen. Det sextonde guldet kom lika otippat som välförtjänt. Det samma gällde silvret.
Otippade guld är mycket ovanligt i MFF:s historia, liksom i IFK Göteborgs. De lagen är överlägsna i maratontabellen vad gäller antalet poäng, poängsnitt och antal mästerskap. Sådana lag vinner sällan guld otippade.
Den första gyllene säsongen – 1943/44
För MFF:s del kom den längsta perioden som bottenlag direkt efter debuten i toppserien 1931/32. Det var mest dans på slak lina, först 1938/39 blev det brons med Andreas Nilsson (även han 100 år i fjol) i laget.
I början av 1940-talet klättrade MFF till mitten men några fler medaljer blev det inte innan det första guldet våren 1944. Jag var misstänker att detta guld var ganska otippat. En förvarning var att HBK åkte dit med 12-0 i maj 1943. Det var slutet på säsongen, det spelades ju höst/vår. Arne Hjertsson satte sju (plus två hårda stolpträffar!) och delar rekordet för flest mål i en allsvensk match med ingen mindre än Gunnar Nordahl. Rekordet är märkligt, Hjertsson gjorde bara elva allsvenska mål totalt!
Rekordsviten – 1948/49, 1949/50 och 1950/51
Sedan tog MFF medalj år ut och år in men det dröjde till 1948/49 innan guldet kom him igen. Då började en svit som tog slut först efter jag fötts våren 1951, 49 matcher i rad utan förlust och 22 raka vinster lär knappast överträffas. Den makalösa säsongen 1949/50 var MFF:s statistik:
22 20 2 0 82-21 +61 42 poäng
Omräknat till dagens poängsystem och sexton lag hamnar vi på sisådär 84 poäng och tre oavgjorda matcher! Det sägs att spelarna i det längsta höll tyst om att de var skadade. Kom reserven in snodde han platsen! Ett par av dem drog till Råå IF som i himmelsblått (!) tog stora silvret våren 1951. Bland dem ingick Kjell Hjertsson, en annan i den legendariska brödratrion.
En ny generation – 1952/53
Säsongen 1951/52 slutade MFF tvåa för att säsongen efter återställa ordningen. Laget var föryngrat, Tore Svensson ersatte Gripen och hösten 52 debuterade legendaren Prawitz Öberg. Han fick nästa vår sin första guldmedalj. Till den andra blev det en lång ökenvandring som påminde om den mellan 1988 och 2004.
En spanjor, duktiga ungdomar och en slipad veteran
1964 lyfte en inspirerande spansk tränare ett MFF med ett par ovanligt lovande unga spelare, en ung stabil målvakt och en rutinerad veteran som kapten. Det känns som 2010 men tränaren hette Antonio Duran, ynglingarna Lasse Granström, Bosse Larsson, Krister Kristensson, målisen Nisse Hult och veteranen Prawitz Öberg.
Ett par omgångar kvar hade MFF en förkrossande ledning och behövde bara en seger. I näst sista omgången skulle den säkras mot Örebro hemma. MFF släppte in ett tidigt skitmål, på mittfältet stängde den skicklige Orvar Bergmark anfallsvägarna och MFF höll på att förlora. Fem minuter före slut smällde Prawitz in en frispark precis under ribban. Varför minns jag detta? Jo, jag hade varit på enstaka matcher tidigare men det var från och med denna match jag blev en regelbunden besökare på Stadion.
Till råga på eländet fick MFF i sista matchen storstryk av skräckmotståndaren Peking borta. Djurgården stal guldet på den allsvenska historiens mest feldömda straffspark, förseelsen skedde ett par meter utanför straffområdet.
Revanschen – 1965
Inför 1965 års säsongstart var MFF ohyggligt segertippat. Prawitz styrde som kapten från mittfältet. Lasse lade stickare till Bosses mål. Bakåt stängde Ohlin, Krister, Elmstedt och den glidtacklande publikfavoriten ”Tejpen” Björklund till framför Nisse Hult.
I sista omgången behövde MFF ta poäng. Förbundet hade på rent djävulskap skickat medaljerna och von Rosens pokal till en annan arena och silvret till Malmö. Fast di blåe dammade till blåvitt med 3-0 så det var inte något snack om det. Om någon nu tror att detta med planstormningar var något nytt påfund så är det helt fel, planen fylldes. Vi ungdomar hoppade alltid över staketet efter vinst och ingen sade något om det. Tvärtom öppnade vaktmästarna grindarna till nedfarterna mot planen så att vi kom ut.
Det är klart man inte ska springa in på planen och det ska normalt bötfällas men skyhöga böter efter guldfirande är utan fingertoppskänsla. Nu hade jag inte möjlighet att vara där under Mjällbymatchen men om jag hade varit där hade även jag (snart 60) hoppat in och skickat klubben min del av böterna. Det är en serieseger värd.
Efter guldet gick Prawitz till Gunnarstorp i andradivisionen som spelande tränare och var på vippen att föra upp laget i allsvenskan. Det räckte inte med 7-0 i sista kvalmatchen mot SAAB. Hammarby och Holmsund kryssade och blev etta och tvåa i kvalserien.
Bosse fick sin första guldboll efter 28 mål på 22 matcher, därav tre borta mot Hälsingborg (det stavades så då) den 19 augusti i matchen som slutade 1-10 på Olympia, den senaste tvåsiffriga i allsvenskan. I Stockholm fattade uttagningskommittén med Lennart Nyman i spetsen inget, Bosse och Lasse ställdes utanför VM-kvallaget 1965. Pinsamt okunniga ”experter” hävdade att de inte höll internationellt. Det gjorde inte heller ett gäng överåriga veteraner från 1958 som slogs ut av Tyskland. I mål stod en djurgårdare, snart petad i det egna klubblaget!
Efter två raka kvalfiaskon sparkades UK. Efter ett stormigt möte utsågs den förste förbundskaptenen. Rykten sade att var och en av de envisa pamparna ville ha sin man på posten och vägrade ge sig – om de övriga inte gav sig. Därför gick den helt opåtänkte Orvar Bergmark in till mötet som lagkapten och ut som förbundskapten. När landslaget fick en ledare som begrep saken kom Bosse in i laget och det blev VM igen 1970.
På den tiden sändes hemmalandskamper först i efterhand. Det ansågs att om matchen sändes direkt svek publiken och TV fanns det inte mycket pengar i eftersom monopolet bestämde med en enda svartvit kanal.
Ett himmelrike för en målskytt – 1967
Risken är att 2010 års unga lag blir sönderköpt och precis det hände efter 1965 års guld. Bosse skrev på för Stuttgart och Lasse för Karlsruhe. De gjorde bara nio matcher våren 1966. MFF sjönk som en sten och slutade obehagligt nära nedflyttningsplats då laget bara tog sex poäng på 13 omgångar. Det som brast var att ingen lade stickare som Lasse och om någon händelsevis gjorde det fanns där ingen Bosse längst fram.
Situationen var ohållbar. Passa kunde Anders Svensson och han återbördades från en jobbetingad utflykt norr om riksgränsen (som gått via Holland). Mål kunde Dag Szepanski göra. Honom hittade klubben strax söder om samma gräns, närmare bestämt i Bromölla. Jag har hört sägas att 1967 års guld var lika otippat som fjolårets. Det är inte det jag minns, nyförvärven var så starka att MFF nämndes bland medaljkandidaterna. Guldet var ingen blixt från en klar himmel.
Durans sista år – 1970 och 1971
Däremot kom det som en blixt från en klar himmel att Bosse Larsson med familj kom him till Malmö 1969, trots att han var en av Bundesligas bästa spelare. Lasse hade kommit him året innan. Den hösten räckte det inte till guld men 1970 återställdes ordningen. Det året fick MFF tre straffar emot sig. Nisse Hult tog samtliga, var och en betydde en poäng som var avgörande för seriesegern. Jag hävdar envist att Nisse var en av de bästa målvakter MFF haft. Han var stabil och fungerade bra ihop med backlinjen.
Lägg till denna trio namn som Staffan Tapper, Krister Kristensson, Roy Andersson, Tommy Andersson och Ingvar Svahn med Duran som tränare. Det var ingen större överraskning att guldet kom him både 1970 och 1971.
Houghton, Möller och Sjöberg – 1974, 1975 och 1977
När Duran och Hult försvann var MFF plötsligt ett dysfunktionellt mittenlag. Det darrade bakåt och det gick rykten om missnöje i truppen. Tränaren Karl-Erik Hult (Nisses bror) fick gå när kontraktet tog slut.
Så inträffade två märkliga saker. Sållet i mål skadas en söndag, reserven är redan skadad och någon påminde om en kille som var riktigt lovande för några år sedan men nu ägnade sig åt andra idrotter. De testar honom, konstaterar ”han håller”. Några veckor senare får Krister Kristersson, som jobbar i Sydsvenskans tryckeri, en fråga i korridoren av en sportreporter vad han tycker om den nye målvakten. Svaret kunde inte vara tydligare:
- Den här vet vi vad han tar och vad han släpper in. Vi släpper aldrig den andre jävelen tillbaka i målet.
Ni vet vad han som kom in heter.
Dessutom fick någon den galna idén att plocka in en engelsk pågablära som var yngre än halva laget. Vid 26 tränar man möjligen pojklag med definitivt inte A-laget. Det var ett genidrag som påverkade Malmö FF för lång tid framöver. Hela fotbolls-Sverige skällde efter noter ut en hög rak backlinje med offside-taktik och ett målsnålt spel men det kopierades vitt och brett. Lite mera normalt var väl att klubben for upp till Eskilsminne och köpte över en som grisade in mål i mängd. Ni som inte vet hur ett Sjöbergmål ser ut, tänk på Alex Nilssons 1-0 mot BP himma i fjol. Sådana ger guld och MFF var favoriter år ut och år in.
Förbundets befängda idé – 1986 och 1988
Inom några år lade Bosse, Krister, Puskas och Roy av. Möller, Sjöberg och Bob gick vidare. Så fick förbundet den befängda idén att döda serien med slutspel. Med Bobs kompis som tränare och ett bra spel rodde MFF hem fem serier på raken 1985 - 1989 men bara två guld. Med legender som Ingemar Erlandsson, Magnus Andersson, Thern, Dahlin, Masse Magnusson, Ljung, Stefan Schwarz och den återbördade Janne Möller i laget var varken seriesegrar eller guld otippade.
Sagan om kungens återkomst – 2004
Nittiotalet slutade i totalt mörker. TOTALT. Därför lyftes en förbannelse när MFF tyngt av favoritskap rodde hem guld efter 16 års väntan tack vare Borgs och Madsens storsatsning med ”kung” Patriks återkomst och Afonso.
Sammantaget har nästan alla MFF:s guld tagits av ett favorittippat lag, 2010 var ett tydligt undantag. Efter fem magra år var MFF inte med i experttipsen. Vad trodde jag själv om 2010? Inte ens jag trodde seriöst på guldstrid men väl på medalj. Först 2011 skulle bli MFFs år, trodde jag. Då borde de yngre förmågorna blomma ut fullt och visa sina verkliga kvaliteter. Låt oss hoppas att den delen av tipset slår in.
