Det mörka årtiondet del 2: 1991-92
I publikkrisens spår fick vi ett märkligt serieformat. Andra delen av vår 90-talsserie behandlar tiolags-åren 1991 och 1992.
Allsvenskan hade under ett antal år lidit av löjeväckande låga publiksiffror. I ren desperation beslutade sig förbundet för att prova ett nytt serieformat.
Vår högsta serie 1991 utgjordes av blott tio lag. Efter att alla mött varandra hemma och borta – 18 matcher, alltså – klövs serien i två delar. De sex bästa gick till en mästerskapsserie med nya hemma-borta-möten, och där den slutliga segraren kunde titulera sig svensk mästare. En ytterligare krydda var att lagen fick ta med sig hälften av sina poäng från grundserien till mästarskapsserien. Ojämnt antal poäng avrundades uppåt. Målskillnaden nollställdes däremot.
De fyra sista lagen i grundserien bildade en kvalserie med seriesegrarna från fyra förstadivisioner. Hit fick såklart inga halva intjänade poäng tas med. De tre översta lagen i kvalserien fick förnyad allsvensk status medan fyran tvingades kvala mot en höstsegrare från division 1.
Låter det krångligt? Kanske rentutav så komplicerat att det får vilken deklarationsbilaga som helst att kännas som en promenad i parken i jämförelse?
Jajamensan. Så var det. Dessutom skulle man få möta samma lag fyra gånger samma år. Trist, och enbart detta argument borde få förbundet att överge de idéspöken om att krympa dagens serie till tio lag som ibland luftas. Låt bli det, tack. Det blir inte bra.
Seriestart 1991
Efter det erbarmerliga 1990 skulle man kanske kunna tro att den stora värvarplånboken nu fiskades upp. Men icke. Hålen efter de spelare - som ju faktiskt var av europeisk toppklass - som lämnat fylldes inte. Vänsterspringaren Stefan Alvén, sedermera manager och sportchef i Djurgården, hämtades i alla fall från Landskrona. Även blott 19-årige Henrik Nilsson från Spjutstorp och Hässleholm tog sig in i laget och blev mer eller mindre ordinarie. I övrigt var truppen i allt väsentligt densamma som avslutat 1990.
Håkan Lindman var fortfarande Malmö-spelare, men krånglande knän gjorde att han inte fanns på plan en enda gång under hela året. Håkans sista match blev alltså avslutningen -90. Det visste vi inte då, och det är sorgligt – fotbollsguden, kung Lindman, hade förtjänat en rejäl avtackning.
Men det fanns grejer att glädja sig åt också. Försäsongen gav tydliga indikationer på att Martin Dahlin, som haft några magra år efter succesäsongen 1988, var pånyttfödd. I träningsmatcherna vårvintern 1991 såg han återigen vass ut – något som också skulle komma att bevisas illa kvickt i seriepremiären mot IFK Göteborg.
Det tog nämligen inte mer än knappt fyra minuter innan Dahlin petade in bollen. Glädjen blev emellertid kortvarig. Efter ytterligare fyra minuter kvitterade Kaj Eskelinen. I andra halvlek hade Patrik Andersson en boll i innerstolpen, men 1-1 blev det. Efter det krampaktiga 1990 kändes det inte så tokigt ändå. Det var trots allt de regerande mästarna vi mött.
Två raka segrar följde. Särskilt spektakulär var 6-0-vinsten mot Sundsvall. Här gjorde vi fyra mål på fem minuter, och Martin Dahlin tre av dessa. Såvitt jag vet ett snabbaste-MFF-hattrick-rekord som står sig än idag. Även Dan Corneliusson gjorde mål och kompletterade med sitt smarta spel Dahlin på ett finfint sätt. Sista struten sattes, mycket symboliskt, av en inhoppande Lasse Larsson med fem minuter kvar.
Det skulle visa sig bli det sista allsvenska mål målmaskinen Larsson gjorde för oss.
MFF såg under våren kanske inte ut som ett självklart guldlag, men vi hakade fast i toppen. Efter halva grundserien låg vi trea, blott två poäng från täten.
Efter en het vår hamnade Dahlin i en målmässig svacka som kulminerade i en utvisning i mötet mot Sundsvall i den 16:e omgången. Reaktionen lät inte vänta på sig. 1-4 hemma mot AIK var årets bottennapp. Annars hankade vi oss fram med en del kryss och uddamålsvinster. När grundserien var slutspelad låg vi trea, och efter poänghalveringen kunde vi inleda mästerskapsserien fortfarande blott två poäng efter IFK Göteborg och Örebro. Målproduktionen var emellertid ett orosmoln. Vi hade bara mäktat med 20 mål, och hälften av dessa hade gjorts av Dahlin.
Noterbart var också att Leif Engqvist, VM-spelare för mindre än ett år sedan, inte längre var riktigt ordinarie på mittfältet. Han inledde ett antal matcher på bänken, och eftersom det inte tillämpades fasta nummer då – startelvan hade alltid 1-11 – tvingades Leif ibland spela med ett annat nummer än 8. Det kändes givetvis helt fel. Kom ihåg att vi, enligt legenden, här pratar om mannen som lade armen om en nyankommen Afonso och sa ”du, du vet vims nummer de e du spelar me?”.
Mästerskapsserien
Dahlin bröt sin måltorka i mästerskapsseriens första match. Vi slog AIK borta med 2-1. Samtidigt gick de andra resultaten vår väg. Plötsligt var vi serieledare. Momentum försvann dessvärre tämligen snabbt. Fem raka utan vinst följde, och så låg vi hastigt och olustigt sist i mästerskapsserien istället.
Som lök på laxen såldes Dahlin till tyska Borussia Mönchengladbach. Trots detta hände två positiva grejer: laget lyckades faktiskt rycka upp sig, och en viss Anders Andersson debuterade, 17 år gammal, i oktober.
Inför sista omgången hade IFK Göteborg visserligen säkrat segern, men i en övrigt mycket tajt serie låg vi på tredje plats. Spel i Europa hägrade då vi tog emot Norrköping hemma. Det blev platt fall och förlust med 1-3. Spiken i kistan prickades in av Norrköpings notoriske skyttekung Jan Hellström, som med sin Asterix-mustasch och Bay City Rollers-frisyr närmast såg ut att vara hämtad direkt från valfri östgötsk tractorpulling-tävling. Dessutom använde han sig av vad som kan ha varit fotbollshistoriens fånigaste målgest: ena handen bakom ryggen, på svanskotan ungefär, och andra ovanpå huvudet. Men mål kunde Hellström sannerligen göra – sällan snygga sådana, men han var född målskytt, en klassisk straffområdessniper som gav oss bekymmer under många år. Jag hade gärna sett honom i MFF.
Vi blev fyra. Ett fall framåt från förra säsongen, både spel- och placeringsmässigt. Men återigen missades Europaspel. Och vårt publiksnitt var sämre än någonsin – det landade på just över 4000.
Ett steg ner i systemet var HIF en hårsmån från att ta sig upp den långa vägen från division 1. Man föll i kvalet på bortamål mot Frölunda, det sista målet gjort i 89:e minuten. Från kvalsvenskan lyckades däremot Trelleborgs FF säkra allsvenskt kontrakt. De hade gjort en ettårig sejour 1985, och nu gladde vi oss åt att få möta dem igen – sex säkra poäng, och det på bara ett par mils avstånd. Det såg vi fram emot.
Ja herregud. Så fel man kan ha.
Hej, 1992
Inför hemma-EM-året 1992 var MFF något aktivare på transfermarknaden. Finske försvararen Erkka Petäjä hämtades från Öster och den bäste målskytten från det degraderade Halmstad, Jonas Axeldahl, skrev också på.
Den ikoniske Leif Engqvist hade lämnat oss. Inför säsongen såg vi det som att han valt att varva ner i Trelleborg, där han återförenades med gamle vapendragaren Anders Palmér. Efter säsongen såg vi det annorlunda.
Ungdomar som fick mycket speltid under året var den framtida tränaren för Umeås damlag, Andrée Jeglertz, samt Jörgen Ohlsson. Den senare spelade för övrigt anfallare 1992 – allteftersom åren gick flyttade Jörgen sig ju längre ner i banan.
Säsongen inleddes med en 0-3-stjärnsmäll mot IFK Göteborg. Hemma mot Öster i omgången efter såg vi ut att gå mot segern, men de desperata smålänningarna skickade upp sin målvakt – den oortodoxe Pål Lundin – på övertid. Det orsakade förvirring i Malmöförsvaret och ’Liatorparn’ Persson tryckte in kvitteringen.
Nästa chocksnyting var bortaförlusten mot Trelleborg. Mikael Rasmusson gjorde mål redan i den tredje minuten och TFF försvarade sen sin ledning på klassiskt Trelle-manér.
Vi gjorde en svajig vår. Delvis ursäktades det hela av lagets ungdom – Anders Andersson var helt ordinarie på det centrala mittfältet men fortfarande bara 18 år. Och den 20-årige Jeglertz såg på sin vänsterkant ständigt ut att vara tyngd av stundens allvar. Houghton övergav för övrigt tidigt sitt 3-5-2 och övergick till det gamla fina 4-4-2.
Omgångarna innan EM-uppehållet innebar i alla fall en liten uppryckning. Hjälpta av bland annat ett bisarrt nickmål av just Jeglertz borta mot Öster höll vi EM-semester på femte plats.
Dags för EM
Sverige var värdland för den då åtta lag stora slutturneringen. Matcherna mellan de andra lagen i Sveriges grupp spelades i Malmö, så stan fylldes (nåja) av engelsmän, fransmän och danskar. De fruktade engelska huliganerna höll sig inledningsvis lugna, men exploderade i upplopp och sönderslagna fönsterrutor på och kring Stortorget efter 0-0 mot Frankrike.
Desto festligare var då pressmatcherna på Gamla IP. Dit kunde man gå och på nära håll njuta av legender som Bobby Charlton, Alain Giresse och den till synes helt matchtränade Jean Tigana. Gamle målvaktshjälten Ray Clemence deltog också, fast som utespelare - och med sitt armbandsur på. Detta med klockan indikerar att han inte tog uppgiften helt på allvar.
Sveriges trupp innehöll en Malmöspelare: Patrik Andersson. Han var inte mer än 21 år gammal, helt given på mittfältet i MFF men sattes ner som mittback i landslaget. Även centrallinjen var malmöitisk. På mitten kamperade Schwarz och Thern ihop, och i anfallet fick Dahlin en del speltid. Även den skadeförföljde Jocke Nilsson fanns med som joker i truppen. Avstängningar innebar att det chansades med honom i semifinalen mot tyskarna, men i övrigt var han fast på bänken.
EM blev nära nog en succé för det tämligen nykomponerade svenska landslaget. Vi tog oss vidare till semi via kryss mot Papins Frankrike och segrar mot Danmark och England. Sen föll vi mot det förenade Tyskland - de västtyska världsmästarna som nu förstärkts med de bästa från DDR; Matthias Sammer, Andreas Thom och Thomas Doll.
Turneringen vanns bisarrt nog av Danmark.
Sommar 1992 – allsvenskan återupptas
Med i toppen var vi aldrig på riktigt, men kvalseriehotet förblev på skonsamt avstånd. IFK Göteborg hade en mellansäsong, så när serien skulle delas i juli ledde Norrköping överlägset. Vi låg femma med fem poäng upp efter poänghalveringen. Trelleborg hade överraskat allt och alla och återfanns på tredje plats. Vi hade inte lyckats slå dem i hemmamötet heller – Jörgen Ohlssons ledningsmål hade då kvitterats av Ola Severin, en spelare som utgjorde ytterligare ett förkroppsligande av det trelleborgska skava-motståndarhälsena-idealet.
Bob Houghton tycktes inte vara i riktig balans, vilket bland annat yttrade sig i ett handgripligt bråk med en linjeman. Klubben och Bob kom överens om att gå skilda vägar inför mästerskapsserien.
In kom den danske U21- och Silkeborgstränaren Viggo Jensen.
Jensen inledde i stor stil med vinst över IFK Göteborg och tog bra med poäng i omgångarna därpå. Halvvägs genom serien var vi bara en poäng från förstaplatsen. Viggos smekmånad skulle dessvärre inte bli inte särskilt långvarig. Vi hade visserligen lyckats slå Trelleborg i tredje försöket (2-1 på Vångavallen), men då serien vände veckan senare neutraliserade TFF oss. De vann med 1-0 efter att Peter ’Hulda’ Hillgren rullat in en straff. Det var knallhårt i toppen. Sånt hade man inte råd med. Gulddrömmarna flög sin kos, MFF gick kräftgång, hoppet om Europa försvann ännu en gång och inför sista omgången låg vi sist. Vi mötte AIK, som gjort en så stark höst att laget bara behövde oavgjort för att vinna guldet. Efter två mål av ukrainaren Jevtuchenko såg allt klappat och klart ut. Men solnaiterna darrade, släppte upp oss till 2-2 och såg ut att tappa matchen helt. Med fem minuter kvar sprintade så Gary Sundgren loss på högerkanten och knallade in bollen i Fedels högra gavel. Guldet var AIKs.
Vi blev sexa. Började man vänja sig vid dessa håglösa, halvt meningslösa mittenplaceringar?
Nja. Kanske lite grann. Men, ungdomar, vänjer sig helt gör man aldrig.
Längre ner
Om förbundet kan man säga att de inte heller på den tiden nöjde sig med kortsemestrar. Man hade så småningom insett att detta med tio lag som delades hit och dit nog inte var optimalt trots allt. Det dröjde dock så långt som till slutet av september innan man beslutade sig för att återgå till en rak serie, denna gång med 14 allsvenska lag. Förvisso ett klokt beslut, men ändå kontroversiellt då mer än halva kvalserien var färdigspelad då det klubbades genom. Detta ändrade givetvis förutsättningarna radikalt. Nu var de fyra översta lagen direkt klara för allsvenskan, medan lag 5-8 istället för att åka ner ställdes mot varsin division 1-segrare i ett avgörande hemma-borta-möte.
Det gjorde vägen kortare för HIF, som återigen vunnit sin höstetta och vars anfallspar hade orsakat en del tidningsrubriker under året. Duon utgjordes av vår gamla målspottarhjälte Mats Magnusson, samt en tunn men spelintelligent yngling i rastaflätor vid namn Henrik Larsson. Henke hade för övrigt presenterat sig för oss tidigare under året, då han gjorde enda målet när HIF slog ut oss ur cupen.
Helsingborg ställdes mot IFK Sundsvall i kvalet och vann med sammanlagt 9-1. Fem av målen gjordes av Masse. Efter 24 års frånvaro var de rödblå tillbaks i högsta serien.
------
Härnäst: 1993-94 – förtvivlan, hopp och Jörgen Pettersson.
------
Årens soundtrack
Socialisttrubaduren Billy Bragg hade redan odödliggjort sig med klassiska arbetarklassromantiska textrader som
How can you lie there and think of England
When you don’t even know who’s in the team?
1991 släppte han så ’Don’t Try This At Home’. Titeln på skivans bästa spår, ’Moving the Goalposts’, må låta som en hommage till Göteborgs före detta målman Kim Christensen, men en makalös låt är det icke desto mindre. Det finns fotbollsreferenser även i ’Sexuality’ –
I had an uncle who once played
for Red Star Belgrade
Mycket vältajmat, eftersom Röda Stjärnan också vann Europacupen det året.
1992 då?
Bristolbolaget Sarah Records hade börjat släppa skivor 1987, och 1992 kom den första – och enda – fullängdaren med Another Sunny Day: London Weekend. Genren, som ni kanske gissar, är mer eller mindre mesiga poplåtar som allt som oftast handlar om att Harvey Williams (sångaren) har svårt att få tjejer. Hursomhelst mycket, mycket bra. Precis som så mycket annat i Sarah Records katalog tingade den här skivan länge ohemula priser på andrahandsmarknaden, MEN den blev till världens stora glädje återutgiven häromåret.
Båda skivorna finns för övrigt på Spotify. Lyssna på dem, vetja.
------
Återigen, stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.
Här hittas förra kapitlet i den här serien: År 1990.
