Det mörka årtiondet del 4: 1995-96
Rolf Zetterlund-åren är i fokus i den fjärde delen av Himmelrikets 90-talsserie.
1995 var ett år som andades hopp. Fjolåret hade inneburit en upprättelse, och Rolf Zetterlund hade överraskat positivt. Jörgen Pettersson var ännu inte 20 fyllda och kunde hans utvecklingskurva fortsätta peka lika brant uppåt som hittills var framtiden ljus. Nu hade vi visserligen förlorat Stefan Alvén till Djurgården, men han hade knappt spelat året innan ändå. Förlusten av ’Hulda’ Hillgren var kanske något kännbarare – han hade lämnat oss för HIF– men i anfallslinjen hade förstärkts tungt. Inköpt var nämligen en skyttekung från det nedflyttade Landskrona BoIS, en spelare med ett lite flytande, framåtlutat löpsteg och djup basröst. Hans namn var Greger Andrijevski.
Det nya anfallsparet fick en del uppmärksamhet i pressen, och ”lovade” i en av kvällstidningarna att de skulle göra 20 mål var.
Säsongsstart
Och visst började det bra. Vi åkte upp till Stora Valla och slog Degerfors med 3-0. Dock var det en annan yngling som stal showen. Mattias Thylander fanns i truppen redan -94 men fick då ingen allsvensk speltid. Nu fick han debutera och gjorde två mål direkt. Han noterade sig ytterligare en gång i matchprotokollet då han blev utvisad i den 65:e minuten. ”Det var läropengen”, sa Thylander i TV-intervjun efteråt. Att vi var en man kort hindrade dock inte Jörgen Pettersson från att slå in spiken i Degerfors-kistan med sitt 3-0-mål.
Med sin stirriga, arbetsmyra-on-crack-spelstil grävde Mattias Thylander sig så småningom djupt in i många MFF:ares hjärta. Han blev efter en snurrfint 1997 Samba-Thylle med hela Malmö Stadion, men lämnade oss efter degraderingen 1999. Det skedde lite abrupt, och eftersom han varit en av de spelare många av oss uppfattat som obrottsligt klubblojala väckte det en del besvikelse. Som bekant spelade Thylander senare ett antal år i TFF, och fick då ofta Malmösupportrarna mot sig. Och vad värre var föreföll det nästan som att han njöt av publikens aversioner – de gav honom bränsle, han kämpade ännu hårdare, maskade ännu värre, log ännu bredare när någon Malmöspelare blev liggande i smärtor. Kanske tolkade jag det fel, men det hela kändes olustigt och jag förstod det aldrig. Han var vår hjälte (nåja … nära nog, i alla fall) och han vände oss ryggen. Sorgligt.
Slakten på Olympia
I femte omgången åkte vi upp till Olympia. Greger Andrijevski hade hittills inte varit usel, men han väntade fortfarande på sitt första mål. Dags nu, kanske?
Nej. Detta blev en de krossade drömmarnas kväll. Matchen var en dryg halvtimme gammal då Greger kapades bakifrån av HIF:s hårdföre (för att använda ett förskönande invektiv) mittback Ola Nilsson. Gregers knä trasades sönder och det var slutspelat för året. Frispark blev det, men Nilsson slapp obegripligt nog kort. Ulrik Jansson blev däremot varnad för att han sparkade bort bollen.
Olympia lyckades ändå göra buskis av det hela. Bårbärarna som kom in ställde sig med båren mellan sig och näsorna åt varsitt håll och kom ingenstans. Olympia-publiken slog sig på knäna och tokskrattade som vore de på sommarunderhållning med Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern. TV4 spexade till det efteråt och frågade de båda bårbärarfarbröderna hur det kunde bli så här, och så skrattades det gott en gång till.
Sällan har jag väl tyckt så illa om en annan stad som den kvällen.
För inte nog med Gregers skada: Robert Prytz hade tvingats gå av redan efter en kvarts spel. Trots det tog vi ledningen via ett snyggt direktskott av Jörgen Pettersson och gick till paus med en 1-0-ledning. I inledningen av andra halvlek var sen Andrijevskis ersättare, Mika Nurmela, helt fri men misslyckades med att runda Sven Andersson. Istället vände HIF. ’Hulda’ pangade in kvitteringen och Ulrik Jansson lyckades med en kvart kvar få en boll med knapp styrfart att rulla in mellan Fedels ben.
Det var en fruktansvärt tung, på gränsen till osmältbar, förlust.
De påföljande matcherna varken övertygade eller föll vi genom, men eftersom allsvenskan var rekordjämn lyckades vi, efter att ha hemmaslagit TFF med 2-1, i den 10:e omgången gå upp i serieledning.
Därefter följde årets sjätte kryss och tappad serieledning. Jörgen Pettersson fortsatte leverera, men i övrigt var det si och så med målproduktionen.
Jörgens anfallspartner hade efter Gregers skada allt som oftast hetat Patrik Olsson. Han var en inte alls oäven spelare, men hade väldigt svårt med målskyttet. Zetterlund insåg att något måste göras. Mot Frölunda hemma provade han att sätta upp Anders Andersson på topp. Andersson gjorde inga mål, men med sin nya parhäst bredvid sig prickad Jörgen in ett hattrick. Det innebar att han gick upp på andra plats i skytteligan, just bakom en Frölundaspelare med en märklig målgest som bestod i att falla pladask framåt på magen. Frölundaiten hette Niklas Skoog.
Succé, således – tre mål framåt hade vi inte gjort sedan premiären. Då serien vände och vi åkte upp till Ruddalen upprepades inte framgången. Det blev 0-0, och vad värre var – Anders Andersson blev utvisad just innan paus.
Europaspel
Men vi var ju kvalificerade för Europa! I början av augusti bar det av till Irland, där Dundalk väntade. Irländarna avfärdades ganska enkelt. Jörgen Pettersson gjorde mål direkt och Anders Andersson fyllde på med ytterligare ett i den 11:e minuten.
Hemma vann vi komfortabelt med 2-0. TV-sporten frågade den irländske kaptenen efteråt vad han tyckte om det kortvuxna anfallsparet, och han var imponerad – ”they were the difference between the two teams”, tyckte han. Det var ju inte riktigt sant. Skillnaden var större än så.
I första omgången fick vi en intressant lottning. Vi ställdes mot våra banemän från finalen -79: Nottingham Forest, som slutat som Premier League-trea senvåren -95.
I hemmamötet presterade vi den bästa fotboll man sett ett Malmölag göra på år och dag. Trots att vi, även objektivt sett ganska orättvist, låg under med 0-1 i paus körde vi över engelsmännen i andra halvlek. Segersiffrorna skrevs till blygsamma 2-1, men vi hade förtjänat mer. Bland annat hade Anders Andersson en rökare i innerstolpen.
I bortamötet levde hoppet länge. Tjugo minuter från slutet fick den tunne lille holländaren Bryan Roy på ett kanonskott som seglade in i krysset. Som man brukar säga: vi föll med flaggan i topp, men Europaspelet var slut för den här gången. Nottingham snålspelade sig sedan fram till kvartsfinal, där det blev respass mot de slutliga turneringssegrarna Bayern München.
Under tiden i allsvenskan
Vi höll oss kvar i toppen, men gulddrömmen dog i omgång 19-20. Då fick vi stryk mot två av toppkonkurrenterna: först hemma mot HIF – Jesper Ljung gjorde enda målet på ett halvlusigt skott utifrån, och i matchen därpå slog Göteborg oss med 2-1.
Under hösten såldes också Jörgen Pettersson. Direkt efter säsongsslut skulle han förenas med Martin Dahlin (och så småningom Patrik Andersson) i Borussia Mönchengladbach. Inför säsongsavslutningen mot Örgryte trycktes det upp fina, stora planscher där Jörgen satt på en jordglob under texten ”LYCKA TILL!” (se bild ovan).
En Europaplats var inom räckhåll. Eftersom Sverige det här året tilldelats en Fair Play-plats i UEFA-cupen skulle det vara tillräckligt med en fjärdeplats.
ÖIS tog ledningen i slutet av första halvlek. Det såg mörkt ut. Zetterlund chansade med att ta ut Henrik Nilsson och låta en ung Yksel Osmanovski göra debut. Och så, några minuter före slut, kvitterade Jocke Persson med ett skott som letade sig in mellan benen på ÖIS-backen Morgan Nilsson. Slutsignalen gick, Anders Andersson vände sig mot oss på ståplats och satte frågande upp fingrar i luften – fyra eller femma? Svaret var positivt. För en gångs skull hade vi lite flyt och hade fått hjälp av AIK, som slagit Örebro.
Vi smet förbi ÖSK och slutade fyra.
IFK Göteborg höll undan för HIF i toppen och vann sitt tredje raka guld.
Så var det 1996
Prytz slutade och målmaskinen Pettersson borta – var det rimligt att ha några förväntningar på år 1996?
Ja, faktiskt. För i början av året annonserades det att Niclas Kindvall, allsvensk skyttekung för Norrköping så sent som 1994, köpts hem efter en halvmisslyckad sejour i Hamburger SV. Dessutom hämtades från Trelleborg Christian Karlsson, en mittback som under otaliga tandagnisselsmatcher nickat bort allt som närmat sig straffområdet. Kändes bra att ha honom på vår sida nu.
En värvning som då hade lite lägre profil, men som med tiden skulle visa sig desto tyngre, var Hasse Mattisson. Och från Högaborg kom påläggskalven Daniel Nannskog.
Vi inledde strålande. Redan tio dagar in på året vann vi guld. I Globen spelades då inomhus-SM i femmannalag, och Malmö slog Elfsborg på straffar i finalen.
Men vintern var tuff det året. Man tvingades skjuta upp den allsvenska starten två veckor och kom inte igång förrän den 21 april.
Våren 1996
Dessbättre höll trenden i sig även när allvaret satte igång. 0-0 borta mot IFK Göteborg var såklart ett bra resultat, och det följdes upp med tre raka segrar. Mest spektakulärt av de mål som gjordes var Niclas Nyhléns mot Halmstad – en indirekt frispark lyftes upp någon halvmeter, och Nyhlén lät skottet dyka över muren och in i mål. Första förlusten kom mot Öster. Då kunde vi ändå glädja oss åt att Greger Andrijevski gjorde comeback, ett drygt år efter sin skada.
Vi såg starka ut. Inte ens HIF-ledningsmål kunde sänka oss helt – efter det att Wibrån runnit genom och placerat in en slätstruken bredsida fortsatte vi mala på. Thylander lyckades Tiger-i-Nalle-Puh-hoppa in en bakåtnick med tjugo minuter kvar, och i slutminuten var Fjellström millimeter från att nicka till oss en rättvis seger. Sven Andersson i HIF-målet styrde, utan att egentligen veta vad som hände, undan bollen med skenbenet.
I maj spelade vi också final i den sorgligt förbisedda Svenska Cupen. Rolf Zetterlunds stora chans på en titel gick om intet när Pascal Simpson i förlängningen prickade in ett golden goal. Tidigare under matchen hade Christian Karlsson bränt en jättechans, vilket nu såklart sved etter värre.
EM sätter igång
I början av juni inleddes EM i England. Allsvenskan spelade vidare som om inget hade hänt – Sverige hade ju inte lyckats kvalificera sig.
För efter succén i USA-VM två år tidigare hade landslaget drabbats av svår baksmälla. Inledningen på EM-kvalet hösten -94 hade inte varit så tokig – man hade visserligen förlorat med 2-4 mot Schweiz, en match där stackars Jesper Blomqvist gjorde ett lika svårförklarat som klantigt självmål, men också vunnit mot Island och Ungern. Landslagstraumat nummer ett var emellertid Tomas Brolins frånvaro. Vår världsspelare hade brutit foten i samband med 2-0-målet mot Ungern, en skada han i praktiken aldrig riktigt kom tillbaks från. Kval- och landslagsåret 1995 blev mer eller mindre en katastrof. Vi vann inte en enda av årets fem kvalmatcher, trots det beskedliga motståndet. Då blev det heller inget EM-slutspel.
EM-turneringen präglades av pösiga tröjor och den märkliga näsplåster-trenden. Tyskland vann efter att ha finalslagit Tjeckien via ett Golden Goal av Oliver Bierhoff.
I allsvenskan då?
Det kärvade framåt. Niclas Kindvall hade ännu inte lyckats göra mål i allsvenskan, och han tvingades dessutom på grund av skada avstå en rad matcher under sommaren. Tidningarna gjorde stor sak av att anfallarna inte levererade. Unge Magnus Eriksson tycktes ha brutit dödläget hemma mot Oddevold men då gafflades det istället om att det egentligen varit ett självmål.
Vid julis utgång låg vi på femte plats, fem poäng efter ledande Göteborg. Mer oroväckande var att vi bara snittade ett mål per match.
Två spelare lämnade oss under sommaren. Jocke Persson gick till Atalanta och Niclas Nyhlén fick äntligen, på sin karriärs höst, sin utlandschans då han försvann till Stuttgart Kickers i tyska andraligan. Man kan kanske säga att detta var de första spelarförlusterna i spåren av Bosman-domen, som hade fallit i slutet av 1995.
In i truppen kom den belgiske vänsterbreddaren Ben Beuken, som hamnat i Malmö efter att ha träffat en svensk kvinna. Han kom närmast från Cercle Brügge och förväntningarna var stora. Spelmässigt verkade Beuken dock aldrig riktigt finna sig tillrätta. Han såg alltid lite seg ut och blev egentligen aldrig mer än en lite småbisarr slumpvärvning.
Europa
Skönt då att vi lottades mot ett lingongäng i UEFA-cupens kval. Skonto Riga från Lettland blev en munsbit. Vi vann 3-0 borta, Kindvall gjorde ett av målen, och hemmareturen blev en skönt tillbakalutad historia. Mål av Kindvall igen och en betydelselös kvittering av letterna i slutet.
I nästa omgång väntade Slavia Prag. Ett lag alltför anonymt för att locka några åskådarskaror att tala om, och samtidigt en elva som kändes numret större än vår. Vi förlorade rättvist med 1-2 hemma, och nere i Prag var vi mer eller mindre chanslösa.
Den allsvenska avslutningen
I toppen seglade IFK Göteborg iväg. Kindvall gjorde äntligen sitt första mål i den 17:e omgången och fyllde ganska raskt på med ett par till. I september slog vi HIF på Olympia med 2-1. Anders Andersson satte båda, det andra följt av en lång domarpalaver om huruvida det varit offside eller ej. Just när vi gett upp och redan stod och för-surade inför livets alla orättvisor dömdes det mål.
Mot slutet av säsongen kom också Yksel Osmanovski igång. Han gjorde till exempel två mål när vi vände borta mot Halmstad och vann med 3-2.
Inför sista omgången var Göteborg redan klara segrare och vi låg tvåa. Men andra lag jagade. I sista matchen hemma mot Umeå krävdes alltså seger för att klara stora silvret.
Första halvlek blev sömnig, men Kindvall lyckades i alla fall, mycket snyggt framspelad av Daniel Andersson, chippa in en boll innan paus. Allt såg säkert ut, men så kvitterade plötsligt Umeå genom gamle Djurgården-skyttekungen Steve Galloway. Tio minuter kvar, och nu blev det verkligen öppna spjäll åt båda håll. Daniel Nannskog hade bytts in efter Umeås kvittering, och i andra övertidsminuten kunde han bredsida in Greger Andrijevskis passning. Det var Nannskogs första och enda allsvenska mål för oss, och för att vara ett mål som ”bara” förde oss från tredje till andra plats firade Nannskog extremt hårt. Han sprang bort mot ståplats, hoppade upp på stängslet som fanns där då och skrek ut sin glädje mot den tunnsådda (3 820) publiken.
Mot slutet av säsongen hade det luftats lite missnöje mot Rolf Zetterlund. Bland annat hade Jonnie Fedel spytt galla över vad han tyckte var världens sämste tränare. Stridsyxorna hade så småningom grävts ner, och efter slutsignalen sprang Zetterlund nu bort mot klacken och vinkade. Det var dock inte ett avsked som var varken superhjärtligt eller tårfyllt. Rolf hade gjort hyfsade resultat – placeringarna 3-4-2 är inte fy skam – men känslan var att Malmöpubliken aldrig riktigt tog honom till sina hjärtan. Han var en habil fotbollstränare, inte mer. Och nu lämnade han oss.
TFF lyckades förresten kravla sig upp över det nedersta nedflyttningsstrecket via en tursam seger över Örgryte i slutomgången. Kvalet blev en rysare, men såna brukade Trelleborg vara bra på att hantera. Man klarade sig kvar med sammanlagt 4-3 mot Hammarby.
------
Härnäst: 1997-98 – Frans Thijssens uppgång och fall
------
Årens soundtrack
Mitten av nittiotalet såg en liten ska-våg svepa över Sverige. Trogna både de jamaikanska 60-talsrötterna och de brittiska 1979-80-banden släppte det Malmö FF-vänliga Liberator (mer om dem i nästa kapitel) sin debutskiva ’This Is Liberator’ och Tictox det som skulle visa sig bli deras enda fullängdare, ’Toxeuphoria’.
Båda dessa skivor släpptes 1996, men eftersom jag inte hittar nåt bättre från 1995 nämner jag dem bägge. Lite ryggradslöst beslut kanske … men i alla fall.
------
Återigen, stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.
Tidigare kapitel i serien:
Del 1: År 1990.
Del 2: År 1991-92.
Del 3: År 1993-94.
