Det mörka årtiondet del 5: 1997-98
Frans Thijssen-tiden började i dur och slutade i moll. Här är femte delen av Himmelrikets 90-talsserie.
MFF-året 1997 är kanske det många av oss har allra tydligast minnesbilder av. Med betoning på just bilder – för det här var ju året då Fredrik Gertten skapade sin första film om klubben. I ’Blådårar’ får vi inte bara följa laget och supporterföreningen. Supportern Lasse Nilsson är väl den som får anses ha den primära huvudrollen i det hela, men Gertten hälsar också på hemma hos en 75-årig Egon Jönsson och sitter med när dåvarande ordförande Hans Cavalli-Björkman pratar i telefon om önskad övergångssumma för Anders Andersson – en scen där för övrigt telefonsamtalet känns antingen skamlöst fejkat eller skrattretande amatörmässigt och hästhandlaraktigt.
Och så provade vi då återigen med en utländsk tränare. Holländaren Frans Thijssen kom närmast från Vitesse Arnhem, och kunde också ståta med spelarmeriter från den engelska ligan.
På värvningsfronten var det relativt lugnt. Ungdomar som Goran Trpevski, Björn Enqvist och Oxiesonen Olof Persson introducerades i A-truppen, liksom murbräckeanfallaren Dejan Pavlovic. Den senare hade ett förflutet i HIF, men hade aldrig spelat allsvenskt för dem. Med sin rejäla kroppshydda var Dejan det mest Lindman-lika som skådats sedan Håkan slutat, men jämförelsen slutar såklart där – Dejan gjorde mycket nytta, men ingen kan fullt ut liknas vid Håkan Lindman, alla konungars konung.
I Bosman-domens spår lämnade Jonas Wirmola oss för en utflykt till Norge. Och bara några veckor innan säsongsstart fick Jens Fjellström chansen i kinesiska Dalian Wanda.
Säsongsstart 1997
I försäsongsmatcherna hade det blandats och givits, men det var ändå lite överraskande att Thijssen i premiären mot Västerås valde att bänka Niclas Kindvall. Det gjorde nu inte så mycket – Tommy Jönsson krutade in en frispark i medvinden och med tjugo minuter kvar petade Hasse Mattisson in tvåan. Vi hade fått den start vi önskade.
Malmöspelet var lovande, men vi hade ofta svårt att knyta ihop säcken. Inte mindre än fyra gånger under de inledande åtta omgångarna tappade vi ledningar till kryss.
I maj drabbades vi av ett försvarsmässigt avbräck. Christian Karlsson blev uttagen i en träningslandskamp mot Polen och fick hoppa in efter paus. Han hann spela en kvart innan han skadade knäet och bars ut på bår. Karlsson blev spelklar igen fram i september, men lyckades aldrig återta sin ordinarie plats.
Derbyångest och derbyglädje
I mitten av juni var det dags för årets första derby. Vid ställningen 1-1 inträffade ytterligare en av alla dessa fullständigt absurda situationer som Olympia av någon anledning allt som oftast tycks frammana: Jonnie Fedel plockade upp en boll och HIF:s slängige forward Magnus Powell sprang in i honom. Martin Ingvarsson stoppade domarpipan i munnen och tyckte att det allra rimligaste här var att blåsa straff. Bortaföljet tog sig åt huvudet, kanske till och med lät sig undslippa en och annan svordom, och undrade vad det egentligen var frågan om.
Straffen dunkade Roland Nilsson, av alla människor, in. Andra halvlek blev mållös. Ännu en gång hade orättvisan och oturen inte bara grinat, utan med ostbågeandedräkt fullständigt hånskrattat oss i ansiktet uppe på Olympia.
Veckan efter tog vi en gruvlig derbyrevansch hemma mot Trelleborg. Inte ens ett tidigt ledningsmål från Michael Hansson kunde stoppa oss den kvällen. Kindvall kvitterade och Anders Andersson sköt 2-1 med en härlig yttersida på rullande boll i inledningen av andra halvlek. Patrik Olsson lyckades hitta rätt och gjorde 3-1. Vi kontrollerade händelserna fullständigt, men att vara utspelade har som bekant aldrig bekommit TFF. Mattias Thylander fick ett inspel på smalbenen och tvingades se bollen rulla in i egen bur. Yksel återställde dock ordningen bara minuter senare, och med en kvart kvar dunkade Daniel Andersson in ett mål som sedan under några år kunde beundras i vinjetten till Fotbollskväll: en rackarrökare som tog i ribbans underkant, ner i marken och upp i nättaket. 5-2 och himlen var blå.
Vi gick kort därefter på några veckors sommarvila på sjätte plats.
Under dessa veckor försvann Anders Andersson. Tack vare, eller möjligen trots, Cavalli-Björkmans telefonsamtal gick han till Roy Hodgsons Blackburn Rovers.
Motsatt väg kom förre Halmstad-spelaren Niklas Gudmundson. Han hade inte lyckats något vidare i Blackburn och återvände nu hem till Sverige.
I slutet av juli åkte vi på ytterligare en komplett ofattbar förlust. På Vångavallen var vi så mycket bättre än Trelleborg att det nästan var pinsamt, men första målet dröjde ändå till mitten av andra halvlek. Och då var det TFF:s Andreas Hermansson som gjorde det. Malmöpressen intensifierades, och till sist lyckades Kindvall kvittera. En ny flodvåg av klara chanser missades, och så, på övertid, fick TFF en frispark en bit utanför vårt straffområde. Vi började inse att vi nog skulle få nöja oss med oavgjort – eller fanns det tid för ett anfall till, när väl TFF kastat bort sin frispark?
Nej. Det blev oändligt mycket värre än så. Frisparken studsade till just innan Fedel skulle ta den, bollen tog i bröstet på honom och hamnade på den framrusande Hermanssons fötter. Vi förlorade.
”Det är målen som rägnas”, bräkte en Trelleborgsfarbror glatt till oss från en trädgård när vi gick för att hämta vår parkerade bil. Det var ett påstående som lämnade oss svarslösa; ja rentutav själsligt dränerade.
Men ännu en gång skulle vi derbystudsa tillbaks omedelbart. Blott fyra dagar senare slog vi i en klassisk match ett då guldkandiderande HIF hemma med 4-2.
Vi tog ledningen med 3-0, men en dryg kvart före slut stod det hastigt och olustigt 3-2.
Nu följde tio fasansfulla minuter – särskilt otäck var en Andreas Jakobsson-nick just utanför – där vi stod och fruktade en omvänd 3-3-upphämtningsrepris. Men så, med fem minuter kvar, fintade Yksel sig till ett friläge och placerade iskallt in bollen. Matchen var vunnen.
Mot Kroatien!
I UEFA-cupkvalet lottades vi mot kroatiska Hajduk Split. Jonas Wirmola hade just återvänt efter sin norska utflykt, och det började bra. Efter blott elva minuter borta mot kroaterna stötte Wirmola in en frispark i mål. Gudmundson ökade på till 2-0 med en snygg volley. Allt verkade rosenrött. Men slutkvarten tappade vi allt – kroaterna vände och vann med 3-2, det sista målet inprickat i matchens sista minut.
På hemmaplan var vi aldrig riktigt nära. Vi förlorade med 2-0 och var utslagna.
Allsvensk slutspurt
HIF-matchen signalerade inledningen på vår kanske spelmässigt allra bästa perioden under hela decenniet. Publiken skanderade ”total, total, totalfotboll”, pressen var enig om att vi stod för landets mest positiva och bästa fotboll, motståndare böjde sina nackar i beundran och poängen flödade in. Enda plumpen (förutom ett cupdebacle mot Högaborg) mellan omgång 16 och 23 var typiskt nog ett kryss mot bottenlaget Ljungskile. Vi hade lett med 1-0 då Fedel på övertid tappat ett inte alltför märkvärdigt inlägg framför fötterna på Bo Wålemark.
Med tre omgångar kvar ledde Halmstad, en poäng före IFK Göteborg och två före oss. Det såg alltså ut som om ett trekejsarslag om titeln väntade.
Guldtåget lämnade oss dock på perrongen i Degerfors. Vi tvingades ställa upp utan både Kindvall och Daniel Andersson, och fick trots tidigt ledningsmål av Osmanovski åka hem med 1-3 i baken. Egon Jönsson illustrerar grämelsen förträffligt i ’Blådårar’-scenen där han, efter att ha lyssnat på radiosportens rapportering, konstaterar att det är disigt över Köpenhamn.
Två kryss avslutade året och vi blev trea. Halmstad bröt IFK Göteborgs dominans och tog guld.
Trots det avslagna slutet var det en säsong som lovade mycket. Resultatmässigt hade inte Thijssen överträffat Zetterlund, men han hade revitaliserat spelet och efter lite daller i säsongsinledningen fått rejäl ordning på saker och ting under hösten.
Vi väntade oss stordåd 1998.
Läget inför 1998
För mittfältsförstärkningar blickade vi mot Island! Sverrir Sverrisson hämtades från IBV Vestmannaeyjar och Olafur Örn Bjarnason från Grindavik. Även vänsterbacken Mikael Roth var ett ur Malmö-supporter-ögon oskrivet kort. Han kom från Halmia.
I motsatt riktning for Tommy Jönsson, som skrev på för HBK. I övrigt blev vi inte av med några spelare som varit ordinarie -97. Christian Karlsson hade tröttnat på att vara cementerad på bänken och försvann till IFK Göteborg. Patrik Olsson gick till Trelleborg, och Greger Andrijevski, som ju inte var särskilt förtjust i Thijssen (i ’Blådårar’ härmade Greger Thijssens taskiga uttal av ”why, why” och lämnade också följande omdöme om sin tränare: ”som människa och pssssykolog har jag nog aldrig träffat nån sämre”), återvände till Landskrona BoIS.
Värre var att Frans Thijssen förlorat sin yngre bror i början av året. En personlig tragedi naturligtvis, och allt efter som året gick kom det rapporter om att det inte längre var samme Frans.
Som brukligt var numera vann vi ytterligare en gång inne-SM och i sista träningsmatchen innan allvaret krossade vi finska VPS Vasa med 6-0. Det såg alltså hyfsat ljust ut.
Dyster allsvensk start
Hemma mot nyuppflyttade Hammarby presenterade sig Sverrisson direkt. Han gjorde mål efter tre minuter. Hammarby kvitterade per omgående, men Daniel Andersson återställde ordningen med att lyra in en frispark i krysset. Det slutade ändå oavgjort, sedan Kaj Eskelinen kvitterat med tjugo minuter kvar. Nåja. Ingen katastrof.
Förlust borta mot Norrköping följde.
Nästa hemmamatch innebar ett tidigt derby mot HIF. En tät, ganska chansfattig match där varsitt mål föll inom några minuter i andra halvlek. Vår målskytt, Niclas Kindvall, intervjuades efteråt och fick frågan om han inte oroade sig nu när vi spelat tre matcher utan vinst. ”Det är ju 23 matcher kvar, så nån borde vi väl kunna vinna, tycker jag”, svarade Kindvall.
Det dröjde till den uppskjutna matchen mot Frölunda. Trots tidigt underläge lyckades vi vända till en 3-1-seger. Islänningarna gjorde varsitt mål och på övertid fick Yksel turligt se sitt inlägg toucha en Frölundaspelare och segla in i mål.
Trelleborg hade tappat lite bläck i sin bogey team-stämpel på senare år, men nu tryckte de dit den rejält igen. Patrik Olsson, som hade haft så förtvivlat svårt att göra mål för oss, dribblade av hela backlinjen och lade iskallt, som vore det den naturligaste sak i världen, in matchens enda mål.
I matchen därpå krossade vi plötsligt mästarna Halmstad med 5-0. Faran över, pustade vi alla. Jo, gomiddag. Fyra raka förluster följde, och trots en därefter bekväm seger hemma mot Häcken – Pavlovic gjorde hattrick – gick vi till ett kort sommaruppehåll på nedflyttningsplats.
Den dystre Thijssen verkade inte riktigt lita på sin laguttagning. Att Bjarnasson fick begränsat med speltid var kanske inte så jättekonstigt, men mer överraskande var att Wirmola bänkades till förmån för Mike Owusu. Varken Yksel eller Kindvall höll längre nån ordinarie plats, och Gudmundson som sett ut som en så frisk fläkt året innan hade helt enkelt kört fast.
VM i Frankrike
Allsvenskan tog inte heller detta mästerskapsår något VM-speluppehåll. Sverige hade alltså missat att kvalificera sig – men i ärlighetens namn hade svenskarna haft en del otur det här kvalet, även om folk gärna ville ha det till att Tommy Svensson fick skylla sig själv som hållit fast vid det gamla 94-gardet så länge. Sverige åkte på tre förluster det kvalspelet, alla med 1-0, och alla i matcher där vi var det bättre laget.
Frankrike vann, anförda av Zidane, sitt hemma-VM. Den ”nya” nationen Kroatien charmade världen med fint spel, Davor Suker vann VM:s skytteliga och laget tog brons.
Tillbaks i det allsvenska eländet
Som om vi inte var tillräckligt oroliga redan såldes både Yksel och Daniel Andersson till italienska Bari under uppehållet. Plötsligt kändes laget otäckt brandskattat. Inför den allsvenska nystarten fick vi i alla fall chansen att återse Anders Andersson, då vi i mitten av juli tog emot Blackburn i en träningsmatch. Det blev en sömnig historia som till sist avgjordes då Blackburns målvakt rensade bollen i Dejans Pavlovics ändalykt – och in i mål. ”Dejan med röven, ja vi sa Dejan med röven”, skanderade klacken.
Det hjälpte inte. När allsvenskan kom igång igen förlorade vi med 2-1 mot jumbon Öster. Att Brune Tavell gjorde sitt första allsvenska mål var en klen tröst.
Europa, trots allt
Läget i allsvenskan var prekärt, men vi hade ändock en plats i UEFA-cupen. Först ställdes vi mot en motståndare som sannerligen kom från fjärran land: Shirak Gyumri från Armenien. De blev en munsbit – trots den långa resan vann vi med 2-0 borta. Hemma promenerade vi fram till 5-0.
Nästa omgång blev desto försmädligare. Vi lottades ännu en gång mot Hajduk Split, och började borta. Matchen gick på någon engelskspråkig kanal (Eurosport?), och kommentatorn hade svårt för Mattias Thylander. ”Oh, and he does it again”, lät det när Thylander blev av med bollen i försvarsposition för minst tredje gången i ordningen. Kroaterna tog ledningen i slutet av första halvlek, men en chockkontring och säkert avslut av Bjarnason innebar att vi åkte hem med 1-1.
Hemma tog hoppet slut i början av andra halvlek. Då gjorde kroaterna sitt andra mål, och vi behövde nu göra tre för att gå vidare. Vi var aldrig nära, och Jörgen Ohlssons motläggsreducering i matchens sista minut var bara meningslös fernissa på ett redan fallfärdigt skjul.
Allsvensk oro in på sluttampen
Augusti blev en turbulent månad. Fedel skadades och eftersom man inte tycktes ha fullt förtroende för hans backup, Ola Tidman, blixtvärvades serben Milan Simuenovic från Brage. Anfallet förstärktes med den på våra breddgrader tämligen okände slovenen Ante Simundza.
Och så, i slutet av augusti, efter att ett fullständigt håglöst MFF fått se sig förnedrat med 0-4 hemma mot Elfsborg tackade Thijssen för sig. Han förklarade sig ha slut på idéer och ersattes de sista nio omgångarna av Roland Andersson och Thomas Sjöberg. Det gav effekt direkt. Malmö hemmaslog Öster. Vi dippade lite i matcherna efter, men vändpunkten blev den överraskande bortasegern mot HIF. Vi tilldömdes märkligt nog två straffar och vann med 2-1. Några omgångar senare tycktes vi ha avvärjt det värsta nedflyttningshotet och såg ut att gå mot en kvalplats. Men när vi i näst sista omgången mirakelvann borta mot Hammarby – då faktiskt ett topplag, sannerligen ombytta roller mot premiären – lyckades vi för första gången på MYCKET länge kravla oss över båda strecken.
I en dassig, avvaktande avslutningsmatch hemma mot Frölunda säkrade vi kontraktet. Det blev 0-0, men eftersom varken Elfsborg eller TFF vann sina respektive matcher räckte det. Trelleborg fick kvala och klarade sig naturligtvis kvar.
Helsingborg låg i förarsätet för serieseger men drabbades av guldfrossa och förlorade mot ett redan nedflyttningsklart Häcken. Istället smet AIK om och tog guldet med blott 25 mål gjorda – mindre än ett i snitt. Måste vara någon sorts rekord.
Vi slutade nia. Och pustade ut, och konstaterade att det då var för väl att vi rett ut stormen och kommit ut pärsen helskinnade. Nästa år skulle det minsann bli andra bullar …
Ja.
Det blev det väl, på sitt sätt.
------
Härnäst, sjätte och sista delen: Rätt ner.
------
Årens soundtrack
Ett val delvis gjort på grundval av lång och trogen tjänst, för skottarna Del Amitris femte fullängdare Some Other Sucker’s Parade är inte deras bästa. Men god nog.
Dessutom ska de ha en eloge för sin VM-låt till det skotska landslaget 1998. Medan vi de två tidigare VM-slutspelen kommit dragande med alster av Galenskaparna och GES mötte Skottland upp med Don’t Come Home Too Soon. Man förlät dem att de hade rånat oss på segern i kvalmatchen på Ibrox hösten -96.
Och annars för 1998 då?
As soon as you sit down on it
The slide has got your ass
Småputtriga The Beautiful South var framme vid sin sjätte skiva Quench, och den var rätt OK. Inte fantastisk, som Paul Heaton och Dave Hemingway varit med The Housemartins, men bra.
Men en låt, som faktiskt inte går att tröttna på, står ut: The Slide, ett dystopiskt, majestätiskt stycke komplett med pampig gospelkör. Den ensam är värd skivpriset många gånger om.
------
Återigen, stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.
Tidigare kapitel i serien:
Del 1: År 1990.
Del 2: År 1991-92.
Del 3: År 1993-94.
Del 4: År 1995-96.
