Det unika är en del av vårt alibi
Jag minns ännu den där första oktobersöndagen.
Det var en dag då solen strålade uppifrån en mogen och klarblå himmel. Vindarna bar på en första hälsning av kyla där jag stod på perrongen hemma i Sölvesborg och väntade på tåget som skulle ta mig nånstans dit jag inte ville, men ändå måste.
Precis innan tåget rullade in mot stationen, nådde slutsignalen från Örjans Vall i Halmstad mig via radiosändningen därifrån. En slutsignal och ett ögonblick som förkunnade att Åtvidabergs FF via en ny bortaseger förnyade det allsvenska kontraktet och bokade om ännu en resa till en värld jag älskar och alltid känner mig lika hemma i.
Jag sträckte båda mina armar rakt upp i luften och kunde inte hålla tillbaka ett litet och ensamt segervrål där jag stod på perrongen, bara några kvarter bortifrån min barndoms lyckliga nejder och med utsikt ut över havet som glittrade rastlöst i höstvindarna.
Ett annat starkt minne som funnits med mig genom alla vintermånader, härstammar från den lördag som invigde månaden november. En dag då Åtvidabergs FF som avsked av säsongen besegrade de Svenska mästarna MFF hemma på Kopparvallen. Det var en dag som "Pligg" Bergström blev ännu mer historisk, en dag då vi för tredje året i rad befäste platsen som Sveriges åttonde bästa fotbollslag och det var en dag som när den klev in i mörkret och tog farväl av säsongen 2014, fyllde mig med vetskapen att det någonstans in i framtiden skulle komma en dag och ett ögonblick, då Åtvidabergs FF återigen stod på den allsvenska scenen redo att utmana sig själva och hela fotbolls Sverige ännu en gång.
Detta är minnen jag burit med mig genom tunnlarna av nattsvart vintermörker. Minnesbilder som tinat upp själen och hjärtat när tiden känts som fastfrusen, små fluffiga moln av minnen som framkallat kyssar av hoppfullhet, trots en försäsong som spelmässigt stängt in känslorna i en trång återvändsgränd, som det varit svårt att hitta ut ifrån.
Och pang bom så är försäsongens förspel över och förbi. Plötsligt är det nu endast några få dagar som återstår tills premiärdagen och årets allsvenska invigningsceremoni som äger rum på Gamla Ullevi i Göteborg. Det känns som om det var alldeles nyss, när detta högtidliga och åtråvärda datum gömde sig som en vilsen hägring nånstans i en oåtkomlig värld och tid.
Ibland är tiden som ett försvinnande glas rött en fredagskväll.
För nu är det sommartid igen, dagarna längre och ljusare och flyttfåglarna har hittat hem igen.
Och den viktigaste frågan vi bär med oss under de sista stegen ned mot terminalen, där den allsvenska resan för 2015 kommer att ge sig iväg ut och lämna perrongen, är vilken potential som egentligen bor i den trupp som fått det ärofyllda uppdraget att för tjugonde gången i världshistorien representera Åtvidabergs FF i fotbollsallsvenskan.
Kommer bilderna, sekvenserna, jublet, hyllningarna, värmen och stunderna vi älskat, att ännu ett år hitta hem till våra rötter för att boka plats i hjärtan som aldrig får nog.
En försäsong får inga tårar att rinna. Heller inga träd att växa till himlen.
Men jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner ett behagligt lugn inför årets allsvenska säsong.
Om jag nu någonsin känt mig lugn inför en säsongspremiär...
####
Nu är det återigen dags för det blodiga allvaret att stämpla in och ta över. Tiden är kommen att lämna bakgårdarnas något osynliga skimmer och kliva in i rampljusets absoluta epicentrum. Till en värld där det endast poängen är det som spelar roll och räknas och där bortförklaringarna och undanflykterna som varit rumsrena under förspelets laborerande uppbyggnadsperiod, nu helt kommer att sakna alibi och dömas ut som inget annat än poänglösa lögner.
Vi har trots ett oerhört namnkunnigt och ytterst kvalitetsstämplat manfall sedan återkomsten till finrummets eleganta boningar år 2012, ändå lyckats fylla igen dessa tomrum med bravur och ordagrann magi genom att lyckas med bedriften att under de tre senaste åren placera Åtvidabergs FF som Sveriges åttonde bästa och främsta fotbollslag.
Haris Radetinac, Jesper Arvidsson, Magnus Eriksson, Viktor Prodell, Erik Moberg och Anton Tinnerholm är några av namnen som försvann 2012, 2013 och 2014.
Allihop en gång handplockade med spår av talang, några år senare briljant förädlade med gnistrande stjärnglans och redo för kommande steg i karriären.
Deras andetag, fotsteg och DNA har ett efter ett lämnat oss, men ändå har vi bjudits på glimtar av storslagna konstverk som satt ytterligare fler djupa avtryck i vår förenings stolta historia.
Under tre år har vi fått uppleva oförglömliga ögonblick som till och med fått det att dofta av -70 tal igen. Stunder då vi spelat den vackraste och attraktivaste fotbollen av alla, i perioder har vi varit uppe och nosat i den absoluta toppen av allsvenskan, flera gånger har Kopparvallen varit som ett gungande hav med storpublik och även för våra mest namnkunniga motståndare så har Kopparvallen framstått som rena mardrömmen, vilket fått dem att ägna hemresan åt att analysera vad det var som egentligen hände.
Sköna och nostalgiladdade vingklipp av historier som nu tillhör en varmt, leende dåtid.
Nu är det dags för nya historier att ta fart och fylla oss med nyutslagen gåshud och fullfjädrade känslor.
Nu är det tomrummen efter skyttekungen Santos, dirigenterna och spelgenierna Abukabari och Sjölund, pondusens flersträngade Tom Pettersson och den genomsköna personligheten Allan Olesen som ska fyllas med allt annat än tårar, cement och nostalgifyllda minnen.
En annan utmaning ligger i att hålla olyckskorparnas elaka ekon och efterhängsna kraxanden på behörigt avstånd efter den nyligen tunga ekonomiska kraschen som slog ner. Nu har vi ögonen på oss från alla håll, nu gäller det att hålla koll på finanserna och inte överskrida budgeten.
Inget snack om att 2015 blir ett utmaningens år för vårt Åtvidabergs FF.
Och ska man så här några dagar före avspark vara helt ärlig, så har väl försäsongen efterlämnat betydligt fler varningstrianglar och svartklädda frågetecken, än några positivt dansande utropstecken.
Vad det vill säga för fortsättningen, är något som vi kommer att få svar på under åtta månader framöver.
Men vår styrka ligger i att resa oss i motvind.
####
Och nu skall jag släppa på censuren ett tag.
Att våra nyförvärv bär på spår av talang finns det inga som helst tvivel kring. Mauricio Albornoz och Martin Lorentzon har sedan länge släppt på statusen som talanger, vilket gör att de kommer att stega rakt in i söndagens startelva utan snack. Välbehövliga profiler som gjort avtryck och som blir nyttiga.
Mario Jelavic namn föranledde en presskonferens och förra klubbadressen Atletico Madrid fick det att kittla av respekt. Av det jag sett av Mario Jelavic i A-laget är det hittills tyvärr inget alls som imponerat på mig. Men i U-21 laget har killen producerat mål och också visat på kvalitéer som ändå gör att jag hoppas riktigt mycket på denna Mario Jelavic inför årets allsvenska.
Ammar Ahmed och Ruben Lameiras är killar som också bär på talang, men som måste vrida upp volymen kring sig själva några hack efter det vi skådat och sett på försäsongsscenen.
Simon Skrabb, Viktor Sköld och Hampus Holmgren behöver också avancera några steg för att lämna titeln som talang bakom sig, och uppgradera sig några snäpp för att släppa loss det där fantastiska som bor någonstans inom dem.
Håller Bruno Marinho hela vägen till sitt gamla jag. Vad kan vi förvänta oss av John Owoeri i år, hur länge stannar han. Tar Pontus Nordenberg ytterligare några steg i rätt riktning, kommer vi att få uppleva en repris av Martin Christensens enastående sensommar och höst från fjolåret.
Vilket spelsystem kommer firma Hansen/ Thomson att välja. I en klar majoritet av träningsmatcherna har vi kunnat konstatera att det gamla 4-4-2 skrotats och istället fått se ett nytt spelsystem nötas in.
Defensivt mestadels okej, men offensivt inte många wow.
Genrepet borta mot Kalmar blev ingen höjdare. Kalmar tilläts inte skapa mycket, medan vi skapade ingenting offensivt och framåt. Vi förlorade inga poäng, tappade inga tabellplaceringar, var inte mycket sämre än Peter Svärdhs KFF.
Men som mångårig medlem och en engagerad, passionerad och kärleksfull supporter till detta Åtvidabergs FF, så hade jag efter att ha bevittnat detta genrep och denna försäsongens allra sista förspel, förtvivlat svårt att somna.
Om nu sanningen skall vigas i ord.
####
Längs Disponentens Allé och innanför Kopparvallens domäner fylls närvaron av hjärtslagen, andetagen, fotstegen, rösterna och skratten från fyra livslevande ikoner som varit delaktiga i en fantastisk resa genom uppgång och fall, glädje och sorg och enastående prestationer som för alltid kommer att finnas med i Åtvidabergs FF framtida historia.
Mats Karlsson , Kristian Bergström, Henrik Gustavsson och Daniel Hallingström.
Utan dessa fyra livs levande ikoner hade vi inte stått där vi står idag och blickar fram emot ännu en storslagen allsvensk fotbollspremiär.
Den unika klubbkänsla, värme och familjära anda som bor innanför väggarna på Kopparvallen, är dessa ikoner en stor del utav och det är också därför som vi för femte gången under 2000-talet kan få uppleva något så högtidligt som allsvensk fotboll i en så liten kommun och litet samhälle som Åtvid.
Ni är inte ensamma, men eran betydelse är oslagbar för vår förening.
Det unika är en del utav Åtvidabergs FF alibi.
####
En risig försäsong till trots, det finns alibi för det med. Spelarflykt, många nyförvärv, flera unga talanger, nytt tränarpar, mycket laborerande och testande.
På söndag smäller det.
Snart så står limousinen där med öppen dörr, redo för att ta med känslorna på nya upplevelser.
Åtta månaders känslomässig fullmåne, trettio omgångar som kommer att bjuda alla sinnen på konstant högtryck, derbyn och stormatcher som döper allt i tillvaron i glittrigt, mousserande vin och berusar oss med någonting som gör att vi aldrig vill landa igen.
Det är vad vi har framför oss.
Det är vad vi drömmer om.
Det är vad vi vill ha....
/// Allas Broder
