DIF-bloggen: Summering av våren
Besvikelsen efter den förnedrande derbyförlusten mot Hammarby har lagt sig och nu har det blivit hög tid att summera vårsäsongen.
Redan långt innan den allsvenska säsongen sparkades igång bubblade de höga förväntningarna. Ignorerar vi resultaten i Svenska Cupen gav värvningarna av Kim Källström, Jonas Olsson, Felix Beijmo och Gustav Engvall en oerhörd skjuts i förhoppningarna kring Djurgårdens säsong 2017. Truppen fastställdes bara några dagar innan seriepremiären mot Sirius vilket märkbart satte sina spår då spelarna i laget inte var samspelta och förlusten med 2-0 var ett stort antiklimax inför drygt 26 000 åskådare. Men Özcan fick snabbt ordning på försvarsspelet och målskyttet lossnade någorlunda så småningom och nere i Malmö i omgång 4 byggdes förhoppningarna vidare. För trots en otroligt bitter förlust lämnade prestationen en god eftersmak. När vi en vecka senare mot Norrköping kvitterade inte mindre än tre gånger var känslan att Bosse Andersson hade värvat en trupp med kvalitet och mentalitet som krävs för att vara med i toppen.
Inför den sista omgången före sommaruppehållet hade Djurgården samlat ihop 18 poäng, och man ställdes inför ett derby mot ett minst sagt decimerat Hammarby - en vattendelare i hur vårsäsongen skulle summeras. Det var som upplagt för att derbyspöket en gång för oss alla skulle förintas. Kvalitetsskillnaden på trupperna var större än på mycket, mycket länge, men likt förbannat satte derbyspöket käppar i hjulen även den här gången. Kim Källström med över 130 landskamper, Champions League-semifinaler och ett drygt årtionde med matcher av hög internationell kaliber på meritlistan såg tagen ut av stundens allvar och precis som sina lagkamrater framstod han som en struts med huvudet i sanden och istället fick Stefan Batan (!) och Romulo bli matchhjältar. Hammarbys nionde seger mot Blåränderna på de tio senaste matcherna var ett faktum.
Två derbyförluster. En sjätteplats. Nio poäng från toppen. Så ser läget ut efter tolv omgångar. Med tanke på spelarmaterialet och de förväntningarna som byggts upp är det inget annat än en misslyckad inledning.
Fler frågetecken än utropstecken kring Özcans spelidé
Men det är inte bara derbyförluster och poängutdelningen som är en besvikelse. Den största besvikelsen har anfallsspelet varit, speciellt mot slutet. I matcher som mot Örebro och AFC klickar spelet perfekt och man får full utdelning, men andra gånger, när kvaliteten på motstånden höjs, framförallt mot defensivt skickliga lag (inte minst i derbyna) så har man sett oförberedda ut och framförallt oförmögna att hitta anfallsvägar och kreativa lösningar. Exempelvis mot AIK isolerade Rikard Norling och hans manskap Djurgårdens anfallsspel och mot Hammarby fanns inte planen hur man skulle stänga matchen i den andra halvleken.
Många hävdar att Blårändernas spel bygger på individens kvaliteter snarare än tydliga riktlinjer och ramverk. När Forum1891 intervjuade Özcan inför de sista fem omgångarna av vårsäsongen lyftes frågan om kritiken och han svarade:
- De som säger så kan ingenting om fotboll, tycker jag. Offensivt anfaller vi på ett sätt som Djurgår´n aldrig gjort tidigare. Vi har en bra variation i vårt anfallsspel och jag är ingen tränare som de så kallade fotbollsexperterna tror att ”det ska vara si, det ska vara så”, utan jag vill ha en fotboll som ingen kan scouta. Jag vill att vi spelar ett anfallsspel där vi är svåra att hantera, där vi ska ha många anfallssätt och vapen. Det finns ytor vi vill komma i, vad vi vill göra i den ytan och vad vi vill göra på kanterna. Det viktiga är att vi vet, sen är det bara perfekt om folk tror att allt är en slump, sa Özcan då.
Intervjun ägde rum några dagar efter den förkrossande segern mot Örebro, ett ganska lämpligt tillfälle att ha en hög svansföring och hylla anfallsspelet. Men efter den matchen har anfallsspelet inte utvecklats, snarare tvärtom så har man varit lättlästa och rigida. Det exemplifieras av den skrala målskörden i de fyra sista matcherna (bortsett från AFC) mot Göteborg, Jönköping, AIK och Hammarby där man endast mäktade med tre mål.
Det som enligt Özcan beskrivs som svårscoutat framstår för mig mer som ogenomtänkt, ostrukturerat och mer som en avlägsen vision än den verkligheten vi ser idag. Özcan pratar om ett dynamiskt anfallsspel med många verktyg i verktygslådan, samtidigt som man anar en nedvärderande syn på lag som har klart färre, men desto spetsigare alternativ. I mina ögon ser jag inte varför det skulle vara en nackdel att ha få, kanske till och med bara ett anfallsvapen, men som man behärskar väldigt väl. Djurgården anno 2015 är ett alldeles utmärkt exempel på detta. En treåring kunde urskilja Pelle Olssons pragmatiska spelidé, som byggde på ett stationärt anfallsspel där man sökte inspel från kanterna. Tråkigt, jovisst. Men när spelarmaterialet fanns där spelade det ingen roll hur lättscoutade man var, trepoängarna trillade in ändå och innan tappet av Mushekwi och skadan på Radetinac flöt spelet på galant.
Det finns många problem. Kim Källströms låga position vid uppspelen har hämmat mycket av Djurgårdens anfallsspel. Varken han eller laget får utlopp för hans briljanta passningsfot då passningarna sveps för ofta från egen planhalva. Högerkanten har varit en drivkraft i Djurgårdens anfallsspel där Magnus Eriksson och Felix Beijmo kompletterar varandra bra. Eriksson är ju i grund och botten ingen naturlig yttermittfältare och hans oortodoxa spelstil banar väg för Beijmos ånglokslöpingar längs sidlinjen. Däremot finns det mycket mer att önska av vänsterkanten. Det är anmärkningsvärt hur lite chanser som skapats på den kanten med tanke på att båda spelarna är skickliga offensivt. Den stora problematiken ligger i att det är osynkroniserat och att El Kabir tar alldeles för mycket tid med bollen och saknar sammarbetsvilja med sin kollega då han ofta stjäl Elliot Käcks ytor.
Få gånger sker anfallen centralt med fina kombinationer och genom djupledshot, där egentligen Gustav Engvall är den enda som hotat. Kerim Mrabti inledde säsongen strålande men har fallit ur på sistone, mycket på grund av att spelet ofta bygger på kanterna och låser sig centralt.
Man kanske inte ska älta ett citat från Özcan alltför mycket, men jag sätter samtidigt stora frågetecken kring hans uttalande. Vilka ytor vill han åt? Vad menar han med svårscoutade? Vad vill han göra på kanterna? Det har funnits matcher där spelet sett bra ut och jag vet att jag stirrar mig relativt blind på de senaste fem omgångarna, men den enkla anledningen är att spelet inte har utvecklats som vi alla nog hade förväntat oss. Dessutom envisas Özcan med samma laguttagningar och formation trots att spelare som Kerim Mrabti och Magnus Eriksson är användbara på flera positioner.
***
Felix Beijmo största utropstecknet
Felix Beijmo är den enskilt största positiva överraskningen bland nyförvärven. Att potentialen fanns där visste vi nog alla, men att han skulle kliva in och vara så trygg i sitt spel och visa sig vara lika bra offensivt som defensivt är oerhört imponerande för att vara så ung och orutinerad på allsvensk nivå. Vår klart bästa spelare i de två senaste matcherna och frågan är om det blir mer än en säsong för den unge ytterbacken.
Är Özcan rätt man för tränaruppdraget?
Laget har alla ingredienser för att åter bli ett topplag och nu är det upp till bevis för kocken om han är rätt man för jobbet. Jag gillar Özcans attityd, personlighet och entusiasm men avvaktar med bedömningen då det finns idel frågetecken kring spelsättet. Tre poäng upp till Europaspel är inte övermänskligt men samtidigt kommer AIK stärka sin trupp i sommar och Malmö och Norrköping lär hålla en jämn och hög nivå under hösten. För att då inte nämna Östersund och Häcken som säkerligen också kommer blanda sig in i kamperna om topplaceringarna. Närmast väntar ett intressant transferfönster. Klubben har gått ut med att det kommer vara relativt lugnt men det mest intressanta är vad som sker med Gustav Engvall. Lämnar han måste Djurgården hitta en slagkraftig ersättare som inte heter Mathias Ranégie. Den sistnämndas targetspel är inte det Djurgården borde söka efter utan snarare en djupledshotande anfallare som liknar Gustav Engvall.
***
54 poäng kvar att spela om. Än finns det så klart mycket hopp. När det är mitten av november och vi ska summera hela säsongen hoppas jag att mina frågetecken är uträtade och att vi blickar mot 2018 med euorpaspel på agendan.
Det var mina tankar om våren. I veckan kommer fler summerande artiklar som statistik och diverse listor.