10 år sen idag: Glädjetårarna föll i takt med regnet på Stadion
DIF befinner sig i en guldstrid. Men för exakt 10 år sedan var det en helt annan strid Djurgården befann sig. Gustaf Nilsson skriver om en speciell match mot Örgryte med två röda kort och glädjetårar i takt med höstregnet.
Någon som minns gamla Rambergsvallen? Alltså Häckens hemmaarena innan den byggdes om till en hypermodern byggnad. Den gamla byggnaden hade bara läktare på långsidorna samt bajamajor för bortasupportrarna. Dit åkte Djurgården 19 oktober 2009 för ett riktigt ångestmöte.
I höstkylan föll DIF med 2–1 och Pa Dembo hade nog inte en enda utspark innanför linjerna. På spårvagnen hem från matchen gick musten ur mig.
Kontentan i Fotbollsverige var att Djurgården, laget som tagit tre guld på fyra år i början av 2000-talet, var på väg ur Allsvenskan. Inte ens den mest optimistiska djurgårdaren kunde säga emot.
Redan några dagar senare, 24 oktober, väntade Örgryte hemma på Stadion. En nyckelmatch för båda lagen i kampen om ett nytt allsvenskt kontrakt. Vi var endast 6200 personer som letat oss till den röda borgen från 1912.
Hoppet väcktes i och för sig när Patrik Haginge gjorde 1–0, men inom loppet av mindre än två minuter hann Örgryte kvittera och Haginge bli utvisad.
Med tio man lyckades dock DIF få till en kontring som ledde till att Martin Hansson blåste en tveksamt dömd straff när Christer Youssef föll vid straffområdeslinjen.
Kroaten Hrvoje Milic, numera i Napoli, dunkade in straffen och sprang ut mot Sofialäktaren. Några sekunder senare hade han gjort Patrik Haginge sällskap i statistiken som målskytt och utvisad. En vårdslös tackling på ÖIS-backen Robin Jansson fick Hansson att återigen hala fram det röda kortet.
Det betydde att DIF skulle försvara tre poäng med nio man i över en halvtimme. Enklare uppgifter går att ställas inför. Fonzen klev ner på räcket för att elda igång M/N-sektionerna.
Det var nu eller aldrig.
Och på något sätt lyckades och när domare Martin Hansson blåste av käppakriget var det en stor dos ångest som släppte. Glädjetårarna föll i takt med regnet. Hade DIF förlorat finns det mycket som talar för att det hade spelats Superettan-fotboll på Stadion 2010, men ett kval senare säkrade kontraktet.
Även om Assyriska-matcherna lever kvar i minnet är Örgryte-matchen det som definerade mitt supporterskap på riktigt. Aldrig tidigare hade jag upplevt en starkare ”Vi mot världen”-känslan.
***
Såhär 10 år senare är det en helt annan ångest man står. DIF är ett av fyra lag som kan vinna Allsvenskan 2019 och vi kommer till de avslutande matcherna med en bra säsong i ryggen.
När jag satt på morgontåget hem till Stockholm från Göteborg (klockan 05.44) på tisdagen funderade jag varför jag inte var mer glad. Vi hade nio timmar tidigare tagit säsongens kanske viktigaste trepoängare, men jag satt bara och funderade potentiella hot i Örebros startelva. En utsåld Stockholmsarena. Är det nu vi snubblar på målsnåret?
Oavsett vad som händer på måndag vet vi med säkerhet att det funnits DIF-perioder med tyngre ingångar. I jämförelse med Örgryte-matchen för 10 år sedan ska det här bli en fest och vi ska stå för den.
