Sv. cupen: Djurgården – Elfsborg 2-1

Pang, pang – Daniel Sjölund, så var det cupfinal också!

Vilken dålig säsong det skulle bli, Malmö FF skulle ta guldet, kanske lite hotade av IFK Göteborg, och Djurgården, utan större förstärkningar av truppen från säsongen innan, hade ju ingen chans att hänga på i toppen, utan skulle placera sig på en hedrande Royal League-plats.

Så sitter vi nu här, med en överlägsen ledning i Allsvenskan och sedan igår också en cupfinalplats! Hur fan gick det till? Ja, cupfinalplatsen säkrades ju igår, efter en synnerligen konstig match mot Elfsborg där Siyabonga Nomvethe och Daniel Sjölund var de stora matchhjältarna.

Innan matchen spelades en – uppenbarligen – ny låt av Sektion B, vars refräng gick ”Det man inte vet, vet Jonevret”. En ganska rolig hyllning till den man som – enligt statistiken – verkar gå mot titeln som Djurgårdens bäste tränare någonsin. Herr Jonevret mönstrade en intressant startelva med Niclas Rasck som högerback, Daniel Sjölund som offensiv mittfältare och Mattias Jonson och Siyabonga Nomvethe som central, respektive högeranfallare. Han visste tydligen något vi inte visste, den där Jonevret.

Redan efter 20 sekunder skapades matchens första möjlighet då Hysén fick fram en snygg genomskärare till Jonson, vars back tyvärr han ikapp och kunde blockera inlägget. Elfsborg fick nästa målchans då det blev kaos i Djurgårdens straffområde, men det avslutande skottet täcktes av någon i röran av spelare. Efter detta tog hemmalaget tag i spelet mer och mer, efter 5 minuters spel snappade Nomvethe upp en lös boll, tvåfotade sig förbi en back och avslutade tätt utanför stolpen. Målet kom istället två minuter senare då Sjölund avslutade ett mönsteranfall då bollen gick som på ett snöre från Hysén, till Jonson, tillbaks till Hysén och sedan fram till ”Daja” som säkert avslutade med vänstern.

Efter 10 minuters spel var Samuel Holmén nära på att kvittera när hans hörna missade alla spelare i straffområdet, inklusive en vilsen Dembo Tourray, men även smet utanför den bortre stolpen. Istället kunde Daniel Sjölund minuten senare snappa upp en boll i Elfsborgs straffområde och placera in 2-0 med högern. Målet låg Nomvethe bakom, som ryckte förbi sin försvarare på högerkanten och spelade in bollen till Kári Árnason, vars skott täcktes och damp ner hos Sjölund.

Redan efter 11 spelade minuter var mitt anteckningsblock fullt, det var verkligen en intensiv inledning vi bjöds på! Djurgården spelade en sorts tillbakadragen 4-3-3 som i försvarspositioner såg ut som en klockren 4-2-3-1-uppställning. Nomvethe och Hysén låg i linje med Sjölund på mittfältet, bakom höll Arneng och Árnason koll och framför jagade en ensam Jonson. Jonson såg visserligen något obekväm ut i rollen som central – och dessutom ganska ensam – anfallare, men han löpte så mycket och bestämt att han gjorde stor nytta ändå. Taktiken att spela upp på honom och låta spelare fylla på fungerade klockrent (det var anmärkningsvärt hur mycket yttrarna gick ner och deltog i uppspelsfasen) och vållade Elfsborg stora problem.

Orosmomentet var kommunikationen mellan Dembo och backarna. Ett par gånger för mycket blev det panikartat när ingen visste vem som skulle ta bollen, tydligast visat när Dembo plöjde ner såväl Stenman som Sjöhage under en utrusing. Faktum är att Djurgården hade ganska mycket tur som inte hade släppt in något mål efter de första 20.

Efterhand kom också Elfsborg in i matchen, de lyckades få stopp på Djurgårdsanfallen genom att sluta tjonga och hålla bollen inom laget. Fram till minut 40 hade dock hemmalaget kontroll på händelseförloppet, Elfsborgsanfallen trängdes ut på kanterna och när crossbollar slogs ompositionerade sig försvaret snabbt för att täcka upp de nya ytorna. Sjöhage hade den bästa reduceringsmöjligheten, men hans närskott räddades av en stor Dembo. Reduceringen kom i den 43:e minuten, genom just Sjöhage. Klarström kom förbi Rasck, som såg seg ut, lossade ett skott som räddades av Dembo, men returen rakade Sjöhage in i det öppna målet. Djurgården hade sedan en bra chans att återställa ledningen till två mål, men Nomvethes nick på Jonsons inlägg gick mycket tätt utanför stolpen.

Inför andra halvlek plockades Hysén av planen och ersattes av Matias Concha. Concha tog sin vanliga plats i backlinjen, Rasck flyttade upp på mittfältet och Sjölund i anfallet. Andra halvlek, ja. Vad ska man säga om den? Matchen utvecklades till en ganska seg tillställning. Det mest intressanta som hände var när Nomvethe startade en kontring efter 52 minuters spel. Klarström försökte hänga med, klarade det inte riktigt och kapade helt sonika sydafrikanen bakifrån, ganska brutalt. En så våldsam tackling, bakifrån, utan en chans att nå bollen är rött kort i alla regelböcker, alla utom Daniel Stålhammars. Gult kort slapp Klarström undan med, med en kvart senare åkte han ändå ut efter att han gått in för sent i en duell med Stenman. Det andra gula kortet kanske var en aning hårt dömt, men å andra sidan ska Klarström vara tacksam att han över huvud taget fick spela vidare efter den första förseelsen.

Efter utvisningen fyllde Djurgården på för att få in 3-1, vilket gav det decimerade Elfsborg chansen att kontra alldeles för enkelt. Allt som oftast var det tre gula mot den blåblåa backlinjen på fyra pers, Rasck var för långsam för att hinna med hemåt och Árnason är uppenbarligen ganska orutinerad, för han hamnade allt som oftast kvar på ”fel” planhalva. Daniel Alexandersson gjorde ett piggt inhopp och skapade en hel del problem för Djurgården, han var även närmast en kvittering, men Dembo räddade hans låga skott till hörna.

2-1 slutade matchen, ett rättvist och ganska talande resultat. Djurgården var det bättre laget i en mycket ojämn match. De första 20 minuterna var det fotbollsunderhållning på ganska hög nivå på Stadion, resten av matchen, speciellt andra halvlek, kändes mer som en träningsmatch. Trots tävlingskaraktären var det aldrig riktigt spännande eller medryckande. Det jag tar med mig är DIF:s första 10 minuter, den smått magiska kombination efter 75 minuter på vänster del av mittfältet som fick hela Stadion att ställa sig upp och jubla och det faktum att Klarström lämnade Stadion med ett gäng blåmärken, laget visade att man om man jävlas med en blårand jävlas med alla.

Cupfinal igen! Säsongen ser ju ut att kunna sluta riktigt ljust!

Laguppställning, DIF
Tourray - Rasck, Kuivasto, Johannesson, Stenman - Arneng, Sjölund, Árnason - Nomvethe (Amoah, 89), Jonson, Hysén (Concha, 46)

Mål
1-0: Daniel Sjölund (7)
2-0: Daniel Sjölund (12)
2-1: Joakim Sjöhage (43)

Varningar
DIF: Jonson

Utvisningar
EIF: Klarström (två gula kort)

Publik
4 796 (Stockholms Stadion)

Domare
Daniel Stålhammar

För övrigt tycker jag att det är underligt att ingen, varken dif.se eller jarnkaminerna.nu, har uppmärksammat att Stefan Rehn faktiskt fyllde år igår. Grattis Stefan! Hoppas att du fick fler fina presenter än cupsegern!