Djurgården - Halmstad
”Bara att lyfta på hatten” – Janne Andersson Bara att hålla med säger jag, 6-1 var väl i sanningens namn lite väl tilltaget men det innebär ytterligare fem mål till vår fördel mot IFK om vi skulle sluta på samma poäng.
Efter en ganska försiktig matchinledning från båda lagen så smäller plötsligt Mattias Jonsson in första målet för Djurgården på en retur från Stenmans jätteskott med högern(?!) som Conny Johansson i HBKmålet inte kunde klistra. Det blev starten på en enda lång Djurgårdsdominans som visserligen gick lite upp och ner men vem som bestämde den här kvällen var det aldrig något snack om.
Även när Thorvaldsson kvitterade så kändes det inte som någon fara, lite som hemmamatchen mot Helsingborg. Att Thorvaldssons mål inte borde ha kommit till pga en väldigt tydlig offside i momentet innan kan man bjuda på så här i efterhand, målet var kvällens i särklass läckraste.
Det behövdes dock inte mer än en knapp minut för DIF att återigen ta ledningen, denna gång kom målet från Hysén på pass från Stenman. Ett typiskt Hysénläge som han nu under hösten börjat bli duktig på att sätta.
Djurgården fortsätter bestämma över händelserna på planen med ett stabilt försvarsspel och ett rappt men något okoncentrerat passningsspel, många anfall snedpassades bort helt enkelt.
I den 35:e minuten petade Jones in sitt mål för kvällen efter förarbete av Mattias Jonsson, ganska rättvist resultat till halvtid. Trots något enstaka märkligt domslut så tycker jag att Domare Hansson höll en bra och jämn nivå på planen som tillät lite kamp som gjorde den här matchen bra.
I pausen började åtminstone jag att fundera på vilket sätt jag ska åka ner till Göteborg på, om vi leder med 3-1 mot ett lag som fyra dagar tidigare spelat årets match i 120 minuter så är det ju klart eller?
Andra halvlek börjar liksom den första med tio minuters mittfältsfotboll, utan målchanser, utan någonting värt att minnas faktiskt. När jag tittar ner i blocket för att sätta ett plustecken efter Arneng så börjar folk jubla, då har tydligen Stenman bestämt sig för att göra mål från 25 meter… och jag missade det! ”#¤%&/((#¤#”#!
Strax efter Stenmans mål så bär Dembo ut kvällens enda hot mot Djurgården, nämligen Thorvaldsson, som blev trampad av en skenande finne på hälen.
Hysén är väldigt nära att stänka in ett mål till men skottet går strax över, Johannesson är ett HBKhuvud från att skjuta in Djurgårdens femte mål för kvällen, men det blir Arneng som får äran istället. Efter en dåligt rensad hörna från Halmstads sida hamnar bollen framför fötterna på Arneng som får kröna sin stabila insats med ett mål.
Nu är DIF 1-11 på alla bollar, Halmstad har gett upp och tycks inte ha någonting kvar att ge, när Hysén serverar Jonsson en macka med extra allt så börjar i alla fall jag att tycka synd om kvällens mest ensamma man, Conny Johansson.
Det kunde dessutom ha blivit ett mål till för DIF när Johannesson får en chans till i 87:e minuten, han missar dock och blir riktigt förbannad på sig själv, målkåt säger någon, lagkaptensmaterial säger jag.
Matchen slutar 6-1 till Djurgården och jag kan inte låta bli att känna en viss förvåning samt beundran över att DIF var så himla stabila när det behövdes som bäst. Jag trodde nog inte det innerst inne.
Det är skillnad på att beställningsbesegra Sportings övermän och att domslutsbesegra nedflyttningsklara Assyriska…
Det ska bli ett sant nöje att komma ner till Göteborg och hämta pokalen, Zoran är ju Djurgårdare…
Kvällen Djurgårdare var utan tvekan Fredrik Stenman, somliga supportrars favorit för sin inställning, idag allas älskling för sin hittils bästa match i Djurgårdströjan!
