Krönika: Inte längre önskad?
Djurgården tvingas böta 190.000 kronor som en påföljd av det inträffade efter Örgrytematchen. Föreningen har tvingats till böter vid flera tillfällen under säsongen, precis som tidigare år. Är detta framgångens pris eller ett problem som skall städas bort med alla möjliga medel? Till vilket pris som helst?
Många frågor kvarstår fortfarande för min del när jag tänker tillbaks på Örgrytematchen. Vem släppte in polisen innan matchen var slut? Insåg man inte att detta skulle provocera? Vad för slags vedervärdiga lagbrott befogade batongslag mot huvudet? Varför hotades supportrar av säkerhetsvakter? Har man identifierat den som kastade tårgasgranaten, eller antar man bara att det var en Djurgårdare trots att den kom från en sektion där vem som helst kunde köpa biljett? Sväljer Djurgården alla anklagelser med hull och hår och betalar böterna, eller kommer man att stå upp för många av sina supportrar som blivit illa behandlade? Är jag en ligist bara genom min önskan att jag springa in på planen för att fira guldet med mina hjältar?
Bosse Lundquist skrev följande på Djurgårdens hemsida:
Istället för att satsa på nya spelare som en förberedelse för nästa år får vi nu betala 190.000 kronor till Svenska Fotbollförbundet + ytterligare utlägg till arenaägaren i Göteborg . Men som sagt: det bryr sig förmodligen våldsverkarna inte om!
Hade det varit bättre om Bosse tvingats skriva följande?
Istället för att satsa på nya spelare som en förberedelse för nästa år står vi nu utan saftiga publikintäkter + uteblivna sponsoravtal då det saknas ett "drag" kring laget. Vi får vi nöja oss med att ta in amatörer då de ekonomiska medlen inte längre finns. Men som sagt: det brydde vi oss inte om, vi som tänkte kortsiktigt under framgångsvågen!
Jag förespråkar absolut inte våld och skadegörelse. Men nu börjar jag bli genuint orolig för att DIF Fotboll ska gå i samma grav som hockeyn. Man har börjat ta allt mer avstånd från sina egna supportrar och beklagar det ena och det andra som görs på läktarna. Vi liknas vid ett problem som man måste råda bot på. Så fort kritik riktas från framförallt mediedrevet står DIF med putande underläpp och beklagar det inträffade. Man verkar allt mer sällan lyssna på en nyanserad förklaring av det inträffade innan man uttalar sig. Än mindre säger man ifrån när anklagelserna går till överdrift, vilket de allt för ofta gör.
DIF ska inte ens behöva snegla på sin inkomstdeklaration för att inse hur mycket publiken betyder. Djurgården har tack vare supportrarnas engagemang och obetalda arbete nått enorma framgångar och fått ett gediget plus på kontot. Vi skapar haussen, Vi lockar marginalpubliken, Vi drar sponsorerna och Vi stöttar spelarna - alltid, oavsett! Ingen bryr sig om ett lag med tomma, tysta läktare. Ingen vill heller fortsätta besöka en plats där man inte längre känner sig välkommen.
Med all tillströmmande publik medföljer också vissa element som stundom skapar oreda, vilket alltså resulterar i böter. Detta ska naturligtvis inte accepteras, men viss "oreda" får man faktiskt stå ut med. När man börjar dra alla över en kam och fördömer allt utan att kritisera källorna är det många som blir frustrerade. Man skapar en klyfta mellan supportrar och förening som kan växa lavinartat om man inte snarast finner sig i att tänka om. Som supporter börjar jag känna mig allt mer distanserad från DIF Fotboll – som en oönskad, men nödvändig biljettintäkt.
Djurgården ska tydligen ha extra kravallstaket under matchen mot Elfsborg – Tack för det förtroendet! Vad har vi som inte tillhör ”våldsverkarna” (en välanvänd men vagt definierad term på officiella hemsidan) gjort för att förtjäna den behandlingen? Efter att ha sett samtliga allsvenska matcher på plats och stöttat laget var jag inte ens välkommen in på planen för att fira guldet med dem. Jag vill inte bli behandlad som ett djur bara för att vissa individer inte kan behärska sig. Den inställningen mot oss supportrar kan stå DIF väldigt dyrt i längden. Åk till Globen och se för er själva, dit är Djurgården Fotboll på väg.
Att Djurgårdshockeyn ligger på rygg och sprattlar har naturligtvis sin förklaring på det ekonomiska planet och i halvtomma läktare. Problemen kan dock mycket enkelt kopplas till att man skrämde bort sina egna supportrar för en rad år sedan. Samma tendenser har sakta men säkert växt fram hos fotbollen i takt med att medaljerna radats upp. När hockeyn red på framgångsvågen insåg man inte att publiken bidrog till mycket mer än bara biljettintäkterna. I själva verket var det Djurgårdssjälarna på läktaren som möjliggjorde framgången från första början. Det är mycket enkelt att gång efter annan ta avstånd från supportrar när man seglar i medvind. Men när skeppet går på grund straffar sig detta kortsiktiga tänk rejält. Samma vädjan till att uppmärksamma problemet som en gång gick ut till hockeyn riktas nu mot fotbollen. Vi kan bara hoppas på att få gehör denna gång, innan det är för sent.
Oförmågan att se till hela perspektivet kan rasera mycket som tagit lång tid att bygga upp. Hockeyn har nu påbörjat ett enträget arbete för att få tillbaks lite läktarkultur och stöd under sina matcher. Arbetet kommer att ta lång tid, då många ser det som att "vända kappan efter vinden". När plånboken är tom behövs vi igen. Men jag har högre tankar om DIF Fotboll än så. Jag tror och hoppas på att vi kan täppa till de sprickor som bildats. Bara vi agerar i tid! Jag är fortfarande stolt över att vara en del av Djurgårdsfamiljen. Det enda jag begär är att inte behöva känna mig som ett problembarn i en stundande skilsmässa.
Vill DIF dra av pengar från de allt större publikintäkterna, eller vill man riskera miljonförluster för att slippa undan böter?
Supportrarna är sången, supportrarna är själen, supportrarna ÄR Djurgårdens IF! Ta lärdom av historien och lyssna...
