Krönika: Har de inte lärt av läxan?
"Det känns tragiskt att veta att Djurgården kommer att förlora på sin egen girighet. I synnerlighet om vi inom något år flyttar till en arena som rymmer 20 000 – 25 000 personer. För vilka ska fylla den då om en stor del av de trogna supportrarna tappat intresset och suget? En medgångare kan aldrig ersätta en trogen supporter eftersom de vänder ryggen till vid minsta svacka."
Under förra säsongen spelade vi på Råsunda. När det beslutet togs 2003 rådde det upprorsstämning i Djurgårdsleden. Ett stort antal supportrar kände sig kränkta och flera vägrade att gå på hemmamatcherna, då de spelades i Solna. Efter förra året lärde sig styrelsen att man inte kan flytta runt hursomhelst utan att faktiskt laget har en själ och en tillhörighet på Östermalm och i trakterna kring Stadion.
På sitt sätt var det tur att det gick dåligt under fjolåret. Hade vi istället flyttat till Solna inför säsongen 2003 hade vi säkerligen haft ett publiksnitt som varit högre än vad som är möjligt när vi har Stadion som hemmaarena. Då hade vi nog fått höra att det inte varit ekonomiskt försvarbart att flytta tillbaka till Stadion eftersom vi skulle förlora så många åskådare på det. Men tydligen har de styrande lärt sig mindre än vad de borde gjort under 2004 eftersom de nu chockhöjt 2006 års säsongskortspriser. Visserligen går det att peka på att priset är en subventionering, men det är en sanning med modifikation då även biljettpriserna höjts rätt rejält inför säsongen.
Visst kan Djurgården vara giriga just nu och ändå tvinga folk att förnya sina platser om de inte vill sitta på fonden under en hel säsong. Men vad leder missnöjet till på sikt? Går det dåligt under inledningen av nästa säsong, tror de styrande att Stadion fylls då? Förstår de vad en mittplacering 2006 skulle betyda för intresset av säsongskort 2007?
Förvisso går det att tala om tillgång och efterfrågan, men jag tycker det enbart handlar om girighet. Ska vi gå på strikt ekonomiska linjer så bör vi lägga in att Djurgården sitter i en monopolistisk sits. En trogen supporter kan inte direkt byta lag till AIK bara för att de har lägre priser på sina säsongskort. Djurgården kan alltså sätta ett pris som ligger över vad som borde vara skäligt om en marknad hade funnits. Visserligen kan man skita i att förnya sin plats men då kommer man troligen att köpa en del lösbiljetter och då är Djurgården en vinnare ändå. Den enda konkurrens Djurgården har är att man kan välja att se matcherna på tv istället. Men vilken trogen supporter gör det? Delvis kan de olika sektionerna inom föreningen slåss med varann om supportrarna men man brukar ha sin favoritsport (min är fotboll).
Skulle Djurgården vilja maximera sina intäkter på säsongsplatserna skulle de kunna anordna en öppen budgivning som startar på dagens priser och där de som är villiga att betala mer får bättre platser. Då skulle kapitalstarka personer kunna betala dyrt för att få en bra plats och nya supportrar skulle mot ett högre pris kunna köpa in sig på de bästa platserna på Stadion. Men det är väl inte så vi vill ha det? Visst är det scenario jag nämnt ovan ett extremfall som inte kommer att inträffa, men jag tycker ändå är lite på så sätt styrelsen utnyttjar oss trogna supportrar idag. De använder det höjda intresset i medgång till att pressa mer pengar från de som verkligen är trogna Djurgården.
Därför vill jag kontra med ett ekonomiskt resonemang. 2003 hade vi ett starkare lag än vad som är fallet idag. Ändå har priserna gått upp kraftigt. Biljetterna i klacken har höjts med approximativt 30 procent och även de usla biljetterna på fondläktaren har blivit dyrare. Inte ens familjeläktaren har inte ens klarat sig från prisökningar (något jag tycker är förkastligt och idiotiskt eftersom det är där vi skolar in framtida trogna supportrar). Allra värsta höjningen har gjorts på de bästa och dyraste platserna på långsidan. De har gått upp från 2 400 till 3 500 (en höjning på närmare 50 procent). Finns det något som gör en sådan höjning legitim för en sämre produkt? (Vad skulle konkurrensverket säga om en sådan höjning inom någon annan marknad?)
Ska man jämföra Djurgården med en affärsverksamhet, vilket är ytterst svårt då vi supportar, kunderna, inte har något konkurrerande alternativ vill jag ändå ta en restaurang som exempel. Har man ett stamhak brukar man få rabatt och dessutom bord trots att det egentligen är fullbokat. På samma sätt borde Djurgården belöna oss trogna säsongare med samma pris som under de senaste åren, det skulle göra att vi gärna betalade för säsongskorten även vid sämre tider. På samma sätt som en stamgäst även är att räkna med under vardagar och söndagar.
Många trogna supportrar känner sig nu tvingade att betala ockerpris för sitt säsongskort då de egentligen inte har något annat val. Det finns dock en del supportrar som gör det man kanske (?) borde och skiter i att förnya sin plats. Jag köper som sagt inte skitsnacket om utbud och efterfrågan. Nu är efterfrågan hög men vad händer om det går lite sämre för klubben? Storhetstiden kommer inte vara för evigt. Så det känns tragiskt att veta att Djurgården kommer att förlora på sin egen girighet. I synnerlighet om vi inom något år flyttar till en arena som rymmer 20 000 – 25 000 personer. För vilka ska fylla den då om en stor del av de trogna supportrarna tappat intresset och suget? En medgångare kan aldrig ersätta en trogen supporter eftersom de vänder ryggen till vid minsta svacka. Hade det inte varit bättre att då gynnat stamgästerna under 2006? För goodwill är mer värt än pengar. En nöjd kund är alltid bäst. Annars är det väl bara att titta på hockeyn och se hur det gick för dem när de var giriga…
