Gästkrönika: En ledare med visioner eller bara stor i käften?
"Det kommer att komma andra som också de kommer att bryta mot gängse normer och vi lär få lära oss leva med det."
- ”Allsvenskan är för dålig för Djurgården.”
- ”Årets seriespel blir tråkigt. Vi kommer leda serien från start till mål.”
- ”Ibland vill jag slå Elmander på käften. Han har för stort ego.”
Dessa uttalanden, med flera, kan tillskrivas den ena av Djurgårdens tränare, nämligen den kontroversielle och alltid medieaktuelle Zoran Lukic. Vilka sammanhang han än figurerar i retar den mannen gallfeber på fotbollssocieteten och tilldrar sig folks antipatier, från Malmö i söder till Sundsvall i norr. Hans metoder och uttalanden är okonventionella och bryter mot det mesta vi är vana vid i våran trygga nord. Genom dessa har han skaffat sig många fiender och gjort sig impopulär i vissa kretsar. Alla som på något sätt har med honom att göra har redan sin uppfattning klar; antingen respekterar de honom för hans gedigna kunskaper inom fotbollen eller så avfärdar de honom som en provokativ lycksökare.
Även bland Djurgårdare är lägret delat. Den ena hälften verka känna att de hela tiden måste försvara en individ som ständigt verkar trampa folk på tårna och där den andra halvan tycker att det är bra med en ledare som vågar uttrycka sina visioner i ord och spränga gränserna för vad som är acceptabelt. Ingen står dock mitt emellan.
Vad är det som gör att Lukic hela tiden tycks skapa rubriker genom sina uttalanden? För trots att man kan ogilla honom som person är det ingen som kan påstå att han inte vet vad han pratar om. Vi må ogilla det han säger men hittills har han haft rätt i det han sagt. Många av hans tidigare citat har ju till slut verifierats av devisen ”den som lever får se…”. Ännu måste han upp till bevis angående DIF och årets Allsvenska men efter att de inledande omgångarna spelats pekar det i alla fall åt rätt håll.
Zoran Lukic är uppvuxen i det forna Jugoslavien. Med rötterna i Medelhavet och med Balkans bris i håret är det lätt att förstå vad som har format hans temperament och lynne. Han kommer från ett land där allt för oss svenskar verkar gå annorlunda till. Och detta är inte fallet bara med före detta Jugoslavien. Allt söder om Stora Bält har en tendens att för oss svenskar vara mer koleriskt, verka lite hetsigare, och då även vara lite annorlunda.
I den svenska ligan där det mest handlar om att se om sitt eget hus och jantelagen härskar är det lätt att tro att mannen verkar kaxig och att han har en käft som verkar gå utan uppehåll. Men är det så banalt att han medvetet söker uppståndelse för att helt enkelt väcka uppmärksamhet kring sin person? Många tycker detta och Djurgårdens antagonister har inte varit sena att utnyttja de tillfällen som givits för att attackera honom och därmed även DIF. Men är det den enkla sanningen till Lucic framfart? Jag vill lyfta fram en annan sanning.
Helt enkelt handlar det om kulturkrockar. I andra ligor är det på det här sättet man spelar fotboll. Ordkrig hör lika mycket till spelet som bollen gör. Ingen där höjer på ögonbrynen efter att det ena uttalandet gjorts mer anmärkningsvärt än det andra. Där är det ingen som ifrågasätter tränarens förstånd eller integritet om något liknande skulle sägas; nej, i stället kontrar man med ett ännu skarpare citat. Och så håller det på. Och detta är inget som bara gäller inom fotbollen, utan detta gäller i hela samhället. Där är man helt enkelt inte lika blyga som vi är i Sverige. Fel eller inte är inte upp till oss att avgöra utan det är bara så det är.
Allt Lukic har gjort är att införa detta till Allsvenskan. Egentligen har han inte sagt något alls som på något sätt varit ogenomtänkt eller smädande för andra. Han har heller aldrig kritiserat någon annan utan att ha torrt på fötterna. Allt handlar om en man som tror på sina metoder och det han gör. Man kanske kan tycka att han är överoptimistisk men vari ligger felet i det? Ingen kan väl ha anmärkningar på att han tror på sin egen förmåga och sitt eget lag?
Den person som annars gått i bräschen för denna företeelse är Assyriskas tidigare tränare Peter Antoine. Den mannen om något är ännu för kontroversiell för svensk fotboll och när han sitter i TV4-studion är det många som ropar efter bödeln! Efter att ha brännmärkt sig själv lär han väl knappast få möjlighet att träna ett elitlag igen, vilket är synd, för kunskaper har han. Allt man kan anklaga honom för är att vara rapp i käften.
Så vi kanske borde vänja oss vid fler uttalanden av det här slaget i framtiden. Och inte bara från sådana som Lukic eller Antoine utan kanske till och med andra vågar plocka upp budkavlen och slänga in den i de fina korridorerna. Tänker snarast på AIK:s Money som redan innan säsongen börjat angivit vad han anser om svensk fotboll och dess spelare. Världen blir ju ständigt mer internationell och fotbollen med den. Det kommer att komma andra som också de kommer att bryta mot gängse normer och vi lär få lära oss leva med det. Vi exporterar duktiga fotbollsspelare till utlandet men importerar också i högre utsträckning. Och med importerna följer ett helt nytt sätt att tänka. Nytt sätt för oss men ändå fullt verklig utomlands.
Okarismatiska personligheter som Stefan Lundin eller Tom Prahl kommer aldrig att tillhöra det här gänget. De har hittills aldrig sagt något som fallit utanför gängse ramar. De är så långt borta från jämförelsen man bara kan vara. Jag hävdar dock inte att deras metoder är felaktiga; jag vill bara göra jämförelsen.
Jag måste erkänna att jag inte alltid gillat Lukic och hans metoder. Jag har ofta retat mig på hans förmåga att ständigt hamna i klistret i stället för att ägna sin tid åt att träna laget. Men ändå accepterar jag det. Detta är inget försvarstal av våran tränare utan snarare ett försök att peka på en företeelse som jag tror kommer att bli mer och mer vanlig även i vårat seriespel. Jag tror det är en utveckling som inte går att stoppa och som kanske behövs om svensk fotboll ska hävda sig internationellt. Om vi sen gillar det är en annan sak.
Som avslutning vill jag härmed lägga mitt tips om vad Lukic kommer att leverera härnäst: ”Allsvenskan är för liten förr oss. Vi vill börja spela i Bundesliga…”
