West Ham - Chelsea2 - 1
Tillbaka på jorden
Efter gårdagens olycka på E18 går det givetvis inte att vara deppig för en förlust i en fotbollsmatch.
Lördag morgon, 7-åringen har fotbollsmatch. De är överlägsna, ändå står det 3-3 när domaren börjar titta på klockan. Då pressar sig sonen mellan motståndarbackarna och sätter avgörande 4-3. Segern är klar, och som pappa/coach är man minst sagt lycklig. Den här dagen skulle allt lyckas. Trodde jag. Sen fick man uppleva en liten olycka i Örebro. När man trodde sig vara lite deppig kom den riktiga chocken med en ofattbar olycka på E18. Jag är mållös och beklagar till alla anhöriga det som hänt, djupt från mitt hjärta. Efter detta går det givetvis inte att vara deppig för en förlust i en fotbollsmatch.
Därför känns det rätt meningslöst att skriva en matchrapport, men jag gör ett försök i alla fall.
Ett trist vindpinat och gråkallt Örebro. Ett motståndarlag som gjorde allt för att matcha vädret och inte spela fotboll, utan istället gjorde allt för att bilda en kompakt köttmur. Det var nästan upplagt för att Djurgården denna dag skulle komma tillbaks till verkligheten efter den överjävligt starka inledningen.
Djurgården började matchen riktigt bra. Anfall efter anfall, konstruktivt spel och total kontroll på matchen. ÖSK släpptes knappt över mittlinjen. Det kändes som det inte skulle vara några problem alls den här dagen. Sen kommer tillslut den här kontringen som inte får komma men alltid kommer. Djurgårdens backar, för övrigt lysande idag, hade kanske gått på lite väl offensivt och det blev stora ytor för Örebro. När Lars Larsen säkert satte bollen i burgaveln bakom Andreas Isaksson var han omarkerad och hade gått om tid på sig att skjuta.
Nu bytte matchen skepnad. Visserligen briljerade Djurgården bitvis, till och med Örebrosupportrarna runt om kring utbrast i flera ”fan vad bra de är”. Men kreativiteten framför mål minskade. De chanser som dök upp missade man gång på gång, och även om Djurgården var spelmässigt överlägsna så blev det aldrig så där rysligt hett framför mål.
När andra halvlek startade levde hoppet fortfarande, vem minns inte uppryckningen från Djurgårdens sida i matchen mot Elfsborg? Nog hade väl Sören och Zoran rutit till ordentligt i pausen? Det är väl både möjligt och troligt, men hjälpte gjorde det inte. Djurgårdens spel blev bara sämre och sämre. Bollarna började spelas in centralt istället för via kanterna, och den för dagen ypperlige Babis Stefanidis fick färre och färre bollar att jobba med på sin högerkant. Det bollar som i stället dök ner just utanför Örebros straffområde, oftast från en för dagen högst mänsklig Kim Källström, sköts effektivt bort av Örebroförsvaret.
Bollinnehavet fortsatte, men chanserna försvann mer och mer. Visst fanns det tillfällen, som när inbytte Makondele nästan snurrade sig förbi Örebroförsvaret, men det var hela tiden bara nästan. Tendenserna till det fina spelet vi sett tidigare fanns, men idag ville det sig bara inte. I stället lät man Örebro komma upp mer och mer och det fanns flera hyfsade anfall från deras sida. Som tur var hade i alla fall Djurgårdsförsvaret vaknat på rätt sida, Mittbackarna PEO och Karlsson var mycket bra, så det blev inte så farligt åt det hållet heller.
Nåväl, förlusten var ett faktum. ÖSK spelade tråkigt men klokt. Problemet är bara att de flesta lag kommer spela på detta sätt mot DIF, det måste man vara förbered på och det skall man även klara av, något även Sören Åkeby konstaterade efter matchen. Idag gjorde man det dock inte.
Men att vi kommer förlora matcher är väl ingen nyhet, det kommer hända igen. Nu är det bara att sikta på nästa match och glömma denna trista tillställning. Och kanske kan det till och med vara skönt för spelarna med en förlust och med ett insläppt mål, att leva upp till förväntningarna efter de tre inledande matcherna kan inte vara lätt. Nu kanske man kan slappna av lite till nästa match.
Däremot är det lite oroväckande att se hur dåligt anfallsspelet fungerar när Kim Källström har en dålig dag. Förhoppningsvis är inte sambandet glasklart. Men varför vågar man inte plocka ut Kim en dag som denna, när han inte tillför någonting speciellt?
Avslutningsvis en reflektion över Örebro-publiken: Fram till 64:e minuten är det knäpptyst på läktaren, förutom en klick hårt jobbande kubaner på ståplats. Sedan gör Kim Källström en i vissa ögon smart, i andra ögon ful, sak när han slår en frispark rakt på Oyuga och får honom utvisad. Efter detta buar hela Örebropubliken resten av matchen varje gång Kim nuddar bollen. Något hejande på egna laget förekommer dock inte. Att spelare buas ut händer givetvis på alla arenor, men det måste väl gott och väl vägas upp med hejande på sitt eget lag? Här gjorde Gnällbältet verkligen skäl för sitt namn…
