Tappert Dif föll i Helsingborg
Djurgården klarade den allsvenska premiären med hedern i behåll. Helsingborg drog dock det längsta strået och vann ganska välförtjänt med matchens enda mål.
Efter Magnus Pehrssons sjukdom den senaste tiden stod det klart att lagkaptenen inte kunde medverka. Lagets mest svårersättlige spelare lämnar naturligtvis ett stort tomrum efter sig. Stefan Bergtoft, MP:s stand-in, gjorde en klart godkänd allsvensk debut men har helt enkelt inte samma kvaliteter som lagkaptenen i fråga om nickstyrka, spelförståelse och pondus.
Djurgården förlorade delvis slaget om mittfältet, mycket på grund av Pehrssons frånvaro. Under vissa perioder vanns ytterst få andrabollar. Andreas Johansson och Abgar Barsom tillhörde dock banans främsta, framför allt den senare.
Cirka 1 000 ihärdigt sjungande djurgårdssupportrar bar dock fram blåränderna till en stark första halvlek. Spelet var helt jämnt och målchanserna många och jämnt fördelade. Stefan Bärlin stressade gamle Sven Andersson i HIF-målet till en misslyckad utspark som sånär gav djurgårdare öppet mål. Samme Bärlin sköt något senare ett rungande skott från straffområdets vänsterkant som Andersson med mycket möda styrde över ribban. Och Johan Wallinder drog sin back och sköt rappt men strax utanför från nära håll. Ja, det var händelserikt, minst sagt. Hemmalaget var dock inte sämre. Hans Eklunds nick snuddade Rami Shaabans utsträckta händer varpå djurgårdare kunde rensa undan på mållinjen. Och Rade Prica höll Mikael Dorsin sysselsatt mest hela tiden.
Med några minuter kvar av första halvlek kom det som Djurgården minst av allt behövde. Lite drällande med bollen och så tilläts pigge Christoffer Andersson dunka in 1-0 på volley från 17 meter mellan många utsträckta ben.
I andra halvlek var spelet mindre jämnt. Den första halvan ägde Helsingborg och tilläts trilla boll efter eget behag. Ett flertal bra målchanser skapades också, men Rami Shaaban, som var mycket säker, gjorde en handfull kvalificerade räddningar.
Backlinjen kan heller inte klandras för förlusten. Patrik Eriksson-Ohlsson styrde och ställde som vanligt, även om hans Beckenbauerdribblingar gav en och annan åskådare skrämselhicka. Niclas Rasck var smått formidabel i passnings- och närspelet. Mikael Dorsin ville som vanligt framåt, kanske lite väl mycket. Över huvud taget var det på kanterna det läckte. Stefan Rehn var inte riktigt alert och täckte upp slött bakåt. Jag är nästan beredd att säga att det var Rehns sämsta match sedan återkomsten, vilket naturligtvis inte är den bästa tajmingen. Abgar Barsom var mycket aktiv även i defensiven men hade i gengäld en något för anfallsivrig Dorsin bakom sig.
Så småningom föll HIF tillbaka, och Djurgården satsade. Pressen var tung men utan att särskilt många målchanser skapades. Den bästa hade inhopparen Jones Kusi-Asare, som ersatte Johan Wallinder i mitten av andra halvlek. Nästan frispelad av Stefan Bärlin, med en back flåsande snett bakom, i en av få vassa kontringar sköt "gruskungen" från fem meter, men inte bättre än att Sven Andersson kunde avstyra med en benparad. Efter räddningen uppstod mindre kalabalik. Ungefär 22 spelare ville åt returen samtidigt, och de flesta ramlade. Just som Andreas Johansson skulle raka in bollen bakom en liggande Andersson ramlade en helsingborgare till, och domaren tog tillfället i akt att använda visselpipan.
Sedan blev det inte så mycket farligare. Halvchanser fanns det gott om, helchanser desto färre. Anfallslinjen var inte helt lyckad med en mycket pigg Bärlin som den individuellt främste. Johan Wallinder var återigen lite bättre än senast, men har ytterligt svårt med positionerna. Markus Karlsson kom fel till i princip allt och borde i ett tidigt skede ha bytts ut mot Louay Chanko. I stället luftade Sören och Zoran försvarsspelarna Rickard Henriksson och Magnus Samuelsson. Logiken haltar något.
Djurgården visade ändå att man i långa perioder har kapacitet att stå upp mot ett av Sveriges bästa lag. På bortaplan dessutom. Det kan bli en trevlig match på lördag.
Spelarpoängen är satta av hemmalagets rapportör
