Lagbanner

Gästblogg: Bobby LOLs februarivecka

Tidigare har Blue Stripes skriit ett flertal krönikor. Men han ville inte vara sämre än någon annan och inspirerad av den senaste tidens fluga, bloggar, får vi följa med signaturen när han La(u)llar sig igenom veckan.

Måndag
Snön faller stilla över huvudstaden. Plogbilarna gör sitt bästa att dränka bilarna i en vidrig, brunaktig sörja som en gång var snö. Jag stannar till vid ett övergångsställe och väntar på grön gubbe. Trafikljuset slår om till gult och från höger kommer en snygg bil, kanske tysk och skinande blank och snöfri efter en natt i något uppvärmt garage, som ökar farten för att hinna innan signalen slår om till rött. Den viner förbi mig och issörjan som bildade en pöl framför mig på gatan förvandlas till en fontän som kapar mig i knähöjd. Jag kan knappt uppbåda energi nog att bli arg, men tittar upp mot föraren. Hans mörka bakåtslickade hår och antydan till bockskägg känns bekant på något sätt. Bilen fortsätter längs gatan i riktning mot Lidingövägen och bromsljusen blinkar inte ens till; han bara ökade farten.

Lunchen är en arbetslunch, kycklingsallad med currysås i plastskål och inte tusan arbetar vi utan tiden går åt till meningslöst prat. Jag hatar currysås. Min kollega amerikanen är euforisk. Han håller på nåt lag från Pittsburg som just vunnit något och käften på honom går i ett. Hur kan man bry sig om ett gäng stereoidstinna, överbetalda snubbar med kroppspansar på sig som springer i 10 sekunder, vilar i en halv minut, springer i 10 sekunder och sedan går ut och vilar i en kvart? Jag måste ta med honom till Stadion i vår och visa honom riktig fotboll tänker jag och för en stund blir rummet plötsligt ljusare. Mina tankar driver iväg och jag ser en gräsmatta i skir grönska och hinner precis förnimma känslan av en solig aprildag, med en kvarhängande antydan av vinterns kyla, allt ackompanjerad av den första trevande vårsången från Sofiasidan.

Känslan försvinner och jag tittar upp.

February, shit, I'm still only in February.

Tisdag
Tisdagen känns som måndagen fast tråkigare. Den sista droppen av energi som helgens vila givit har runnit ur kroppen och väntan till nästa helg känns knappt uthärdlig. Förstrött kollar jag aktiviteten på fotbollsforumet på nätet. Vågorna går höga angående mellanöstern. Det verkar som om Syrien har vaknat till igen och hittat en legitim anledning att slänga bomber och granater omkring sig.

Plötsligt kommer jag på mig själv att undra om de spelar fotboll i Syrien. Kanske är det det som är problemet; de har en massa frustrerade unga män som aldrig får utlopp för sin fysiska förmåga. De har nog aldrig fått känna hur lungorna skriker efter syre efter att ha sprungit som en idiot på en regntung gräsplan. Aldrig har de stackarna fått uppfyllas av den varma gemenskap som bildas av tusentals likasinnade som står och skriker på en sluttande läktare och aldrig, aldrig har de haft elva manliga förebilder att se upp till och läras av. Tro tusan att de är frustrerade. I ett anfall av eufori känner jag att jag är på spåret att lösa frågan om fred på jorden!!!

Kollar på FIFAs rankinglista och konstaterar att Syrien ligger på plats 100; före Nordirland, Malta och San Marino. Jag inser att de redan spelar fotboll och hoppet om världsfred slocknar.

Jag tittar på klockan; halv två. OK, det är en halvlek kvar tänker jag och borrar ner huvudet i arbetet och jobbar ner tisdagen.

Onsdag
I gratistidningen på tunnelbanan försöker några tyckare göra om DIF. Mina instinkter vaknar för en sekund och jag tänker hånfullt att Bosse Lunkan och Super-Bo har koll. Låt dem hållas, varför gjorde de inte rätt när de själva hade chansen? Gnaget-Mellberg i DIF? Vad kommer härnäst; skall vi köpa Gratäng som offensiv mittfältare också? Plötsligt läser jag att Lunkan har ringt till Mellbergs agent. Det svartnar för ögonen och jag måste sätta mig en stund för att inte yrseln skall göra att jag faller till golvet. Har han tappat greppet totalt? Kan det vara någon sjukdom? Efter ett par djupa andetag så känner jag hur tankarna klarnar. Så klart; det kan ibland vara svårt att uppfatta subtil humor. Lunkan driver med klåparna på gratistidningen. Härliga Lunkan, han har koll. Kanske han också tycker att februari är en skitmånad. Ett gott skratt förlänger livet.

På vägen till jobbet glider jag in på en kiosk för att köpa det nya numret av fotbollstidningen. Med ryggen mot mig står en kille och snackar med innehavaren, de verkar känna varandra. Killen har ingen jacka på sig och måste ha lagt den inne i personalrummet. Är de släkt kanske? Han pratar glatt och högljutt med killen bakom disken och jag undrar stilla om de inte har ett jobb att gå till. Fast hans hårpiska känns lite bekant på något vis och profilen är omisskänlig. Kan det vara.....? Jag betalar tidningen, och nickar igenkännande till mannen med hårpiskan. Han ler tillbaka.

Torsdag
På jobbet frågar någon om jag vill ha en arbetslunch. Jag grips av en känsla av klaustrofobi och går istället ut och käkar med några polare. Det blir något asiatiskt och hela lunchen går åt till hockeysnack. Grabbarna är ifrån landet allihopa. Deras lag mal på som ismaskiner och de planerar redan för resor hem till slutspelsmatcherna. Jag känner deras dryga blickar mot mig, men jag knyter näven i fickan och säger att hockey inte är min pryl. Lite lamt säger jag att säsongen snart startar och då får ni se. Fast det är uddlöst, deras patetiska hålor till hemstäder saknar fotbollslag, bortsett från några brödgäng i de lägre divisionerna och de skrattar högt. 

Tillbaka på jobbet. På hemsidan pitchar DIF för Royal League. Fotboll i februari, är det vettigt?

Fast på något sätt är det väl ändå rätt tänker jag. Varför har vi 5 månaders paus från fotboll? I England har de väl knappt 5 veckors paus, eller? Inte skulle Lampard ta en paus i 5 månader för att lyfta skrot? Kanske har de rätt, Royal League är räddningen för svensk fotboll.

Jag köper biljetter till matchen mot Lyn. På vägen hem får jag en flashback från förra året; 12 grader och 22 par träben ägnar sig åt snedsparkar på en leråker i Solna. Jag ångrar redan biljettköpet.

Fredag 
Dagen har gått lätt. Jag känner mig fortfarande upprymd över att Laget från Förortskommunen lägger en ny förmögenhet på Gratäng. Att gång efter gång upprepa ett felaktigt beteende med samma resultat trodde jag var definitionen på ointelligens, inte på ansvarsfullt styrande av en fotbollsklubb. Jag får en vision av när Kari i april skickar Gratäng på en ny paus ifrån fotbollen med bibehållen jättelön. 

På vägen hem stannar jag till på innekrogen för en öl med arbetspolarna. Några svarta killar står vid baren tillsammans med en grabb med en go dialekt som ser ut som den yngste av bröderna Dalton. De verkar ha dj—ligt roligt. Jag går hem. 

Efter några glas vin och en kanonmiddag sjunker jag ner i TV-soffan med tjejen. Halvvägs in i en film så somnar hon sött. Jag smyger upp och sätter in en DVD. Jag sänker volymen på TVn så att hon inte ska vakna, häller upp en Whisky och sätter igång filmen. 

Mitt i den gamla års-DVD från ett guldår med DIF känns det plötsligt riktigt bra. Våren kommer snart. Det blir nog ett bra år igen!

Fotnot: 
Detta var ironiskt skrivet och med glimten i ögat av en person som tröttnat på alla meningslösa bloggar som ploppar upp i parti och minut.






Läs mer om Flaskjakten här:

Blue Stripes2006-02-11 11:00:00
Author

Fler artiklar om Djurgården