Gästkrönika: "Abstinens nu igen"
"Räddningen är då Royal League, det vill säga sitta på pendeln och i bästa fall lyckas hiva i sig en kasse bira på väg ut mot Södertälje (beroende på antal väktares närvaro), 90 minuter i ett par minusgrader och en timme tillbaka på samma kramgoa pendeltåg. Det kommer att vara värt det, det vet jag. Med en heffaklump till fickplunta kommer det definitivt att vara det. Inte för rusets skull den här gången utan för att hålla värmen."
Det var ett tag sen nu, fotboll live.
Såg 13 hemmamatcher förra säsongen och åkte på en så där 4-5 bortafigheter. 4-5 låter luddigt, men jag kan inte bestämma mig för om Assyriska borta är lika långt eller längre än AIK borta/hemma. Vet inte om det räknas som bortamatch helt enkelt.
Hur som helst börjar det krypa nu, i kroppen alltså. Måste få se fotboll live snart. Snacket har redan börjat. Jag och bänkgrannarna på Stockholms Stadion pratar dagligen om nyförvärv och föregående säsongs spelare i eventuellt nya positioner (eller gamla för den delen, i konkurrens med nyförvärv), nya lag i allsvenskan, Malmös hybris, Bajens ständiga antiklimax och givetvis Gnagets farlighet (åtminstone i derbyna). Det pratas mycket och tittas lite.
Räddningen är då Royal League, det vill säga sitta på pendeln och i bästa fall lyckas hiva i sig en kasse bira på väg ut mot Södertälje (beroende på antal väktares närvaro), 90 minuter i ett par minusgrader och en timme tillbaka på samma kramgoa pendeltåg. Det kommer att vara värt det, det vet jag. Med en heffaklump till fickplunta kommer det definitivt att vara det. Inte för rusets skull den här gången utan för att hålla värmen. Som på bandy ungefär. Kollade på bandy (bjuden av en leverantör) härom veckan och blev mäkta imponerad av det stora antalet centilitrar insmugglade (eller så kan man inte kalla det smugglimg när ingen kollar) på läktaren. Alla var småfulla och varma hela matchen...
Ännu är det ett par månader innan allsvenskan börjar och det känns som vanligt som en evighet. Nu när det första transferfönstret stängt och man kan börja hålla koll på konkurrenterna vill man givetvis se de sina lira boll. På TV kunde man se ett hårt tränat, undermotiverat Djurgården ställas mot differentierat motstånd på Kanarieöarna, rapporter flödade från Sydafrika, men det som verkligen gäller är hur man presterar i Allsvenskan. Som sig bör (och då det alltid gått bra för oss) visar vi oss ganska undermåliga på försäsongen. Mina bänkgrannar och jag antar att det är den hårda fysiska träningen som sätter spår nu men ger resulat senare som är boven. Precis som vanligt.
Men hur mycket vi än pratar och hur lite vi än ser är det den stora klumpen av ångest i magtrakten vi längtar efter när det är dags att äntra Stadion första gången på säsongen. Då man är upprymd av pilsner från överbefolkade ställen runt Humlan och Sturegatan, då det luktar adrenalin i luften, då man äntligen ska få se nyförvärven och hjältarna ta gräset i besittning, då man ska få svaren. Svaren! Som vi spekulerat och väntat på facit. Trots detta vet man att där finns inget facit.
Facit kommer först ett halvår senare då alla fått visa vad de går för. Blev brassen en höjdare? Gick Tobias Hysén och fick vi nog betalt för honom? Köpte vi en värdig ersättare för pengarna? Fungerade ersättaren? Slog Barsom fortfarande bort bollarna trots att killen fick förtroendet i startelvan och minskade Dembo antalet juniormisstag? Hittade vi till Europa och vann vi ett nytt välförtjänat SM-guld?
Så många frågor och så lite facit... Hur som helst åker jag och min bästa polare (tillika bänkgranne) till London den 17:e mars för att fira St. Patricks day (många Guniess lär det bli) och titta på Arsenal-Charlton för att dämpa fotbollsabstinenset för den här gången. Men innan dess...
See U in Tälje!
