Liverpool - Crystal Palace1 - 2
Taggigt HIF sänkte godkänt Djurgården
Kanonmatch på soligt Olympia. Gustaf Andersson segerskytt.
Det är lite irriterande när det inte finns något att haka upp sig på: ett domslut, dåligt väder, trasiga skor, ful arena ... Men det är samtidigt befriande. När domaren Peter Fröjdfeldt, nästan felfri, tio i nio på måndagskvällen blåste av Helsingborg–Djurgården på ett vid det laget kylslaget Olympia hade något så ovanligt som rättvisa skipats. HIF hade gjort två mål och Djurgården ett.
Just för att allting var i sin ordning blev det lättare att ta förlusten. Bilfärden hem var tung men inte blytung. I dag känns allt lite svårt men inte omöjligt.
Matchen började i ett vansinnigt tempo. Chanser haglade åt bägge håll och brändes på rad.
Helsingborg spelade ett mycket tajt försvarsspel och höll laget som kjolmodet: kortkort; det var som en taggig mobil mur som flöt omkring på gräset med sitt centrum ständigt vid bollhållande djurgårdare. Trots det trollade Babis Stefanidis, flyttade Andreas Johansson boll blixtsnabbt, stack Johan Elmander i djupled, flaxade Samuel Wowoah runt matandes inlägg, men när Djurgården kom så långt fick Helsingborgs fantastiska mittbackspar Rasmussen/Jansson på något sätt alltid en tå eller ett huvud på bollen.
Ledningsmålet var lite oväntat för det kom i en utmärkt djurgårdsperiod. En strålande stickare, var det av Bakkerud?, friställde Mattias Lindström, som med en vacker chipp lurade en Andreas Isaksson på mellanhand. Isaksson var annars fenomenal.
I den andra halvleken replikerade Djurgården så småningom. Spelet var inte lika piggt från bortalaget som i första men ett instick snappades upp av Andreas Johansson, som rutinerat petade bort bollen när glidtacklingen från bakomvarande försvarare kom. Johansson stöp i backen och Kim Källström lade straffsparken.
Fredrik Larsson tippade bollen i stolpen, men Källström tryckte vaket in returen.
Bara minuter senare sänktes Djurgården. Formstarke Mikael Dorsin råkade nicka bollen på Christoffer Andersson, som med huvudet friställde Gustaf Andersson. Andersson avslutade skickligt med ett hårt skott vid bortre stolproten och Djurgården var egentligen redan där ett slaget lag.
Psykologiskt var det svårt att komma över det snabba baklängesmålet och fotbollsmässigt gick det helt enkelt inte. Knappt några farliga lägen skapades trots ett massivt tryck. Det var för dålig kvalitet på inspelen och hörnorna, och när de var bra fanns inga djurgårdare på plats. Eller så stod Jesper "1996" Jansson där.
Ett mycket piggt inslag i Helsingborg var unge Martin Fribrock. Han har ett fantastiskt fint tillslag vid fasta situationer och kvicka, känsliga fötter. Men det var inte stiligt att liggande hålla i bollen på övertid när Stefan Bergtoft skulle göra inkast.
Det fanns få svaga punkter i Helsingborg, dock några i Djurgården. Det oprövade mittbacksparet Richard Henriksson/Rickard Spong skötte sig inte dåligt – Henriksson har ju visat att han håller och Spong klarade många svåra situationer utmärkt – men samarbetet dem emellan tydliggjorde att det saknas antingen en Karlsson eller en "Peo". Karlsson för sin förmåga att vårda uppspelen, "Peo" för sin förmåga att styra backlinjen. Djurgården blev för långt ibland och samarbetet mellan mittfält och backar i uppspelen klickade.
Men det var Helsingborg som var bra, inte Djurgården som var dåligt.
Vi noterar att:
– Helsingborgs sittplatspublik är av det märkligaste slag man tänka sig kan. Ett femtiotal personer i matchtröjor sitter på absolut bästa plats, de har flaggor och ser ut ungefär som supportrar och heter Raggeline, men de sjunger eller skriker inte. De trummar. När det är riktigt bra stämning klappar publiken runtom i samma takt som trumman, fortfarande utan så mycket som ett "håieff!". Den lilla klacken på ståplats är dock tapper och efter sina resurser klart godkänd.
– Mikael Dorsin måste vara i sitt livs form. När ska Lars-Tommy se det?
– Christoffer Andersson, visserligen mittfältare i dag, skulle vara en dröm att ha som högerback i Djurgården. Niclas Rasck ser lite segare ut för varje match och jag är rädd att rutinen inte räcker till för att kompensera det nästa säsong.
– Andreas Isaksson håller stilen. Två--tre jätteräddningar börjar bli standard per match.
– "KUNG KIM", som en bilaga med konstig färg kallade Källström trots en medioker insats mot Sundsvall, inte har varit "KUNG" på ett bra tag nu. Hans överlägsna blick och teknik gör att han minst ett par gånger per fajt gör saker som kan ändra matchutgången, men lägstanivån har sjunkit. Passningar slås bort på ett sätt som är mig väldigt främmande på Djurgårdens mittfält.
– derbyfebern börjar nå hysteriska höjder. AIK blir en mycket, mycket svår uppgift och jag har redan börjat må väldigt dåligt inför måndagens Råsundabesök.
