Royal League – guldgruva eller försäsongsslaktare?
"Det finns båda goda och mindre goda ting med Royal League, men också många frågetecken. Hur lidande blir spelarna av den rubbade försäsongen? Är det hårda matchandet inför säsongen formgivande eller skadegivande? Det får framtiden utvisa, medan vi får fokusera på det största frågetecknet just nu: Var är publiken?"
När Svenska Fotbollsförbundet tillsammans med övriga skandinaviska fotbollsförbund arbetade fram förslaget om Royal League var det med målsättningen att ha en gemensam, nordisk turnering som höll liv i fotbollen även under det mörka halvåret. ”När intresset är så stort på sommaren måste det väl finnas på vintern också”, tänkte man säkert. Sponsorer och tv-bolag skulle slåss om rättigheterna och tvingas punga up feta belopp som sedan skulle utgöra prissummorna och den tidigare ack så försmädliga fjärdeplatsen i Allsvenskan skulle nu innebära deltagande i vinterns hett eftertraktade evenemang Royal League. Riktigt så blev det inte. Lars-Åke Lagrell fick jaga in i elfte timmen för att hitta sponsorbistånd och lagen som skulle kriga till sista svettdroppen om fjärdeplatsen snarare bromsade ikapp på slutet så att ”stackars” Hammarby åkte dit medan Malmö och Helsingborg kunde gå i vintervila.
Att placera sig topp fyra i inhemska ligan och medverka i Royal Legue kräver ett helt annorlunda upplägg av försäsongen. I Djurgårdens fall brukar man tradionsenligt ta semester ganska omgående efter att Allsvenskan tagit slut, köra hård fysträning i januari och februari för att börja köra riktiga bollpass först i slutet av februari. Med Royal League-matcher på spelschemat får spelarena en kort vila efter säsongsslutet för att sedan tvingas återuppta träningen i november och först i slutet av december ta nästa semester över julhelgen och nyår. Dessutom måste man träna med boll kontinuerligt i januari och februari för att inte tappa formen helt. Detta innebär en helt annan planering av försäsongen, vilket tränarna inte brukar gilla, men värsta av alla lider spelarna som slits rejält av att inte ha något ordentligt uppehåll. Å andra sidan får laget väldigt bra och seriös matchträning fram till säsongspremiären i april och vårt kära Djurgården som brukar slowstarta, kommer betydligt bättre förberedda i år. Risken är, enligt mig, att den sedvanligt hårda fysträningen uteblir till förmån för bollspelandet och att vi i slutet på denna säsongen, som blir extra lång med VM-uppehållet och CL-kval, kommer få se ett brandskattat Djurgården där Mattias Jonson tvingas spela högerback, i en slutstrid om Allsvenska titeln och Svenska Cupen och kanske i värsta (sa jag verkligen det?) fall Champions League-spel. Risken finns och då tror jag Royal League kommer få stå som syndabock.
För att se på Royal League ur positiva glasögon tycker jag att man ska framhäva de väldigt fina prispengarna som delas ut. Djurgården har redan nu tjänat in drygt 5 miljoner, exklusive publikbonusen och prispengar för semifinalmatcherna samt en eventuell final. Och visst är det bra för spelarna att få internationell erfarenhet, även om den är något begränsad nu. Vidare kan man säga att turneringen fungerar som en bra måttstock länderna emellan, d.v.s. att vi får mäta oss mot Norges och Danmarks klubblag och se vart vi står. Men bäst av allt, efter prispengarna, tycker jag är att vi kan ge spelare som inte är givna i startelvan chansen. Stefan Batan och Lance Davies är två exempel som fått visa upp sig och säkerligen stärkt sina aktier inför stundande säsong, men jag tror Kjell också är väldigt nöjd över att ha sett Robert Stoltz spela stabilt hela turneringen igenom. Dessutom säger det mer att prestera i en Royal League-match än om det hade varit i en vänskapsmatch mot Värtans IF.
För att börja avrunda och sammanfatta kan man konstatera att det finns båda goda och mindre goda ting med Royal League, men också många frågetecken. Hur lidande blir spelarna av den rubbade försäsongen? Är det hårda matchandet inför säsongen formgivande eller skadegivande? Det får framtiden utvisa, medan vi får fokusera på det största frågetecknet just nu: Var är publiken? Det glödheta intresset kring sommarens alla derbyn och streckmatcher intresset tycks verkligen inte smitta av sig på vinterns bistra kyla och Royal League, och det har jag förståelse för. I Sverige förknippas fotboll med sommar och bra väder lika mycket som Kicki Danielsson förknippas med schlager och falukorv, och folk har ingen lust att pallra sig till en inhyrd arena i Södertälje när Djurgården annars spelar på Stadion i Stockholm och om matcherna ändå visas på tv. Jag känner så till viss del, tyvärr, när de flesta matcher dessutom spelas på vardagar.
Men sett till det stora hela är Royal League en seriös och på många sätt proffsig turnering – ett bra initiativ som dock inte fungerar fullt ut än. Jag tror att spelarna måste visa ett större intresse kring matcherna och media måste blåsa upp evenemanget som bara media kan, först då kan vi börja släppa våra konservativa tankar om att ”fotboll ska inte spelas på vintern” och dylikt. Hur planerna ska bli bättre får ni fråga vaktmästarna om. Nu ser jag i kristallkulan fram emot en spektakulär final mot FC Köpenhamn och samma lycka som senast. Trots att Elmander är på andra sidan sundet.