Inför derbyt: Vi är maktlösa
Oskar försöker tränga in i derbyfeberns uppkomst och orsak.
Derbyn har aldrig varit ROLIGA, så där som en "festlig" match mot säg Elfsborg eller Helsingborg på ett soligt Stadion kan vara. Jag vet inte om det har med arenan att göra, det vilar onekligen ett dystert allvar över hela Råsundakomplexet oavsett tillställning, men mest tror jag att den obehagliga känslan beror på rädsla. Och maktlöshet.
En förlust mot ett vanligt lag gör ont, men det enda som påminner en dagarna efter är lagets lokaltidning, om man orkar så långt på nätet. Tänker man tillbaka på matchen känns det lite frustrerande men man får i allmänhet ingen ångest och några särskilt otäcka minnesbilder väller sällan över en, om det inte rör sig om en speciell match av typen Djurgården-Öster 1997 eller Djurgården-Sundsvall 2001.
En förlust mot Hammarby eller - värst - AIK är mycket annorlunda.
Först den otrygga känslan av att vara i sina hemtrakter, 08-området, men ändå i en helt annan värld.
"S. vandrade under ett jättelikt betongfundament med väldiga pelare och kände sig, inte av en slump, fängslad; det var mörkt, kvavt och stank av urin. Ett stycke framför S. var en liten öppning, där han i kvällssolen kunde urskilja en gräsmatta och på andra sidan av den en läktare med en samling människor i enhetlig klädsel. Musik spelades ur stora högtalare och en ceremoni av något slag ägde rum på gräset. S. fortsatte gå, men ju mer han ansträngde sig, desto längre bort från sitt mål kom han. Det hade nu gått två dygn sedan han lämnade hemmet i Hässelby, och ännu hade han inte fått något uträttat ..."
"Matchen" kommer inte att bli någon stor uppföljare till "Slottet" och "Processen" men den mardrömslika känslan som präglar ett derby är mycket Kafkalik.
Vidare den mycket försvagande känslan av att man plötsligt har precis allt att förlora. Det är i och för sig ett välkänt psykologiskt fenomen att stjälpa över all olust och alla missförhållanden i ens personliga sfär på något tydligt och greppbart, typ en spindelfobi - men om Stefan Ishizaki eller Andreas Andersson av en slump rinner igenom och ställs fri mot Andreas Isaksson, då koncentreras all personlig och kollektiv lycka/olycka, själva världens färg, i en enda händelses utgång, och eftersom tiotusentals personer känner samma sak kan det inte avfärdas som en projektion av en jagsvag supporter med rangliga ben.
Att det känns som att man har allt att förlora tror jag i huvudsak beror på den ögonblickliga "bestraffningen" vid ett baklängesmål eller en förlust. I en vanlig match blir man inte störd när man försöker återupprätta den mentala balansen efter ett insläppt mål. Det går vanligtvis på några minuter, och snart sjunger och hejar man åter med hyfsat gott mod. I alla fall kan man låtsas att man är vid gott mod för att inte spelarna ska hänga med huvudet.
I ett derby utsätts man inte bara för chocken att se bollen gå in och matchen förloras, utan också för den omedelbara tortyren att tvingas se, höra och känna minst en gigantisk kortsidas glädje, skadeglädje och hån. Och man kommer inte undan. Det är ett enormt slag mot självkänslan, identiteten, som man för kvällen helt lagt i lagets händer. Man sätter sig själv på spel.
Man avskyr ofta den som liknar en själv, och man avskyr särskilt denne någon om han är dugligare än vad man själv är i något viktigt avseende. AIK och Djurgården är tvillingklubbar från samma stad med en ganska liknande historia, med framgångsrika lag och många anhängare. Dessutom, putslustiga ramsor till trots, de flesta av oss känner minst en AIK-supporter och vet att det inte är någon större skillnad på oss i grund och botten. Där har vi likheterna.
När nu AIK, som de har gjort gång efter annan de senaste åren, på Råsunda besegrar Djurgården, det vill säga mig, känns det omedvetet även som om AIK:s supportrar (eftersom de också lägger sitt öde i sitt lags händer) besegrat just mig. Detta oberoende av den så kallade läktarmatchen, som är en helt annan företeelse. Därför föds det som känns som hat. Man upplever att de är lika mig, och de är bättre än jag, och därför blir de ... avskyvärda. Fastän det enda som verkligen skiljer oss åt är ett fotbollslag och 120 meter.
Även om man genomskådar det här - eller har någon helt annan teori om varför derbyn är så fruktansvärda, typ att det är för att AIK:are är onda och luktar ost - kommer man inte undan känslorna och reaktionsmönstren, lagarna som derbyn lyder under. Vi är slavar under förhållanden vi inte kan råda över men vi tror att vi är fria. Som i en Kafkabok.
Man har alltså snärjt in sig i ett djävulskt avtal genom att köpa sin derbybiljett, ett avtal som inte kan brytas och som avgör ens framtid för ett bra tag. Så man försöker mildra effekterna. Man vill göra sig fri, men ändå kunna gå på matchen. Man vill kunna känna glädje och delaktighet om det går bra men slippa känna skuld, skam och ... delaktighet, om vi förlorar.
Den mest sekuläre supportern kan till exempel drabbas av en plötslig insikt om karma: genom att hjälpa en tant över gatan eller slänga batterier i rätt box hoppas man på retroaktiv återbetalning, allra helst på måndag kväll mellan åtta och tio. Och man gör upp små egna matcher med egna regler, och tror därmed att man kan spela matchen åt Djurgården, till och med vinna den. Man cyklar med sina sista krafter om killen framför precis före övergångsstället och säkrar därmed att Babis Stefanidis inte missar sitt friläge, om han får något. Man diskar på under fyra minuter. Man trampar inte på skarvarna i trottoaren, och man sätter framför allt på sig rätt kalsonger på matchdagen, eftersom det är mycket lättare att vinna matchen med sig själv om att välja rätt kalsonger än att vinna matchen om vilket som är Stockholms bästa fotbollslag.
Men man kan inte vinna matchen åt Djurgården annat än genom att sjunga och skrika och därmed marginellt stärka spelarnas moral och vilja.
Fast det är väldigt jobbigt att tänka så - så vi fortsätter att lura oss själva och lullar runt i illusionen att vi har makt att påverka nästan vad som helst. Vi tror på karma men förstår inte att vi sitter fast i en fotbolls-maya. Det är väl skönast så.
