Fest och besvikelse
Det tog ett par minuter att komma till sans. Det skådespel som uppenbarade sig framför mig var magnifikt, ljudkulissen var öronbedövande.
Vi befinner oss i Sverige. I utkanten av Stockholm. På Råsunda stadion. Och läktarshowen är i absolut världsklass. Ni som var där vet vad jag talar om.
Det hade snackats om matchen i veckor. Superderbyt. AIK mot Djurgården. 1:an mot 2:an som blev 2:an mot 3:an. Sveriges två bästa lag enligt expertisen. Förväntningarna var högre än Kaknästornet och med viss vånda insåg man risken att bli besviken. Befängt. Matchen motsvarade förväntningarna i allra högsta grad. Vilken fest!
När röken skingrats från planen och man lyckades få fokus på det man ändå var där för - själva matchen - fick man se en intensiv blårandig dominans från start. Djurgården spelade lysande framåt med väggspel som fick de svartgula att se ut som rundningskoner. Redan efter de inledande femton minuterarna hade Andreas Johansson haft 3-4 öppna målchanser som dock inte förvaltades alltför väl. Djurgården såg ut som sig bör - svenska mästare. Eller som Mr Money uttrycker det: "Dream team".
Spelet höll i sig i 78 minuter. Sedan kom raset. Innan dess hade Källström och Elmander gånger två sett till att ett hundratal supportrar med Solnasympatier vandrade hemåt trots att det återstod flera minuter av matchen. De som gick lär ha ångrat sig. AIK gjorde ett, två och tre mål. AIK kvitterade.
Vad var det som hände? Djurgårdens kännetecken har de senaste åren varit att de allt som oftast är starkast i slutskedet av matcherna. Gårdagen visade dock på motsatsen.
- En kollektiv kollaps, förklarar Sören Åkeby genomklappningen för Sektion F och fortsätter:
- Vi är helt enkelt inte ödmjuka inför uppgiften. Vi får för oss att vi skall förnedra AIK genom att börja klacka och slå tunnlar och skoja, helt enkelt göra det svårare än det är.
Ett annat ord är övermod. Djurgården slappnade av. Djurgården hade vunnit. Djurgården hade förnedrat AIK. Djurgården var åter igen serieledare.
AIK ville annat.
Jag tänker inte älta hur det slutade. Är du det minsta fotbollsintresserad så kan det omöjligt gått dig förbi.
Jublet från den sprängfylla södra läktaren skiftade sida och den genomgående ganska tysta norra läktaren exploderade. 3-0 gick på tolv minuter till 3-3 och man kunde inte tro sina ögon. Det kunde inte spelarna heller. Djurgårdens tränarduo var fly förbaskad. Zoran Lukic kokade. Den sistnämnde var nära att ta till nävarna när Ingvarsson blåste av för full tid. Anledningen stavas Ayorinde. Den nigerianske anfallaren som sköt in kvitteringen firade målet med en målgest riktad mot Zoran. Ayorinde sprang fram till Djurgårdens bänk och riktade ett tystande finger mot den hetlevrade jugoslaven. Efter matchen uppstod tumult.
- Han kallade mig jävla idiot, säger Zoran om Ayorinde och får medhåll av Kim Källström.
Anledningen var inte målgesten utan den häftiga ordväxlingen och undertecknad står på Zorans sida. Man ska inte tolerera skit!
Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi trots bra spel har lite att jobba med. Champions League närmar sig med stormsteg, och i cupspel är det lika med döden att släppa till på så viss som skedde igår. Där gäller det att hålla tätt bakåt ramför att fylla på med fart framåt. Eller snarare en sund blandning av båda delarna.
Vi är inte AIK - vi är Djurgår´n.
* I tumultet som uppstod på mittplan efter slutsignalen var det svårt att urskilja vilka som bråkade. Jag trodde det var Zoran och Money. Jag var i extas. Vilken fight det skulle blivit!
* Var det bara jag eller var norra läktaren knäpptyst större delen av matchen?
* "Bombarjacka, rullad mössa - vi är inte AIK!". Stor humor när man på vägen hem ser ett gäng med svartgula halsdukar och - just det - bombarjacka och rullad mössa.
* Jag tror inte många inser hur bra stämningen på dessa matcher står sig internationellt. AC Milan, FC Barcelona och en hel drös anda storlag - släng er i väggen! Stockholm regerar!
* Arvid Åsbrink: Tack för vägbeskrivning och information. Det var verkligen till stor hjälp.
