"... tog Djurgårdens Blue Saints över ..."
Bonniers drakar försöker skildra supporterkultur.
Att Sektion F inte producerat så mycket material efter derbyt torde vara förlåtet. Redaktionen består av supportrar och har haft två mycket svåra dagar. Heder åt Bäckström/Jungstedt för att de orkade.
Däremot finns det folk som har ganska mycket betalt för att skriva om fotboll; de finns bland annat på Dagens Nyheter och Expressen. Den rapporteringen har varit av rätt skiftande kvalitet.
Numera är det i pressen på modet att bedöma läktarmatcherna efter Stockholmsderbyn och med betygsättning eller andra omdömen redogöra för vilken klack som stöttade sitt lag bäst. Eftersom olika tidningar nästan alltid kommer fram till helt olika slutsatser och dessutom brukar använda en del lustiga formuleringar i sina klackmatchkommentarer kan man anta att de inte är särskilt insatta i supporterkulturen. Men de försöker ändå.
DN-sportens kultfigur Lars Grimlund rapporterar till exempel att "aldrig tidigare har det lagts en sådan kraftig dimridå framför norra stå" och avser AIK-klackens rökbomber. "Grimman" kanske var på semester under AIK-AEK Athen eller Hammarby-AIK våren -99?
Vi får också veta att "kampen på läktaren är nästan lika hård som den på plan. I ett derby satsar Stockholmsklubbarnas tifogrupper rejält med slantar för att bräcka varandra." Det börjar lukta scoop.
"Måndagens krevader beräknades ha kostat 70.000 kronor, pengar som samlats in bland fansen." Det är alltså genom insamlingar som arrangemangen bekostas. Aha!
Intressantast är ändå påståendet att "när AIK-klacken på norra hördes som mest tog Djurgårdens Blue Saints över på solsidan och nådde nästan upp i samma decibel som Black Army." Det må vara sant, men "Grimman" var på fel derby. Han hade rest tillbaka till september 1996. Det var sista gången som djurgårdssupportrar under namnet Blue Saints sjöng i kapp med AIK-klacken.
I Expressen förtäljer Christofer Brask att han känner sig lite rädd för AIK:s supportrar och att det förmodligen har att göra med det fantastiskt ålderdomliga slagordet "Må de hata oss, blott de frukta oss". (Det är möjligt att det ligger någon sorts ironi i att fortfarande använda en sådan banderoll, men i så fall är det bara för långsökt.)
Hans kompis hade andats ut över att ha mött djurgårds- i stället för AIK-supportrar i t-banan. Lite konstigt, förvisso - för allmänheten "farliga" supportrar finns knappt hos några lag - men ännu konstigare är att kompisens ord skildras med respekt, som att det för en supportergrupp vore en merit att vara "fruktad".
"Om AIK hade en officiell supporterhund skulle det förmodligen vara en rottweiler" skriver Brask och för tankarna till den arga, aggressiva råttan som är Black Armys, den Svarta arméns (det låter också farligt), kännetecken.
Det är på sätt och vis lovvärt att försöka kommentera läktarmatchen på samma sätt som fotbollsmatchen, men hittills har ingen tidning någonsin lyckats ge en rättvis och initerad skildring av klackarnas derbyfajter.
Det är något sjukt över kvällstidningarnas tro att allt kan rankas med plus och getingar. Och en reporter som efter sju år inte har lärt sig namnet på Sveriges för tillfället största supporterförening bör inte ens försöka.
