Reportage del 1: Forum 1891 möter Tobias Hysén i Göteborg

Det var nära att han gick till Lyn men istället blev det Djurgården. Forum 1891 mötte honom i hans hemstad efter Royal Leaguematchen mot Göteborg.
– Visserligen var det jätteroligt och härligt att lämna Häcken för Djurgården. Men samtidigt fanns känslan "fan att det inte blev IFK Göteborg", säger Tobias Hysén.

Redan läst detta? Läs fortsättningen i del 2 eller tre

Det var fredag och han var, tillsammans med en lagkamrat, på väg tillbaka till Sverige från Norge. De båda hade varit hos Lyn för att genomföra några fystester och var inställda på att den norska klubben och Häcken när som helst skulle komma överens så att övergången därmed skulle kunna bli klar. Då ringde flickvännen Maria och sa "Tobias du måste komma hem, Djurgården har sökt dig hela dan".
– Första känslan var, "jaha, okej". Det var både lite kul och lustigt eftersom jag redan var klar för Lyn. Det är klart att man tänkte "fan då, kunde de inte ha kommit lite tidigare?". Men när jag kommit hem, samma kväll, ringde Bosse Andersson, förklarar Tobias Hysén. Egentligen är det enda han säger:
– Har du skrivit på för Lyn.
T: – Ja.
B: – Har Häcken och Lyn kommit överens?
T: – Nej det tror jag inte.
B: – Vill du spela för Djurgår´n?
T: – Ja, fast jag har liksom nästintill skrivit på för Lyn...
B: – Det var inte det jag fråga, vill du spela i Djurgården så löser vi det.
T: – Jaaaaaaa...
B: – Bra, det kommer du aldrig att ångra.
T: – Hur vet du det?
B: – Jag kan lova dig att du kan komma upp till mig i mars och tacka mig för att jag löste det så bra.

– Det sista har han påmint mig om några gånger, muttrar Tobbe.

När samtalet väl kom hade inte Tobias någon som helst aning om vem Bosse Andersson egentligen var, förutom att det var en före detta fotbollsspelare. Tobias hade således inte en aning om vad Bosse i själva verket hade för roll i Djurgården och visste därför inte om sportchefen överdrev eller om han ringde bara för att Djurgården var intresserade. Men det visade sig ganska snabbt att det var hyperseriöst intresse och övergången var klar redan i början av nästa vecka.
– De löste mig på två - tre dagar. På fredagen fick jag samtalet och onsdagen veckan efter var jag uppe i Stockholm och träffade Zoran, Rehn, Bosse Lundqvist och Bosse Andersson. Från att ha skrivit på för Lyn tisdagen veckan innan så var jag klar för Djurgården på en vecka.

Skulle man kunna jämföra det med Stefan Batans övergång till DIF istället för AIK?
– Det skulle man nog kunna göra. Situationerna är väl i det närmaste identiska. Han skrev väl på för AIK... för att sedan bli klar för Djurgården. Men nu vet jag inte alla turer med Batan, det var väl något snack om att kontraktet inte helt överensstämde med det som sagts, det vill jag inte uttala mig om. Men jag hade skrivit på för Lyn då Djurgården gick in och lade ett högre bud. Efter det sade Häcken blankt nej till Lyn och ja till Djurgården. Veckan efter var jag klar för DIF istället.

Det gick alltså snabbt när Djurgården väl kom in i bilden?
– Det gick fort och det var väl det som Häcken reagerade på också. Förhandlingarna med Lyn drog ut på tiden. Jag var där uppe två- tre gånger och hälsade på och gjorde alla fystesterna utan att klubbarna kunde komma överens. Då kom Djurgården in i bilden och jag tror att de direkt la fram den summa som Häcken ville ha. För därefter sa Häcken blankt nej till Lyn. Men den norska klubben hade haft två veckor på sig att lösa det ekonomiska och hade de bara varit villiga att betala den summa som Häcken ville ha direkt, då hade jag redan varit klar för dem innan Djurgården kom in i bilden. I efterhand känns det dock skönt att det inte blev så. Men jag antar helt enkelt att Djurgården var riktigt intresserade när de la sitt bud.

Mannen att svara på det är klubbdirektören Bosse Andersson. Hur låg det egentligen till?
– Vi var faktiskt den enda svenska klubben som var seriöst intresserade av Tobias Hysén. Men vi fick tidigt nej från Häcken, de sa att han inte var till salu. Det lät dock annorlunda när Kims övergång till Rennes började aktualiseras. Då verkade en övergång till Lyn helt plötsligt möjlig. Så vi tog kontakt på nytt och då gick det att genomföra övergången.

Bosse Andersson och Tobbe på guldfesten i Göteborg 2005.

På onsdagen åkte Tobias, iklädd baggybyxor och collagetröja, upp till Stockholm från Göteborg. Bossarna Andersson och Lundqvist tog med nyförvärvet till Villa Källhagen där de skulle äta julbord. Spelaren fick nu sitt första intryck av klubben.
– När jag kom in där och såg att de flesta satt i kostym och slips, då kände jag mig som en liten fjant. Första tanken var: "jaha, det här börjar ju bra...". Men med facit i hand så var det riktigt kul och trevligt. Så första intrycket var riktigt, riktigt bra!

Var det första intrycket viktigt för dig?
– Det hade inte spelat någon roll om de hade mött upp mig i solbrillor och badbrallor egentligen, för då var Djurgården nummer ett och har så varit sen den dagen. Jag hoppas att det fortfarande är så, att dagens talanger helst vill gå till Djurgården.

Tror du Djurgården vinner mycket på ett professionellt första intryck?
– Det tror jag absolut eftersom första intrycket oftast är viktigt. Kan klubben därför göra det ordentligt och bre på lite, kanske till och med överdriva, kan man nog vinna mycket på det. I alla fall med en spelare utifrån som inte känner till Djurgården så bra. Till dem är det bara att säga att klubben blivit svenska mästare tre gånger de senaste fyra åren och har fått spela i Champions League och UEFA-cupen de fem senaste åren. Det är vad utomeuropeiska spelare vill ha. De vill spela i Europa för att visa upp sig.

Tobias Hysén på hemmaplan, 12 februari 2006
Utomhus är kylan påtaglig och Göteborgs gator täcks av snö och is när Forum 1891 träffar Tobias Hysén på SAS Radison Hotel efter Royal League-matchen mot IFK Göteborg på Ullevi. Mötet sker i hotellets foajé dit Tobbe, på grund av en lårkaka, haltandes kommer gående från sitt rum. Trots att Djurgården förlorade matchen vågar han gå ut i Göteborg utan att riskera gliringar. Har råkar visserligen ut för folk som viskar bakom ryggen, men det är inte särskilt många som kommer fram och är dryga.
– Jag måste erkänna att det är lättare för mig att gå i Göteborg med tre guld i ryggen jämfört med hur det var 2004 då vi kom fyra. Eftersom vi förlorade bägge matcherna mot Göteborg det året var det värre. Många fotbollsintresserade göteborgare kom fram och sa "du valde fel", "när lämnar du Djurgården", "när kommer du till blåvitt", "du kan ju inte bo där uppe", eller liknande. Därför var det rätt skönt att vinna cupfinalen, även om det trots allt fanns folk som hävdade att de faktiskt vunnit en match mer under säsongen. Men jag brukade replikera med att vi trots allt vunnit cupguld medan Göteborg inte vunnit någon pokal.

Tobbe firar med Champagne efter cupsegern 2004

Hur är det i Stockholm?
– I Stockholm kommer mer folk fram och pratar, det är mestadels djurgårdare som vill snacka och de är alltid jäkligt positiva. Ibland får jag även ta lite gliringar från andra lags supportrar. Ett exempel var när jag skulle köpa biljett till Hammarby - Mariestad i hockey och fick frågan var jag ville stå, i Hammarbys eller Mariestads klack? Jag svarade att det inte spelade någon roll. Då hördes det direkt: "han är ju djurgårdare, han får fan sitta på toaletten". Men det är mest såna grejer och det är ju bara roligt.

Du har med andra ord aldrig blivit hotad?
– Nej, jag har hittills aldrig stött på någon som varit irriterad eller arg. Visserligen kan det, på krogen i Göteborg, komma fram någon som är görfull och säger "vafan du kan ju inte göra sådär". En del gånger har man fått känslan av att det kan bli jobbigt. Men det brukar ändå vända och bli en ganska lättsam stämning. Det är säkerligen mycket värre att vara utomlands. Men jag är jättenöjd över att kunna gå var jag vill, såväl i Stockholm som i Göteborg, utan att behöva få någon skit.

Brukar du ofta se på annan sport?
– Ja, jag brukar kolla lite på hockey och handboll delvis eftersom jag har många polare som spelar det. Men oavsett så blir det ganska mycket sport på det stora hela.

När det gäller fotboll så ser Tobias på allt som går på tv. Visserligen inte så mycket italiensk, men han ser ändå Juventus eftersom Zlatan spelar där. Rent allmänt försöker Tobbe se på matcher som svenskar medverkar i. Han medger att han gärna tittar på Barcelona för att de spelar så fantastiskt bra fotboll. Då favoritlaget är Liverpool följer han även dem så mycket det går. Han har supportat dem sedan urminnes tider och det blev inte sämre av att pappa Glenn skrev på för dem när Tobias var 7-8 år.
– Jag fick för mig att jag höll på Manchester United innan han gick till Liverpool men pappa har sagt att: "det har du aldrig gjort. Du har hållit på Liverpool hela tiden". Sedan dess har det blivit en naturlig del. Men konstigt nog har jag inga känslor vare sig för PSV eller för Fiorentina trots att pappa spelat där. I och för sig är väl Fiorentina det lag, om något, som jag håller på i Italien. Men just Liverpool har följt med och det kanske beror på att jag var med där och fick träffa alla spelarna. John Barnes, Ian Rush med flera.

Hur är dina känslor för IFK Göteborg?
– Göteborg var lika stort som Liverpool när jag var mindre. Det var till och med större eftersom det var mycket närmare. Dessutom har det varit den klubb som jag trott att jag skulle få spela i ända sedan jag märkte att jag skulle bli allsvensk fotbollsspelare. Visserligen var det jätteroligt och härligt att lämna Häcken för Djurgården. Men samtidigt fanns känslan "fan att det inte blev IFK Göteborg", det går inte att komma ifrån. Det fanns dessutom intresse men de hade inte råd. Det är inte mycket att göra någonting åt. Visst hade jag kunna sagt till Häcken att jag inte ville någon annanstans än till Göteborg, men då hade de kanske fått en och en halv miljon mindre för mig än vad de fick från Djurgården. Det fanns inte riktigt på kartan att göra något sånt eftersom jag hade spelat i Häcken i fem år och fått hela min senioruppfostran där.

Istället värvade de Ijeh, har du aldrig tänkt att det kunde ha varit jag? En värvning som - med facit i hand - skulle ha varit bättre för IFK.
– I mig hade de fått en spelare med lite mer hjärta för klubben än vad de fick i Ijeh. Sen vet man aldrig hur det hade gått om jag valt Göteborg. Det är lätt att säga i efterhand att de borde ha värvat mig istället. Det hade kanske blivit fiasko om jag gått till dem. Men jag blev lite besviken när de plockade in en massa andra spelare. Jag kände, kunde inte Göteborg ha skitit i dem och plockat hem mig istället? Men just Ijeh var inte mycket att säga om. Klubben satt i klistret just då. De behövde den supervärningen för att få tillbaka förtroendet bland supportrarna.

Du flyttade istället till Stockholm och innan dig en massa andra. Varför?
– Det hade varit mycket snack om det i Göteborg redan innan jag gick i och med att Kim och Elmander hade valt Djurgården istället för änglarna. Folk undrade hur det kunde bli så och varför alla valde Stockholm? Detta späddes på när jag gick till Djurgården samtidigt som Arash Talebinjad och Fredrik Björck valde AIK. Men för mig fanns det inte mycket annat att göra. Hade Göteborg och Djurgården kommit med samma bud till Häcken och de tackat ja till båda två, då hade det inte tagit mig många sekunder att svara ja till Göteborg. Men det går inte att tänka för mycket på det heller.

Du har åtminstone fått möta IFK Göteborg? Har det känts annorlunda?
– Det är klart, jag har mött spelare som Erlingmark, Alexandersson, Bengt Andersson, Ölme och Håkan Mild. Det är spelare jag stått i klacken och skrikit på. Nu har jag fått möta dem. Det har känts lite speciellt men samtidigt kul. Det bevisar ändå att man kommit en bit på sin egen karriär.

Göteborg får Tobias Hysén på fall

Har du haft någon idol inom fotbollen, kanske någon av dem?
– Nej, jag har aldrig haft någon jätteidol. Men Robbie Fowler har varit en förebild dels beroende på att han var vänsterfotad och dels på att han spelade i Liverpool. Så jag blev rätt nöjd nu när han kom tillbaka till klubben. Den enda verkliga idolen jag har haft är Stefan Edberg. Jag spelade nämligen även tennis när jag var yngre.

Hur allt började
Tobias första fotbollsklubb var Lindholmen, där han började spela som liten. Det var i den klubben som de första grunderna lades, särskilt av en tränare vid namn Stefan Rasmusson som enligt huvudpersonen betytt mycket för hans karriär. Men Tobias lämnade snart Lindholmen för Lundby. Det lagets tränare hette Bob Singleton, engelsmannen tränade Tobias fram till dess att han blev 16.
– Bob tränade mig mellan 95 och 97 och det är han tillsammans med Stefan Rasmusson som lärt mig hur man egentligen spelar fotboll.

Tobias i Lundby

1998 fick Tobias, som 16-åring, spela A-lagsfotboll i Lundby i division ett södra (se bild). Men laget åkte ur serien och Tobias ville hellre spela juniorfotboll ytterligare en säsong istället för att stanna kvar. Därför bytte han klubb till Häcken 1999 och fick han Kim Källströms pappa Micke Källström samt Kjell Petterson som tränare i tipselitlaget. De båda har haft stor betydelse för Tobias karriär eftersom det först var då han började träna individuellt. Dels med Kjell Pettersson genom fotbollsgymnasiet som han just hade börjat. Men även med Micke Källström blev det mycket individuell träning.
– Micke såg att jag var smålat vissa gånger vilket han inte tolererade. Han var på mig och sa: "nu kör du". Men jag var en katastrof. Jag var så dålig på att löpa.

Främst minns Tobias en gång:
– Första träningen med Häckens tipselit spydde jag som en gris för jag hade så dålig kondition. Micke stod bara och skrattade. Jag vet inte vad han tänkte, men han måste ha undrat vad det var för svag jävel som de hade fått tag på. Men det var bara att bita ihop och köra. Det var därifrån det började på allvar. Jag tränade upp mig mer och mer genom att springa, springa, springa...

Hysén hade aldrig tränat någonting själv förrän nu, 17 år gammal. Självklart hade han spelat en del fotboll med polare men han hade aldrig stannat kvar och tränat skott eller inlägg efter träningar.
– Men när jag kom till Häcken sa Källström till mig vad jag skulle göra. Sen var fotbollsgymnasiet viktigt för mig. Där fick jag den extra styrke- och löpträningen som jag behövde individuellt, det var bra. För det hade jag annars inte orkat träna själv. Vi hade redan sex- sju kollektiva träningar i veckan med Häcken. Men då fick jag även två- tre pass extra med fotbollsgymnasiet.

Efter fyra månader i juniorlaget fick Tobias ta klivet upp och träna med Häckens A-lag. Tanken var att han skulle göra det i två veckor innan en annan junior fick träna med dem. Men redan i april- maj blev Tobias uppflyttad permanent till A-laget och fick sedan spela en cupmatch under säsongen. Häcken tog samma år klivet upp i Allsvenskan men Tobias behöll trots allt sin plats i A-laget 2000. Han fick även göra ett inhopp i serien det året. Dessutom fick han, i B-laget, känna på hur det var att möta allsvenska spelare.
– Det var då jag började förstå att jag skulle kunna bli allsvensk spelare. Även om jag inte var bland de bättre då tänkte jag ”om jag satsar riktigt ordentligt kan det gå ganska bra”.

Sommaren 2001 gick han ut gymnasiet, visserligen hade fotbollen tagit över allt mer och Tobias hade många gånger sktit i skolan för att träna eller spela matcher, men han tycker ändå det gick rätt bra.
– Jag var faktiskt duktig i skolan fastän jag var lat. Jag hade inga IG och hade man dragit över mina MVG:n, VG:n och G:n till den femgradiga skalan hade mina betyg troligen motsvarat ett snitt på övre halvan av tre, så säg 3,5 eller 3,6. Men jag hade säkert kunnat få bättre betyg om jag hade orkat bry mig mer om skolan.

Studentåret fick han speltid i hälften av Häckens 26 allsvenska matcher, varav fem från start. Bland annat som vänsterback de två sista, något han gjorde så bra att han slog sig in i U21-landslaget på positionen. Efter detta beslutade Hisingenklubben sig för att ge honom ett riktigt A-kontrakt. De ville satsa på honom som ytterback inför 2002. När han var 20 - 21 år gammal, våren 2003, flyttade Tobias hemifrån.
– Jag kände att det var dags att göra det och jag flyttade in i en lägenhet på 60 kvadrat som låg i ett höghus i Björkekärr precis vid Östra Sjukhuset, tio minuter från centrum. Där bodde jag och Maria i ett halvår innan vi flyttade till Stockholm.

Men ännu fanns det något som störde. Intervjuerna handlade nästan aldrig om honom, reportrarna ville istället höra hur det var med pappa Glenn.
– Frågor som var är han, Vad gör han. Är han här? Ska du åka till honom? Farsan då, hur går det för honom? Såna fick jag jämt. Då var det bara honom det handlade om, om det var häftigt att vara hans son. När de snackade om honom med mig, det var jobbigt. Likaså jämförelser oss emellan, annars är det okej. Men vill man veta något om pappa, fråga då honom.

Pappa Glenn med tvåårige sonen Tobias (1984)

2003 fick Tobias sitt verkliga genombrott i Häcken. Han gjorde då 15 assist i Superettan. Därmed slutade även frågorna om Glenn.
– Sen dess har det mer varit "ska du till blåvitt som din pappa". Ska du dit, ska du dit? Och från det jag flyttade till Djurgården har det inte varit några frågor om honom, utan nu frågar journalister exempelvis vad han tycker om att jag spelar i Djurgården. Så han är med jämt, men det kommer han alltid att vara och det gör mig ingenting så länge det handlar om vad han kan göra för mig, istället för vad han gjorde själv.

Samtidigt glömmer folk bort din mamma, trots att du växt upp hos henne.
– Det har varit mycket snack om att min pappa försvann när jag var fem år och om hur ett kändes. Det är klart att det var jobbigt att han lämnade. Men mamma har alltid varit med. Hon har kört mig till alla matcher och turneringar. Sen jag var sex år gammal tills jag flyttade hemifrån så var hon med överallt. Jag har inte riktigt påpekat det någon gång.

Läs fortsättningen i del 2