Slutgnällt?
Efter matchen mot Malmö kanske det är slutgnällt på Patrik Eriksson Ohlsson, Samuel Wowoah och Johan Elmander? Vi kan i alla fall konstatera att de behövs i startelvan.
Årets första hemmaförlust är ett faktum. Malmö FF vann komfortabelt med 2-0 på Stockholms Stadion och resultatet är inte mycket att orda om. Djurgården var ett nummer för litet i dag. Eller skall man skriva att laget vägde tio kilo lite?
Avsaknaden av Patrik Eriksson Ohlsson, Samuel Wowoah och Johan Elmander var alldeles för stor. Tre spelare som tillför mer än vad många på Stadions läktare tror. De tre spelarna tillhör de som det gnälls mest på. Den ena är för långsam, den andra gör ingenting, och den tredje gör för lite mål. Och jag kan hålla med om att det känns just så vissa matcher. Fast det är när de inte spelar man inser att de verkligen tillför Djurgården en hel del. Kanske tystnar klagokören för en stund nu när de kanske inser att de är ute på djupt vatten?
Patrik Eriksson Ohlsson är lugnet själv i backlinjen. Måhända att han inte är snabbast i Allsvenskan. Så länge som han har självförtroende och pondus i sitt spel är han given i Djurgårdens backlinje. Peo tuggar mycket motståndarhäl under matcherna. Något som ersättaren Rickard Henriksson inte alls lyckas med. Tyvärr ligger Rickard ett steg efter motståndarna i dagsläget. Precis som Sören och Zoran så saknar jag aggressivitet i hans spel. Juniorspelet måste lämnas hemma.
Anfallsspelet mot Malmö FF var under all kritik. Stillastående och tandlöst. Våra tre små kvicka forwards kom inte till sin rätt. Babis Stefanidis var den som försökte bäst. Utan Johan Elmander och Samuel Wowoah fick han dock inte lika mycket utträttad som tidigare.
Jag tillhör den skara som många gånger har ställt sig tveksam till att Samuel Wowoah gång på gång har fått spela från start. I bland spelar han verkligen med huvudet under armen och han gör hiskeliga felbeslut. Blicken borras många gånger ned i gräset vilket gör att många passningar bommas. Det är dessa gånger man sitter och funderar på vad Daniel Sjölund och René Makondele hade gjort i samma situation. Nu vet vi det det, och svaret blir tyvärr "ingenting". Daniel Sjölund har efter sitt fina inhopp mot Elfsborg inte kommit till sin rätt. Det syns att det finns mycket fotboll i 20-åringen, men så långe självförtroendet saknas får vi nog inte se så mycket av detta. Dessutom väger han lite för lätt i närkamperna. Bollen kommer alldeles för snabbt tillbaka in på Djurgårdens planhalva. Det som framför allt saknas i Djurgårdens spel när Samuel Wowoah inte spelar är förmågan att hålla kvar bollen på motståndarnas planhalva. "Vovven" är en mästare på att hålla bollen. Något som i sin tur gör att Djurgården kan flytta upp laget. Mot Malmö FF fick vi inte se så mycket av det.
Kongolesen Makondele är en mycket intressant spelare. Kvick och avig. Han är inte heller rädd för att ta avslut mot mål. Mot Malmös stora mittbackar hade han dock inte mycket att komma med. När Djurgården några minuter efter det första baklängesmålet började slå långa höga bollar mot honom var han chanslös. Nu är det inte helt säkert att Johan Elmander hade vunnit fler nickdueller, men han hade garanterat sprungit mer än vad Makondele gjorde. Just det ideliga springandet från Elmanders sida skapar mängder med målchanser för Djurgården. Han kanske inte alltid får dem själv, men eftersom han drar med sig flera motståndare öppnar han upp för till exempel Andreas Johansson. Johan Elmander är även mycket jobbig att möta i luften. Han är tuff och småful. Något som Makondele inte är i dagsläget.
Tyvärr är det tydligen så att det krävs att vissa spelare skall vara borta för att inse vad de egentligen tillför. För min del så får gärna de Peo, "Vovven" och El Mander vara tillbaka i laget redan på torsdag. Det är bara att inse att de behövs.
Det var överlag inte mycket att glädjas åt på Stadion. Positivt var dock att publiken orkade hålla i gång i nittio minuter trots underläge i 84 av dessa. Kul var det även att få se en motståndarklack på Stadion. Tyvärr så är det väldigt svårt att höra dem eftersom de nästan står ute på Lidingö.
Malmös målfirande vid 2-0 var nog det löjligaste och mest provocerande jag sett på Stadion. Att ställa sig mot hemmaklacken och göra vaggan var ett riktigt lågvattenmärke. Att sedan en av lagets spelare nyligen har blivit pappa skiter jag fullständigt i. De var fan nästan så att de var värda all den skit som kastades över dem.
Nu kör vi över Hammarby på måndag. Allt annat vore en sensation.
Jag har hört att Belgrad kallas för Partyztan. Vi ses där!