Gästkrönika: "Krisstämpel?"
"Visserligen stämmer det att spelet inte stämt än, visserligen är det sant att segrar, vid mer än ett tillfälle, räddats av sena 1-0-mål. Men det som förr om åren tillskrevs oss som vår största styrka (att vi vann trots att vi inte spelade bra) har nu plötsligt blivit ett bevis på vår svaghet."
Det är kris i Djurgår’n.
Det är kris i Djurgår’n!
Det är i alla fall den bilden man får om man litar på den svenska nyhetsrapporteringen. Spelet har inte sett bra ut, anfallet har inte producerat, ”14-miljonersbrassen” har inte levererat och mittfältet har inte dominerat som de brukat et cetera, et cetera.
Men ändå kvarstår faktum; Djurgår’n ligger fyra i den Allsvenska tabellen och bara två lag har tagit fler poäng.
Visserligen stämmer det att spelet inte stämt än, visserligen är det sant att segrar, vid mer än ett tillfälle, räddats av sena 1-0-mål. Men det som förr om åren tillskrevs oss som vår största styrka (att vi vann trots att vi inte spelade bra) har nu plötsligt blivit ett bevis på vår svaghet. Vidare minns jag en tid för bara några år sen när vi som nykomlingar med ett nytt, hårdare träningsprogram sprang ifrån motståndarna och tröttade ut dem för att sista kvarten forcera in ett eller två mål och vinna matcherna.
Det var ett upplägg som förde oss till en bejublad andraplats.
Nu har ett likartat upplägg gett oss en av de poängmässigt bästa starterna av Allsvenskan vi sett av Djurgår’n på väldigt länge, med en fjärdeplats och gott häng på toppen. Då pratas det om kris.
Jag är ledsen men jag förstår inte vari krisen skulle bestå.
Att spelet inte stämt än är synd. Men det betyder inte att DIF är slut som lag. Istället handlar det om att helt fel spelare inte hittat rätt ännu. Det spelsystem som Djurgår’n använder sig av bygger på rörelse. I denna rörelse finns det fyra roller som är viktigare än alla andra; den centrala anfallaren (som måste jobba in sitt numerära underläge mot motståndarnas båda mittbackar), mittfältsspetsen (som måste hålla sig spelbar för lätta instick från övrigt mittfält och fylla på i anfallen för att vinna andrabollar) och de båda ytterbackarna (som måste fylla på både framåt och bakåt för att upphäva mittfältets numerära underläge).
I år har vi spelat med nya spelare på två av dessa positioner, samtidigt som Daniel Sjölunds form lyst med sin frånvaro (antagligen efter en helt missad försäsong). Då kan spelet lätt te sig en aning haltande. Men så länge poängen rullar in finns ingen anledning till panik.
Kanske har Jonevret en lösning på lut när han flyttar ner Hysén som tia. Göteborgarens inledning har också den varit minst sagt trevande. Som tia kommer han mer in i spelet och kommer snabbare hitta tillbaka till steget, tajmingen och spelet i övrigt.
Jag lovar att när säsongen summeras så har vi gett vem än som nu vinner en hård kamp, om vi inte vinner själva förstås.
Bajen är alltid bra i början och slutet av säsongerna. Snart kommer mittperioden, då brukar de sjunka som en sten och tappa all guldkänning. Då brukar vi istället vara som bäst, när planerna blir bra och bollen kan rulla. En pik till alla er som hävdar att Hammarby har Sveriges bästa passningsspel.
***
För övrigt anser jag att det inte är någon skam i att byta efter sextio minuter.