Krönika: "Ett kärt återseende"
"Djurgårdens spel var på pappret bra, man pressade, som sagt, högt. Man spelade med en helt annan rörlighet på mittfältet än tidigare under säsongen och ytterback Matias Concha gjorde vad ingen ytterback i blårandig tröja gjort hittills i år och följde med upp i ett anfall och… PANG! Och så var det 1-0 och ett mål som kan värma fler kalla vinternätter än all vindkraft på hela det skånska slättlandet. På pappret var det målet värt tre poäng."
Det är alltid trevligt att återse gamla bekanta. Att för en gångs skull träffa och språkas med folk som man plötsligt, av någon outgrundlig anledning, umgås med allt för sällan. Man kan äntligen tryggt falla tillbaka i de trygga roller man en gång haft och för en stund slipper man ägna sin tankeverksamhet på vem man egentligen är. Istället kan man, om så blott för en stund, äntligen hitta hem till något man en gång varit.
Med detta sagt kan jag äntligen komma in på det som egentligen är viktigt (och eventuella jämförelser beror helt och hållet er).
Djurgår’n spelade, återigen, med en hög press.
Detta borde, i typfallet, inneburit att Djurgår’n vunnit kontroll över bollen i en offensivare grundposition och därigenom snabbare kunnat ställa om och vända spelet, varför man borde kommit i anfallsvåg efter anfallsvåg och gjort fler mål än tidigare under säsongen vilket, med det hittills täta försvarsspelet garanterat inneburit tre poäng i en match som denna.
I typfallet ja. Fotbollen följer sällan några typfall.
Ovan har ni en träffsäker analys att läsa (om ni tillåter att jag säger det själv). Problemet är bara att den inte stämmer. Den hade stämt, förbannat bra dessutom, om det inte varit för två individuella misstag och en rent omänsklig frispark.
Djurgårdens spel var på pappret bra, man pressade, som sagt, högt. Man spelade med en helt annan rörlighet på mittfältet än tidigare under säsongen och ytterback Matias Concha gjorde vad ingen ytterback i blårandig tröja gjort hittills i år och följde med upp i ett anfall och… PANG! Och så var det 1-0 och ett mål som kan värma fler kalla vinternätter än all vindkraft på hela det skånska slättlandet. På pappret var det målet värt tre poäng.
Men fotboll spelas på gräs, och fotboll handlar om att ge sig själv utrymmen för misstag. Det var här Djurgår’n gjorde fel. När marginalerna inte fanns och Djurgår’n gjorde 1 misstag och 2 misstag blev analysen ovan snabbt inaktuell. Att Litmanen sedan satte en frispark av en typ som jag bara sett honom göra på TV-spel betydde egentligen ingenting. Matchen var redan avgjord.
Två individuella misstag gav Malmö matchen. Två individuella misstag på nittio (90) minuter är egentligen en kvot som man kan leva med. Men Djurgår’n har inte fått resultaten med sig och sånt kan sätta sig i huvudet. Det är här (och bara här) bristen på segrar kan ha betydelse.
Vid ställningen 1-3 vågade Djurgår’n flytta upp igen och pressen från tidigare i krönikan var återigen tillbaka. Visserligen såg uppspelen ganska stressade ut, men det är naturligt i ett sådant läge. Våra pressade uppspel renderade ändå i ett mål och en situation som en annan dag kunnat vara straff. Det om något tyder ändå på den karaktär som ändå slumrar någonstans i laget.
Men tänk er när det stämmer…
Slutligen måste man väl efter en positiv krönika som denna säga att detta inte var positivt. Djurgår’n behövde en poäng i detta möte (och hade inte direkt mått dåligt av tre) men här misslyckades man. En förlust på Stadion är aldrig acceptabel, men man måste ändå på något sätt se det på ett konstruktivt sätt. Laget behöver stöd för att komma ur den tillfälliga dalgång man (kanske) befinner sig i.
För tänk er när det stämmer!
Litmanen var (även bortsett från frisparken) väldigt bra i dagens match. Derek Boateng var också tongivande i derbyt häromsistens. Detta verkar vara året då usla stjärnlirare återuppstår. Kanske synd att vi sålde Ba?
***
För övrigt anser jag att det inte är någon skam att byta efter sextio minuter.
