2015-12-10 01:30

Montreal - Boston
1 - 3

Djurgården – Malmö FF 2-3

Litmanen överglänste vida de övriga 21 spelarna på Stockholms Stadion och fixade segern åt Malmö i en medioker match.

Någonting står inte rätt till i Djurgården, att drista sig att säga att någonting till och med är mycket fel börjar kännas nära till hands. De regerande svenska mästarna har visserligen en hyfsad poängskörd, men spelet har hackat och i många matcher har man mer liknat en nykomling. Matchen mot Malmö på Stadion var inget undantag, förhoppningarna var visserligen inte så stora, men de få som fanns sveks ganska rejält.

Det började visserligen mycket bra - även om gästerna från Skåne hade bud på matchens första målchans genom en straffsituation efter en minuts spel - det var nämligen den förre Malmö-spelaren Matias Concha som skulle ge Djurgården en tidig ledning efter lagets första anfall. Och vilket ledningsmål det var! En fin boll från Johan Arneng gav Lance Davids ett bra läge i Mattias Aspers straffområde, chansen schabblades dock bort och Davids spelade bak bollen till en framstormande Concha som lossade bössan och via vänstra kryssribban förpassade bollen i mål. Efter att måljublet lagt sig gick det ett sus genom publiken när reprisen visades på storbildsskärmen, det var nog få som egentligen insett hur läskigt snyggt skottet faktiskt satt! Årets mål? Det var i alla fall Sören Åkebys bestämda uppfattning på presskonferensen, och jag måste hålla med. Klackarnas konung Babis Stefanidis konstverk mot Öster i alla ära, men Conchas pärla var snäppet värre. Det ska till ett sensationellt mål för att överträffa detta.

Från målet och fram till den 15:e minuten var Djurgården det enda laget på banan och hade man här omsatt sitt spelövertag i ett till mål hade vinsten nog varit i hamn, men tempot bedarrade och efter ett tag vaggades matchen in i ett stiltje. Malmö fick mer boll och var nu det spelförande laget, dock utan att kunna skapa något av rang, även om Jari Litmanen ganska tidigt visade sin fina känsla vi skulle få se mer av senare i matchen. Djurgården sjönk ner och spelade långa stunder ett klockrent 4-2-3-1-spel med Tobias Hysén på topp mot vilken man försökte slå långa bollar, dock helt utan resultat då Tobbe var alldeles för ensam. Ett långt tag var minuten var det händelsefattigt på plan och slött spel från båda lagen.

Men så i den 36:e minuten vaknade matchen till liv igen då en vaken Hysén snodde bollen från Malmös VM-spelare Daniel Andersson, för dagen mittback, och fixade en hörna som ledde till ett ypperligt nickläge för Toni Kuivasto. Toni hade dock inte siktet inställt och nickade, trots relativt dålig bevakning, över mål. Knappt hade jag hunnit anteckna denna händelse innan Hysén, via en skarv från Davids, frispelade Stefan Batan, vars avslut med högern tyvärr var plockpotatis för Asper. Ännu svettigare blev det med anteckningarna då Malmös Behrang Safari frispelades och chippade bollen över Dembo Tourray, som fram till dess hade haft en lugn dag. Räddande ängel på mållinjen blev Markus Johannesson som räddade ett givet mål.

I samma minut varnades Abgar Barsom för att ha gått in med dobbarna före i en duell. Mycket underligt dömt av Fröjdfeldt, då Barsom tog bollen för att sedan få motståndarens dobbar i smalbenet. Stämningen blev nu mycket hätsk och vid ett tillfälle låg inte mindre än fyra spelare samtidigt ner och vred sig i smärtor. Fröjdfeldt kunde mycket väl, och borde, ha delat ut ett par varningar för att stävja det våldsamma beteendet.

Djurgården fick inte behålla sin ledning i halvtid. I den 44:e minuten fick Malmö en hörna som slogs långt till Litmanen vars nick inåt i målområdet nådde Daniel Andersson som kunde kvittera tämligen enkelt. Mycket onödigt och ganska slarvigt av Djurgården. Åtminstone en av de båda nickduellerna borde ha vunnits och även Tourrays agerande kan ifrågasättas.

Andra halvlek började som det mesta av den första sett ut, med betydligt mer kamp än skönspel. Faktum är att det var beklämmande att se hur dålig fotboll två av de största guldaspiranterna i årets Allsvenska presterade. Lika hemskt var det att se Peter Fröjdfeldt återigen fullständigt göra sig själv till åtlöje på Stadion. Jag har nog inte sett en sämre insats av en domare där sedan hemmamatchen mot Sundsvall 2001. Vem kan det har varit som dömde då...

Hursomhelst var det första av riktigt intresse som hände i andra halvlek när ett inlägg från Litmanen bytte riktning på Elias Storms huvud och landade perfekt på Safaris dito. 1-2-målet var ett resultat av rörigt försvarsspel (Concha ska inte markera Safari, där skulle Kuivasto ha varit) och oflyt (touchen på Storm ställde både Dembo och Concha och var perfekt för Safari som annars inte hade varit i närheten av inlägget). Fem minuter senare avgjorde Litmanen matchen när han smekte en frispark från nära håll över muren och upp i Dembos högra kryss. Det målet var inget att snacka om, det var helt enkelt klass.

Nu stängde Malmö matchen, backade hem och väntade på Djurgårdens drag. Tyvärr saknades kreativiteten och jävlaranammat och bollen spelades mest hela tiden rakt in i gästernas press där den tappades. Jonevret tyckte efter matchen att ytorna mest hela tiden var där bollen inte befann sig, vilket var en korrekt analys. Den enda som hotade Aspers mål var Tobias Hysén. Först föröskte han sig på ett halvvolleyskott med högerfoten från 35 meters håll. Det var inte ens nära, men skam den som ger sig, efter 84 minuters spel försökte han igen, ett inlägg från Batan nickades ut från straffområdet, Tobbe tog ner bollen, vände runt och klappade in 2-3 från goda 20 meters håll – med högerfoten! Ett av tre mål av absoluta toppklass på Stadion denna kväll och poäng till Järnkaminernas Magnus Öhrman som bara minuter tidigare hade sagt ”Nu blir det en sån där jävla derbygrej, de gör ett mål, så det blir spännande, men så skiter det sig ändå!”.

Helt långt bort var ändå inte kvitteringen. Med blott 90 sekunder kvar att spela sprang den inbytte Quirino på en boll som studsade mot Asper. Quirino föll och Asper plockade bollen. Själv trodde jag att han försökte sig på en filmning, men på reprisen syns tydligt hur Olof Persson rycker rejält i hans tröja, ett oerhört onödigt tilltag då brassen inte ens var i närheten av bollen. Fröjdfeldt fullföljde den genomusla insatsen med att smått hånfullt vinka åt Quirino att resa på sig.

Ja, visst skulle det ha varit straff, men det tjänar ingenting till att gnälla på domaren, det var inte på något sätt hans fel att vi ännu en gång föll mot Malmö på Stadion. Den smått ofattbara bristen på fantasi och rörelse på mittfältet var den främsta orsaken. Hur härdad man än är från 90-talet gör det ont att se Djurgården tjonga iväg så många bollar mot våra korta, stackars anfallare. Varken Magro eller Barsom gjorde något väsen av sig alls under matchen och Arneng var visserligen stark i defensiven men spelar så dåligt med boll just nu att jag undrar om han inte borde få personlig coachning av Svante Samuelsson. Något som visade hur illa ställt det är var när Jonevret valde att sätta ner Hysén som defensiv mittfältare för att i alla fall få lite kreativitet på mittfältet (samtidigt spelade Kári Árnarson tia och Elias Storm forward, intressant uppställning, inte sant?).

Kjell Jonevret har nu experimenterat med det mesta, men inget verkar fungera. Mitt råd till honom är att låta spelarna få kontinuitet, att spela med den tänkta startelvan, men Arneng-Sjölund-Magro på mitten och Hysén-Quirino-Jonson på topp. Hattandet med spelare hit och dit ger ingenting och borde därför snarast upphöra, om en spelare får förtroende en längre tid växer han, och det måste samtliga spelare i Djurgården göra. Det går att analyser hit och dit, men det viktigaste tror jag att Matias Concha satte fingret på redan igår när han sa ”Vi måste hitta tillbaka till glädjen”. Jag hoppas att spelarna under VM-uppehållet återigen upptäcker hur jävla roligt det är att spela fotboll, det kan inget nyförvärv göra (även om en och annan förstärkning nog behövs). Men innan det ska vi ha tre poäng mot Öster, det är ett krav man måste kunna ställa!